87. Bildextra - En räv raskade över Öviks-fjärden

Framnäsudden, 2009-12-29.
Foto: Rickard Andersson

Men vi får hoppas att det blir en riktig neonskylt eller åtminstone fristående, lysande bokstäver i det långa loppet och att det här bara är ett provisorium. Den känns lite väl billig för en ishall som kostade 240 Mkr.

86. MoDos 10 viktigaste matcher - Nummer 9: MoDo AIK - IF Troja-Ljungby, 1985-02-28.

#9. En vältajmad räddning

Spotify-soundtrack



Lördagen den 31 mars 1984 hade MoDos 22 år långa vistelse i Sveriges högsta serie tagit slut i Rosenlundshallen i Jönköping, då Hammarby vann kvalserien och avancerade upp i Elitserien tillsammans med redan tidigare klara Luleå HF, som vunnit den allsvenska finalen.

En nedflyttning år 1984 innebar inte att man flyttades ner i andraserie som samlade hela Sveriges 14 bästa lag på den andra nivån, med ett eget TV-avtal. Den innebar istället att man flyttades ner i en av fyra geografiskt indelade division 1-serier, med 10 lag i varje grupp. Totalt hade alltså den andra serienivån i Sverige vid den här tiden 40 lag. Den innebar att MoDo skulle få byta ut möten mot Brynäs och Leksand samt derbyn mot Björklöven till möten mot Östersunds IK och Kiruna AIF samt spela derbyn mot IK Polar från Sollefteå.

Hade en nedflyttning år 2009 haft samma innebörd när det gäller motståndet skulle den med ganska stor sannolikhet innebära konkurs inom någon säsong, med fortsatt höga resekostnader och ett förmodat minskat intresse från publik och sponsorer, samtidigt som ränta och amorteringar för en hall i 200-miljonersklassen fortfarande hade behövts betalas.

År 1984 var dock inte katastrofen lika uppenbar, med spelare som fortfarande deltidsarbetade, 10-20 år gamla ishallar som ägdes av kommunerna, elitseriehockey visades 6-8 gånger/säsong på TV och lagen hade 1-3 sponsorer på dräkten. Sociala avgifter för ishockeyspelares löner kom för övrigt inte på tapeten förrän säsongen 1985-86.

På det stora hela måste det ha funnits en bakomliggande känsla av att det här var en oreda som gick att reda upp. Percys Malmö samt miljonsatsningarna i Örebro, Landsbro, Ängelholm och Norrköping syntes ännu inte på horisonten, samtidigt som de hårdsatsande norrbottningarna Luleå nu redan fanns på plats i högsta serien. På förhand tycktes motståndet i Division 1 Norra främst utgöras av Timrå IK, som dock bara var en skugga av det lag som tagit medaljer i SM ett decennium tidigare.

Redan sommaren 1983 hade MoDos skogschef Tore Erkén valts till ny ordförande i MoDo AIK och i en ovanligt frispråkig intervju i klubbtidningen, utförd av lokalradions Lennart Sundwall, pressades han av frågor kring om det var "något speciellt som gör att man hämtar sina ordföranden från koncernen?" Samt om "fotbollen skulle få bryta sig ur och att man istället satsade hela sin själ på ishockeyn?"

Erkén manövrerade sig förbi dessa frågor samt degraderingen för ishockeyn som blev resultatet under hans första säsong, istället gavs han möjlighet att under sommaren 1984 samla 12 "guldsponsorer", vilka alla la 100 000 kronor var för att stärka spelartruppen. 1,2 Mkr till spelarförstärkningar i Division 1 Norra säsongen 1984-85 var en enorm konkurrensfördel jämfört med lagen i den geografiska gruppen och kunde också, använda på ett vist sätt, ge en god möjlighet att komma tillbaka till högsta serien.

Spelarförluster som Michael Hjälm, "Ecke" Holmberg, assistkungen Per Nilsson samt målvaktslegenden Hardy Åström blev inte så allvarliga, då nyförvärv som hemvändande NHL-proffset Lars Molin och den finlandssvenske forwarden Håkan Hjerpe kunde konstateras. Ettårs-fallet Anders Vikberg från Timrå blev nu klar för spel, samtidigt som Bjästa-veteranerna Ulf Norberg och Tommy Själin fortsatt fanns kvar i truppen, liksom Elitseriens troligen bäste offensive back under fjolårssäongen - Juha "Jojo" Tuohimaa. Den offensiva slagklassen var alltså i nivå med ett elitserielag på den nedre halvan av tabellen, samtidigt som en ung lovande målvakt i form av Anders Bergman såg ut att kunna ta över efter den flyktade Åström.

De 16 omgångarna i Division 1 Norra blev heller inget test för det här lagbygget, MoDo förlorade endast 5 poäng av 36 möjliga och skottade ihop en målskillnad på 172—60. Den stora överraskningen stod CRIF för, som slog Timrå både hemma och borta och därigenom la grundplåten för en plats i Allsvenskan. Ett ganska talande resultat för MoDos klass under hösten var hemmamatchen mot just tvåan CRIF, vilken slutade med seger 17—1 . Endast hemmamatchen mot Boden gav en större seger (19—1). Vilken, till min kännedom, också är MoDos största seger i en tävlingsmatch.

Efter nyår var det alltså dags för spel i Allsvenskan tillsammans med CRIF och de 2 bästa lagen från de övriga 3 division 1-serierna. Målfabrikationen krympte, förluster noterades både mot Frölunda hemma och Troja-Ljungby borta, men seriesegern var ändå ohotad, fem poäng före tvåan Troja i en serie med 14 omgångar.

Det var dock med defensiv kompetens som MoDo säkrade segern och finalplatsen i Allsvenskan 1985. Den målglada hockeyn från hösten firade inte alls lika stora triumfer mot bättre motstånd och i ÖAs spalter innan den allsvenska finalen kan man läsa om missnöje med Hjerpe, Vikberg, Norberg, Själin och till och med i viss mån mot den tänkte hjälten Molin. Istället var det målvakten Anders Bergman som utmålas som lagets bäste spelare i Allsvenskan. Tillsammans med en pånyttfödd Robert Frestadius och stabila insatser från Roger Eliasson och Thomas Olofsson innebar det att MoDo endast släppte in 42 mål på de 14 matcherna, vilket till exempel var hela 23 mål mindre än serietvåan Troja.

Finalen spelades i bäst av fem matcher, med hemmafördel för seriesegraren MoDo. I den första matchen, inför nästan 4 000 åskådare i Kempehallen, började MoDo svajigt. Troja forecheckade med 2, ibland 3, spelare och kunde ta ledningen 3 gånger i den första perioden. Efter 3—3 i den första perioden var det Ulf Ödmark som började knyta upp nervknutarna i den andra perioden med sitt 4—3-mål i power play. I början av den tredje perioden kom också 5—3, men det dröjde till endast fem minuter kvarstod av den sista perioden innan Håkan Hjerpe kunde göra 6—3 och avgöra matchen. Slutresultat 7—4 till MoDo.

Stärkta av sin insats i Ö-vik pressade Troja MoDo hårt i den andra matchen i ett packat Sunnerbohov. Det krävdes först tre frilägesräddningar av Anders Bergman i den andra perioden innan "Jojo" Tuohimaa i den 8:e minuten av tredjeperioden avgjorde med sitt 4—2-mål. Slutresultat 5—2 till MoDo.

Så, efter ohotad serieseger i Division 1 Norra, ohotad serieseger i Allsvenskan och 2—0 i matcher i finalen kunde det väl inte direkt finnas någon dramatik kvar? MoDo skulle defilera tillbaka till Elitserien inför dryga 5 000 åskådare i Kempehallen och festa hela natten på Bruks? Nja, här kommer den portion dramatik som slutligen kvalificerar den tredje finalmatchen i Allsvenskan 1985 till plats nummer nio i den här listan.

Den gamle Timrå-spelaren Anders Dahlin tystade Kempehallen med 2 mål i den första perioden och när Håkan Hjerpe väl lyckats reducera i den andra perioden drog MoDo på sig en dubbelutvisning. Dubbelutvisningen utnyttjades av den kommande MoDo-bekantskapen "Pirro" Alexandersson fram till 3—1-ledning för Troja. I mitten på den andra perioden blev mörkret ännu djupare för hemmafansen, då Anders Berglund (pappan till nuvarande St Louis-proffset Patrik) ökade på till 4—1.

Klockan tickade snabbt på mot slutet av den andra perioden när Anders Vikberg bryter in mot mål och reducerar till 2—4, via Trojas målvakt för kvällen, den gamle Kramforsfostrade Sune Bergman.



Inte mycket tydde dock på att MoDo skulle klara av att komma tillbaka i den sista perioden, men reduceringen gav en liten strimma av hopp som skulle visa sig värdefull.



Hela 9:46 hann gå innan backen Roger Eliasson reducerade till 3—4, men sedan lossnade det rejält. Kvitteringen vid 12:24 av Ulf Norberg på förarbete från gamle guldkompisen Själin. 5—4 av Ulf Ödmark via Jörgen Palms skridsko vid 13:47 och slutligen så 6—4 av Tommy Själin vid 16:19.



Målexplosionen i ett så viktigt tillfälle har få motstycken i klubbens historia (ytterligare några kommer att tas upp i den här listans framtida texter) och i det här fallet så blev resultatet en återvunnen elitserieplats. En elitserieplats som MoDo fortfarande håller, 24 år senare.

Missnöjet med vissa offensiva värvningar och gamla trotjänare till trots så utfördes MoDos "återtåg" säsongen 1984-85 med en beslutsamhet som saknats i föreningen sedan guldsäsongen 1978-79. Av säsongens totalt 35 tävlingsmatcher vanns 28, 3 slutade med oavgjort resultat och endast 4 förlorades. Sammanlagd målskillnad: 267—112. Även om laget som tagit sig upp skulle få det svårt i högsta serien och spekulationer fördes i ortstidningen om att ett kapitaltillskott på uppemot 2 Mkr skulle behövas för att kunda landa 5 kvalificerade nyförvärv till nästa säsong så var det uppenbart att MoDo i mitten på 1980-talet fortfarande var ett för bra lag för Division 1.

Den första klubben med en frustande vit häst som logotyp var besegrad, en mer bångstyrig hingst väntade dock i kulisserna...

Bestående resultat av matchen för föreningens framtid:

Ännu idag, 24 år senare, spelar MoDo i högsta serien. MoDo hamnade aldrig i samma dödsdans som Timrå gjorde under 80- och 90-tal med konkurshot och sammanslagningar som resultat. Enorma MoDo-ikoner som Ulf Norberg och Tommy Själin glänste till en sista gång och lämnade ett trevligt sista intryck efter sig.

Jag gör mig dessutom troligen impopulär hos ett gäng 60-talister när jag säger att..

Matcherna mot Timrå och Luleå i Kvalserien 1983 kommer inte med på listan, trots ett mycket dramatiskt (och positivt) slut på Tommy Sandlins sista säsong i MoDo och en enorm supporterresa till Luleå så når de helt enkelt inte fram till topp 10. En säsong senare hade ju MoDo fullbordat sin kräftgång efter SM-guldet med att flyttas ned till Division 1. Att då påstå att Kvalserien 1983 och specifikt matchen i Luleå skulle ha haft ett bestående resultat fungerar helt enkelt inte för min del.

Sådär, sätt kommentarsfältet i brand. ;-)


Soundtrack för dig som föredrar C60 framför Spotify:

The Sisters of Mercy - Walk away
Run-DMC - King of Rock
Sade - Your love is king
The Style Council - Walls come tumbling down
New Order - The Perfect Kiss
Pet Shop Boys - West End Girls
W.A.S.P. - I wanna be somebody
Prefab Sprout - When love breaks down
Kate Bush - Cloudbusting
Jesus and Mary Chain - Just Like Honey
The Smiths - The Boy With The Thorn In His Side
Madonna - Into the Groove

85. MoDos 10 viktigaste matcher - Nummer 10: Alfredshems IK - IFK Nyland, 1958-02-02.

#10. Avstampet

Spotify-soundtrack

I mitten av 1950-talet var Örnsköldsviks idrottsliv mest känt för några riktiga världsstjärnor i backhoppning - Friska Viljors sundsvallsfödde Sven "Selånger" Eriksson och Erik "Diman" Lindström samt Alfredshems egen världsmästare på 18 km längdskidåkning år 1950 i Rumford (Maine, USA); Karl-Erik Åström. Vad det gäller stora publikmassor så lockade just backhoppningstävlingarna i Paradiskullen stora antal och på lagidrotternas domän drog Friska Viljor relativt stora åskådarmassor till den gamla idrottsplatsen nedanför nuvarande Paradisbadet och tingsrätten. Friska Viljors fotbollssupportrar nämns till och med i Torbjörn Anderssons mastodontverk om svensk fotbolls kulturhistoria "Kung Fotboll", från 2002. Då de står för en stor organiserad supporterresa till en match i Sundsvall i ett mycket tidigt skede.

Ute i Hörnett hade "Kabben" Berglunds metodiska arbete under den första halvan av 1950-talet steg-för-steg inneburit att man närmat sig de tidigare dominanterna i landskapet, IFK Nyland. Säsongen 1956-57 nåddes en milstolpe, då man för andra gången i historien lyckades komma före Nyland i en serietabell. Den här gången på målskillnad, vilket gav föreningen dess första plats i en kvalserie till högsta serien.

Strömsbro från Gävle (ett kommande bogey-team), knep dock platsen i högsta serien framför Alfredshem med en enda poängs marginal och det blev därför till att ta nya tag i Division 2 för "AIK". Säsongen 1957-58 lyckades seriemakarna med att få till en riktig godbit i sista grundserieomgången, då Alfredshem skulle ta emot IFK Nyland på hemmais, i en förmodad seriefinal.

Sakta men säkert hade ishockeyn etablerat sig som en publiksport i Ångermanland, men fram till den här säsongen hade Alfredshem fortfarande inte snittat över 1 000 personer/match i sina hemmamatcher och det är därför ganska rimligt att anta att de som befann sig runt rinken var just Hörnett-bor med jobb på MoDos massafabrik. En faktor som skulle komma att ändra på det var att Alfredshem allt mer tydligt spred ett sken kring sig om att det var här som Öviks bästa hockeylag fanns, en annan var "Kabben" Berglunds genialiska drag med insatta krönikor i ortstidningen ÖA som både sålde ishockeyn som sport och gjorde alla Öviksbor bekanta med spelarna, samtidigt som han förklarade spelets regler, taktiska upplägg och förmedlade nyheter från ishockeyvärlden i stort.

En känsla av att något större var på gång märktes tidigt i den här säsongens publiksiffror, det första mötet på bortaplan i det lilla samhället Nyland drog över 700 åskådare, derbyt på hemmaplan mot Järved lockade hela 1 600 åskådare till Kempevallen och efter segern i den näst sista omgången mot Teg på bortaplan med uddamålet stod det klart att matchen i sista omgången skulle bli en direkt avgörande uppgörelse om seriesegern och en plats i kvalserien till högsta serien, 1958.

Intresset var på topp och som synes i matchannonsen arrangerades nu bussturer från det tidigare avogt inställda centrala Ö-vik. Utöver den enda läktarsektionen för 600 åskådare som införskaffats under fjolårssäsongen utnyttjade man nu den snörika vintern och byggde en snöläktare i hela sju rader, förstärkta med plankor och räknade innan matchen med att kunna ta emot hela 2 500 åskådare utan problem. För den oinvigde ska då nämnas att denna "Kempevall" inte låg på samma yta som senare tiders Kempehall, utan fanns på grusplanen ovanför fotbollsplanen, det som senare kom att bli parkeringen till Kempehallen.

I sin upplaga av "Puckprat" innan matchen gjorde "Kabben" både reklam för kommande vänskapsmatcher mot ryska ungdomslandslaget och allsvenskarna Leksands IF samt gick igenom hur laget skulle preparera sig inför föreningens hittills största match i ishockey:

"AIK går till seriefinal i enlighet med sina traditioner vid hemmamatcher. Det innebär samling på morgonen, lunch vid pass kl. 12 på treetexfabrikens bar, som blivit något av AIK-mascot med sin tidigare alltid vinstgivande föda. Några kortfilmer i gula paviljongens gillestuga är avkopplingen före kaffet och taktikresonemanget med ordergivning i klubbrummet före ombyte och avslag. AIK har inte förlorat någon match med det programmet som blivit en tradition och tillämpats vid fjolårets kvalmatcher och vinterns serieduster på hemmabana. Håller traditionerna månne?"

Med några enkla rader lyckades han alltså förmedla bilden av AIK-spelarnas förberedelser inför den här matchen till hela Örnsköldsviks ÖA-läsande allmänhet. Det är i sådana små, men genialiska detaljer som jag tror att grunden till engagemanget från hela Ö-vik och sedermera Ångermanland började byggas.

Matchen i sig blev ingen enormt dramatisk historia, Alfredshem gjorde 3-0 på de första 10 minuterna och de 2 676 åskådarna på den proppfulla snöläktaren kunde i feststämning konstatera att maktskiftet i Ångermanland nu var ett definitivt faktum. För att nå nya utmaningar måste Alfredshem nu sikta på riksplanet och högsta serien. En verklighet som inget annat lag i Ö-vik varit i närheten av innan dess.

I en första period med högt tempo gjordes 1-0 på en solo-uppåkning och skott på egen retur av arkitekten "Kabben", back-kollegan Lasse Lindström gjorde 2-0 på ett långskott innan "Kabben" i den 7:e minuten utökade till 3-0 på ännu ett skott utifrån linjen.

En händelseutveckling med så mycket symbolik i sig att det nästan är lite overkill.

Som brukligt är vid 3-0-ledningar slappnade Alfredshem av i andra perioden, tempot sjönk och Nyland tilläts reducera innan Åke Nordström utökade till 4-1. I den tredje perioden följdes en Nyland-reducering av 5-2 från broder Ronny Nordström, innan slutresultatet 5-3 fastställdes av Nylands Ronnie Rödlund.

Som om inte maktskiftet i Ångermanland kunde bli mer tydligt så hyllade faktiskt IFK Nyland sina övermän med att sträcka över blomsterkvastar, en syn som är lite svår att relatera till 51 år senare.

Bestående resultat av matchen för föreningens framtid: Maktskiftet i Ångermanland fastslogs. Den innebar startskottet för en verklighet där endast Sverige-eliten kunde ge nya utmaningar. Alfredshem etablerades definitivt som Örnsköldsviks viktigaste och mest populära bollspelande lag. Behovet av en ny, större, permanent arena blev underförstått allt mer konkret (även om optimistiska tongångar om snöläktare för "5 000 personer" kunde höras efter slutsignalen).

84. Onödig statistik

Har spenderat den senaste halvtimmen med att ta fram en ganska onödig och intetsägande statistik, men någonting måste man fylla det vakuum som blir nu när det är uppehåll i två veckor. Statistiken gäller det snitt spelare har när det gäller istid och baklängesmål, det vill säga den totala istiden delat med antalet baklängesmål. Nu säger inte den här statistiken jättemycket, men kanske kan någon tycka att den är intressant.

Vi börjar med backarna. Kolumnerna står för Namn, Istid totalt i avrundade minuter, antal baklängesmål, snitt. Jag har bara valt att ta med spelare som spelat över fyra timmar totalt, därav avsaknaden av Forsberg, Näslund med flera.

Per Hållberg	268 minuter	4	67
Jens Westin	284 minuter	5	56,8
Tomas Mojzis	597 minuter	12	49,75
Hannu Pikkarainen	549 minuter	13	42,3
Hans Jonsson	384 minuter	11	34,9
Alex Bonsaksen	368 minuter	11	33,4
Mattias Timander	604 minuter	23	26,2
Daniel Sondell	630 minuter	28	22,5

Vad kan vi dra för slutsatser av det här? Att Westin och Hållberg ska spela en hel match? Nä, självklart inte. Däremot är det ganska illavarslande att Timander och Sondell ligger på ett snitt på ungefär ett insläppt mål per match. Att Mojzis har såpass bra statistik finner jag imponerande.

Forwards då?

Morten Madsen	361 minuter	7	51,5
Oscar Steen	502 minuter	14	35,85
Andreas Molinder	429 minuter	12	35,75
Josh Green	393 minuter	12	32,75
Mats Zuccarello Aasen	724 minuter	24	30,1
Per-Åge Skröder	642 minuter	22	29,1
Kristian Forsberg	334 minuter	12	27,8
Marco Tuokko	249 minuter	9	27,6
Per Svartvadet	627 minuter	23	27,2
Magnus Häggström	347 minuter	16	21,6

Madsen är överlägsen, vilket man kan tycka är intressant. Annars ligger alla forwards på rätt hyfsat snitt, undantaget Häggström men där kom troligtvis (jag bara gissar) de flesta baklängesmålen i början av säsongen när han inte var helt acklimatiserad vid Elitserietempot. Det är även intressant att se att Zuccarello utklassar samtliga spelare (Svedberg undantaget) när det kommer till istid.

83. Macke mer imponerande än Foppa

Visst är det så att Markus Näslund har gjort en strålande comeback så här långt. 1 mål och sex assist på sex matcher är väl kanske "bara" enligt förväntningar men det som imponerar på mig är hans spel utan puck.

Jag ska erkänna att jag hade vissa oroväckande tankar om att "Macke" skulle glida omkring på en skridsko och känna att det var allmänt tråkigt med ishockeyn, förutom att polaren Peter var med. Självklart skulle jag inte ha trott detta, för i dessa matcher där Forsberg stått över har Markus motbevisat mig och säkert fler med ett uppoffrande spel, starkt defensivt arbete, massvis av tacklingar och allmänt ett spel som kännetecknar en ledare.

Och det är just det som får mig så lugn - Markus leder våra trupper tillsammans med kapten Svartvadet. Och det är kanske det som kommer visa sig vara viktigare än Peter Forsberg. Don't get me wrong, en Forsberg i toppform kommer att vara våran bästa spelare, men det är långt ifrån säkert att han kommer att vara i toppform när han spelar, vilket man inte kan ta för givet att han gör varje match.

Det finns även en annan styrka i laget i år, och den är mental. Hur många underlägen har det inte hämtats upp? Det är enbart positivt och det kan visa sig vara grymt viktigt i ett eventuellt slutspel. Laget lägger sig inte ner och dör bara för att det är två mål upp och 15 minuter kvar av tredje perioden.

Till sist, Foppa - vila mot Luleå och vila ifrån landslagsturneringen i Ryssland och kom tillbaka fit for fight till bortamatchen mot Timrå 26/12. Ta gärna med dig Hinote.

82. Andreas Salomonsson

Det finns många som har åsikter om vår #15, som person och som hockeyspelare och visst, man kan anklaga honom för både det ena och det andra. Detta inlägget kommer dock inte att handla om det.

Som det ser ut i dagsläget har Andreas Salomonsson spelat sin sista match i sin professionella ishockeykarriär och detta är självfallet oerhört tråkigt. Rent talangmässigt är "Salle" i mina ögon en av de absolut bästa spelarna som Modo fostrat fram, och när han ville kunde han rent av vara den bästa spelaren i Elitserien. Vi kan väl dra igenom hans CV lite snabbt?

- 586 Elitseriematcher för MODO Hockey,
- 81 slutspelsmatcher för MODO Hockey,
- 325 poäng i Elitserien spelandes för MODO Hockey, varav detta 137 mål,
- 2 SM-Guld, varav ett 2007 med MODO Hockey.

Lägg därtill spel i NHL för Washington Capitals och New Jersey Devils, och två medaljer i VM-sammanhang (ett silver, ett brons).

Med en underbar skridskoåkning, fina handleder och grinigt humör har "Salle" varit en favorit i många år och uppskattad inte bara hos Modo-publiken utan även hos Djurgårdssupportrarna. Vi får heller inte glömma Andreas bidrag till den gärning de äldre spelarna i Modo utförde när de gav tillbaka pengar. Jag vet att jag är evigt tacksam och jag känner på mig att jag inte är ensam.

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att, som det ser ut nu, "Salle" inte får en värdig avslutning utan tvingas lägga av mitt under brinnande säsong. Jag hoppas att vi inte sett det sista.

81. Resecentum och honhundar

Har ni sett det nya resecentrumet nu när de har monterat den stora höga väggen helt i glas, den som vetter mot stan? Personligen tycker jag det blir sjukt bra – och snyggt.

Kommunikation är viktigt, en förutsättning för civilisation. För oss i en småstad i det nordligaste av Europa blir det extra viktigt. Jag ser fram emot att efter jobbet kunna sätta mig på tåget och vara i Umeå på 35 minuter för att gå på Frida Hyvönen-konsert, eller dra till Härnta och dofta på böckerna i det fantastiska Sambiblioteket.

Dessutom är jag också absolut förtjust i hur man har byggt ihop kulturfabrik-huset med det nya glascentret. Långsidan på kulturfabrikens vägg kommer alltså vara inomhus.

Det nya och det gamla, industrisamhället möter tjänstesamhället.

Jag känner inte arkitekten, men oavsett vem det är så får denne fem ugglor av Hellge, redan innan det är klart.

Man ser och känner hur staden expanderar ned mot hamnen. Detta är förvisso inte någon ny trend, utan det sker över hela Europa och har så gjort de senaste 10-15 åren. Det gamla industrisamhället byggs om och förvandlas till något annat nytt. Människorna tar tillbaka hamnen och dess kvarter och fabriksområden.

Örnsköldsvik utgör alltså inget undantag. Jag är glad att beslutfattarna i stan har sneglat på de gamla hamnarna nere i Europa som gått före och öppnat upp mot havet. Resecentrum, strandpromenad, kommande hotell, restauranger, gymnasieskola, flera bostadshus, både lägre och högre och framförallt Fjällräven center.

Vad har detta med MODO Hockey kan man undra.

Ekvationen är rätt enkel. Det som är bra för Ö-vik är bra för MODO och vice versa. Men just denna gång är det inte nya potentiella kunder i arenan jag värnar om utan det är vår lokalkonkurrent honhundarna, tikarna, dvs Timrå IK som jag värnar om.

Jag tycker nämligen att de, minst en gång per år, borde chartra ett tåg från Sundsvall som stannar i Timrå och Härnösand och inta Ö-vik. Ett fullastat tåg med rödvita tikar som promenerar de 500 meterna från resecentret längs strandpromenaden vid kajen bort till Fjällräven center.

Nu är det inte så att jag på något sätt har blivit någon vän av tikar, speciellt inte rödvita.

Det jag är ute efter är att skapa mer rivalitet. Intresset för dessa derbyn börjar avta, Timrå-matcherna är inte längre lika intressanta. Det finns en poäng med att skapa mer rivalitet. Intresset går upp och det gynnar båda lagen. Därför bör MODO ge Tikarna några hundra extra biljetter när väl den nya stationen är klar nere i hamnen.

80. Foppa gör andra bättre...

På hockey 24 kan man läsa en hyllningstext om Peter Forsberg från ”Oakvalley”, dvs Mathias Ekdahl, bl a känd från MODO Hockeys forum. Jag vill komplettera med en speciell egenskap, som ibland glöms bort, som jag anser att #21 har.

Hockey 24

En bra text där det mesta finns med och som jag gärna skriver under på. Det finns dock en egenskap hos #21 som jag vill komplettera med, kanske den viktigaste av dem alla.

Det är en förmåga som nästan får en religiös innebörd, en förmåga som få människor är utrustade med och som hyllas i alla kulturer världen över.

Det är Foppas förmåga att få andra att höja sig, att bli bättre än vad de egentligen är. Man kan se det på de flesta spelare han lirat med, från Hägga till Weinis, Tanguay, Hejduk, Claude Lemieux, Gagne osv. Det går säkert fylla på listan ytterligare. Alla höjer sig och blir bättre i hans sällskap.

Jag antar att denna kanske omedvetna men oerhört sympatiska och osjälviska egenskap har bidragit till att göra honom så ofantligt populär, speciellt här i Schweden där osjälviskhet premieras extra högt.

Tänk själv, vem skulle inte själv vilja ha en arbetskamrat som hela tiden får sina polare att bli bättre, må bättre, tjäna mer pengar än de skulle göra annars, en jobbarpolare som ständigt får de övriga att prestera på toppen av sin kapacitet. Och säg den arbetsgivare som inte till varje pris vill ha en sådan anställd.

Det är säkert ingen slump att ett 10-tal NHL-klubbar ställde sig i kö för att få pröjsa 50 miljoner för hans egenskaper, trots att ingen visste att om han skulle hålla ihop rent fysiskt.

Vidare håller jag också med Ekdahl när han skriver om att det har dykt upp en massa ”små” skribenter på internet. Det är tragiskt att läsa skribenter så nerskitad och förblindad av obehaglig jantelag att de inte kan hålla sig från att dissa denna hockeys konstnär. Som tur är de flesta av oss läsare utrustad med hjärna och ett visst mått av intellekt och kan se att det i första hand handlar om dessa skribenters oförmåga och brister.

Ikväll är det match mot ett LHC i toppform, nu sätts vi på verkligt prov, klarar vi ekluten och på lördag spelar Macke och Susse, åtminstone tror jag det.

Vi hoppas att fotdjäveln håller…

79. Skicka din ansökan till Fredrik Andersson

Helt allvarligt, hur lätt är det att värva spelare till en stad som ligger vid polcirkeln och laget är överlägset sist i tabellen med en ekonomi körd i botten och en publikkurva hämtad från NASDAQ:s utveckling för ett år sedan?

Räck upp en hand den som tror att det finns kontraktslösa målskyttar som utan hot om repressalier går till en sådan klubb frivilligt?

Skulle jag vara kontraktslös målgörare som väntar på en klubb skulle mitt förstaval knappast vara det avhängda laget med knappt två femmor som viker ned sig i tredje. Laget som glömde att man behöver tre till fyra femmor och inte en när man spelar hockey.

Möjligen finns det ett sätt att värva en sådan spelare. Om jag ska hjälpa sportchef Fredrik att skriva en platsannons så lyder ungefär så här:

Hey you, rightskytt som brukar ösa in mål.

Du får 250-300.000 om du lirar med Foppa i andrafemman. Du ska hålla ned klubban i isen när han passar och du ska in med puckskrället i mål. Du ska gå i säng i tid, inte äta ostbågar och dricka öl och inte fuska med maten eller träning, vara glad och positiv fram till mars.

Tror du att detta skulle kunna vara något för dig kan vi erbjuda dig evig tacksamhet, egen sång på Youtube, egen hejaklack samt en ersättning som motsvarar en svensk metallarbetares årslön, fast i månaden förståss.

Ja, då är du rätt man för jobbet.

Din ansökan ska vara inne senast igår.

Skicka ditt CV till:

Fredrik Andersson
MODO Hockey
Viktoriaesplanaden 1
891 00 Örnsköldsvik

Skickar med en länk till "Att skriva CV"

78. Peter Forsberg och MODO:s öde

Efter första matchen mot tjeckerna lutade det åt MODO för Peter Forsberg. Efter andra matchen med magin i powerplay i andra perrisen mot ryssarna lutade det åt NHL.

Och nu efter den tredje, med brakförlust och en närmast pinsam och briljant uppsnurrning av finnar, lutar det åt att vi har sett honom spela för sista gången. Han lät nästan lika deppad i denna intervju som han gjorde för två år sedan när foten rasade:

Deppintervju lyssna här

Och helt allvarligt tror jag inte att MODO kan klara kontraktet med det lag man förfogar över. Lagets tredje och fjärdefemma skulle inte få göra många byten i något annat lag. Kolla in laget som ligger näst sist, Timrå. Våra gubbar från tredje och fjärdelinan skulle inte platsa där.

Nu har grabbarna skjutit till ett mycket generöst bidrag som möjligen skulle kunna få lös en duktig målskytt, eller en hyfsad playmaker. Det är ett fantastiskt gäng dessa fem med en unik klubbkänsla som förmodligen inte går att hitta i någon annan klubb.

Men undra om de inte har insett vad många av oss redan förstått, att dagens MODO inte har ett bättre material än tabellplaceringen visar. Utan förstärkningar är risken stor att det blir kvalserien. Undra om inte Svartvadet med polare sa det till varandra: ”- Om vi vill lira elithockey måste vi göra något. Materialet räcker inte och ekonomin är usel”.

Man ser framför sig hur MODO möter AIK hemma i första kvalseriematchen. 3900 biljetter är sålda till halvt ointresserade modoiter och 1400 till Black Army. Först när de kommer upp slår de sönder Storgatan och torget sedan äger de Swedbank där AIK spelar en raggarhockey som MODO inte kan bemästra. Efter en snöplig 2-3-förlust väntar Leksand borta på lördagen därefter. Vid två förluster är man borta i kvalserien…

Nej, jag vill inte.

Jag behöver Peter Forsbergs tjänster och jag behöver en rightskytt och möjligen en lekkamrat till. Jag blir så urbota less på människor – modoiter som säger att 21:an hör hemma i NHL och bör spela där. Va fan är det för Modohjärta? Klubben förblöder och alla måste bidra, från knattetränare, kioskpersonal, juniorer, materialare, ismaskinister, spelare, ledare via Trollsås och kapten Svartvadet.

Visst, Foppa är bäst, det vet vi alla och ska naturligtvis tävla mot de bästa. Allt annat vore enorm kapitalförstöring. Men nu är läget annorlunda, om nu fotjäveln pallar så handlar det inte längre om showbiz, tävla mot de bästa och självförverkligande. Nu är det undantagstillstånd och det handlar om att MODO måste överleva och då gäller andra regler.

Just därför ska jag, knattetränaren, materialaren, kapten Svartvadet, VD Trollsås och Peter Forsberg göra det vi är bäst på, vi ska bidra efter förmåga.

Detta är vad som måste göras på kort sikt. Jag återkommer vad som krävs på lång sikt.

77. Extra! Vår VD som fjortis!

Det tycks väl redan råda konsensus om att de rekryteringsansvariga för vår nye VD har gjort ett kanonjobb, så det är inte så mycket att orda om här.

Han har erfarenhet från tjänsteproducerande företag med tusentals kunder av skiftande storlek och karaktär, såsom Hertz och Scandic Hotels. Han har en karriär som är byggd helt och hållet utanför Örnsköldsvik och dess Rotary-kontakter och dessutom en sportslig bakgrund i föreningen som pojklagsspelare samt ungdomstränare i Trångsunds IF.

Kort och gott kan man säga att MoDo har fått sin första VD som man med rätta kan ställa höga krav på.

Ingen som sett intervjun på MoDo-TV har väl heller undgått Anders Trollsås största personliga idrottsminne och som enda MoDo-media (officiell som inofficiell) kan då Blogg: Mod & Hjärta, med hjälp av den samling av klubbtidningar som donerats av Östen Högman, återge vår nye VD som fjortis, just i MoDo-Cupen 1977. Klicka på bilderna för att se större versioner.

76. "Fem plantor"

Efter lite efterforskning hittade jag de ”fem plantorna” – de fem områden som MODO Hockey ungdomsorganisation har bestämt sig för att fokusera på. ”Driva på kassen”, ”Ugly goals”, ”framgång = smärta”, ”give and go” och det man kallar ”G-SPÅD” är de fem områdena.

Som jag kan se det är detta en helomvändning när det gäller att utbilda barn och ungdomar. De fem områdena ligger förmodligen helt rätt i tiden och är något som jag stöder. Förmodligen älskar alla vi hockeynördar ljudet av översteg av nyvässat stål i mot en nyspolad is. Men lika mycket som vi älskar detta ljud har vi saknat ljudet av modiga, oömma och riviga spelare som går direkt på mål eller det dova ljudet av en väl avvägd tackling.

Det finns dock en punkt som kan komma att vara kontroversiell. Det är den punkt som heter ”smärta = framgång”. Där kommer man kanske att behöva dela upp barn och ungdomar i två grupper. Man kan tänka sig att en och annan förälder inte riktigt sympatiserar med att smärta är detsamma som framgång för en 9-10-åring.

Personligen hade jag gärna bytt bort den punkten mot en punkt som kallas ”tacklingar”, åtminstone när det gäller barn under tolv år. Det finns lite, eller ingen forskning som visar att smärta ger framgång för en 10-åring.

Här är de fem platorna:

1. Driva på kassen
Vi ska ha som målsättning att våra MODO spelare ska bli bättre på att driva på mål. Skjuta, gå på returer, bryta in på mål istället för att hamna i hörnet eller bakom målet. Vi ska spela ett rakt, effektivt och snabbt anfallsspel. Lära spelarna vikten av att skapa ytor åt andra, inte bara åka när ”JAG” har möjlighet att lyckas.

2. Ugly goals
Vi ska ha som målsättning att våra MODO spelare ska bli bättre på spelet framför och runt bägge målen. Ex. skymma, styra, ta returer, täcka skott, ta bort spelare, ligga i skottlinjen mm.

3. Framgång = smärta
Vi ska ha som målsättning att våra MODO spelare ska bli bättre på närkampsspelet. Vi ska bli bättre på att täcka puck, vinna puck & vinna 50-50 situationer. Vi ska bli bättre på att ta emot och ge tacklingar. Alltid ge 100% i allt!

4. Give and go
Vi ska ha som målsättning att våra spelare ska bli bättre på passningsspelet. Både när det gäller kvalitet på passningar/mottagningar och på ”give and go” situationer.

5. G-SPÅD

Vi ska ha som målsättning att våra MODO spelare ska vara de bäst utbildade spelarna när det gäller Grundtekniken. (Skjuta- Passa-Åka-Dribbla). För målvakterna är det grunderna i tekniken som gäller.

.

(Sen har det också smugit sig in fyra stavfel i det dokument MODO skickat ut. Hjälp klubben med stavningen och hitta de fyra stavfelen. Kommentera gärna nedan :)

75. Ugly goal och direkt på mål

Äntligen! får vi väl säga.

Jag var på ett föräldramöte för MODO Hockey härom dan. Förutom information om vilken åkyta man bör ha, skålens djup, nya hockeybrallor och ragga sponsorer sipprade det ut information om att MODO har bestämt sig för att utbilda orädda hockeyspelare som går direkt på mål och dessutom tillåts göra fula mål. Lägg därtill, att man sedan en tid också bestämt sig för att bli självförsörjande på målvakter. Dessa punkter sammantaget gör att MODO tätat till en stor läcka i organisationen.

Fler än fem plantor

Det är svårt att ranka de viktigaste besluten i föreningen, men detta är tveklöst ett viktigt. Som jag förstår det har man tagit fram fem fokusområden som ska genomsyra klubbens ungdomsverksamhet. Man kallar dem för ”fem plantor”, två av dessa plantor är just att utbilda oömma spelare som törs gå direkt på mål och dessutom älskar att göra ful mål, ju fulare, desto bättre.

Frågan är bara varför detta har tagit så ini helvete lång tid. Detta borde ha kommit för 10 år sedan. Varför har man inte förstått? Varför har man inte lyssnat? Jag tror svaret är detsamma som för seniorverksamheten. Ett visst mått av självgodhet hade sen en tid smugit sig in, och när man inte ser sina egna brister, då blir man också oförmögen att rannsaka sig själv.

Precis som för seniorverksamheten blev man ödmjuk först när resultatet uteblev, först när det började smärta blev man villig att förändra. Detta är egentligen inget nytt. Det är så alla människor fungerar.

Den som varje år brukar gå och titta på kulturevenemanget MODO-cupen har säkert sett och hört hur lite ljud det är. Det smäller inget, det låter inte, man hör inte det fantastiska ljudet av högfrekventa, elaka spelare som älskar att nagla fast motståndare, åtminstone hörs det inte från Modospelarna.

hullingar

Som det brukar heta – bättre sent än aldrig. Detta är alltså ett mycket bra och viktigt beslut. Att det sedan ska genomsyra hela verksamheten är extra bra. Vi kan därför vara tämligen säkra på att inom några år kommer vi att ha ett antal elaka, högfrekventa spelare som var och varannan match helt schyst knockar motståndarens målvakt och gör jääävligt fula mål. Äntligen kommer vi att få se oömma, modiga spelare med hullingar på kroppen som offrar sitt hjärta för att få in puckskrället.

Hjärta & mod. Mod & Hjärta. Modohjärta

Men jag tycker dessutom att man skulle kunna gå ännu längre. Som jag tidigare varit inne på i denna blogg, borde MODO Hockey påverka Ångermanlands ishockeyförbund så att man tillåter tacklingar. Nu säger säkert byråkraterna att MODO enbart har en röst i hockeyrådet bland Ångermanlands alla föreningar. Visst är det så i teorin, men i verkligheten är det MODO som bestämmer det mesta.

GE OSS TILLBAKA TACKLINGARNA!

74. Ny bloggserie - MoDos 10 viktigaste matcher

Så, då när vi har lyckats landa en duktig aktualitets-skribent i form av Nikki som börjat med en sprudlande inläggsfrekvens tänkte jag själv måla in mig i ett hörn och lansera en serie på bloggen som tvingar mig att producera åtminstone 2 längre inlägg/månad under den närmaste femmånadersperioden.

Det jag tänkt sätta tänderna i är ett försök till en subjektiv listning av MoDos 10 viktigaste matcher i ishockey, under perioden 1938-2009. Det som ska vara det grundläggande kriteriet för hur högt en match hamnar på rankingen är vilket arv och vilka förändrade förutsättningar matchen och dess utgång lämnat för föreningens framtida verksamhet. På så sätt slipper jag rensa bort alla matcher jag "inte sett själv" och jag behöver inte ta hänsyn till någon kollektiv uppfattning hos den nuvarande supportergenerationen om vilken som är dess "mest minnesvärda" match.

Detta är trots allt också en subjektiv uppfattning, till exempel kan man ju hävda att den första matchen mellan ÖSK och Alfredshem måste vara den viktigaste, men jag kan avslöja redan nu att så pass enkelt vill jag inte göra det för mig och jag vill absolut ha en debatt om de värderingar och prioriteringar jag gjort under rankingens gång.

Hasse Andersson har gjort ett kapitel om samma tema i jubileumsboken från 1996, men han begränsar sig till matcher under 13-årsperioden 1977-1990, samtidigt som han heller inte gör någon inbördes ranking av dem och därmed inte inbjuder till någon debatt - med andra ord anser jag att det finns mycket mer att ösa ur från vår 70-åriga hockeyhistoria och så mycket mer källgranskning att göra kring de matcher man inte "sett själv".

Hur skulle för resten historieforskning i allmänhet se ut om den begränsades till saker som folk "sett själv"? En intressant tanke.

Det jag kommer att bjuda på, med ungefär ett nytt inlägg varannan vecka under grundseriesäsongen, är ett inlägg som presenterar en betydelsefull match ur MoDo-historien, sätter den i sitt sammanhang, försöker måla upp en bild av atmosfären runt rinken, beskriver händelseförloppet och slutligen analyserar konsekvenserna som matchen och dess utgång lämnade till föreningens fortsatta verksamhet. Som om inte det vore nog så kommer jag att sätta ihop en liten playlist med fem tidstypiska låtar att lyssna till inläggsläsandet på Spotify (eller plocka dem ur den egna skivhyllan och spela in ett C-30 band, jag kommer inte att stoppa dig).

Livsstilsbloggande, helt enkelt.

73. Ingen ny forward

Modo Hockeys nya ordförande Sven Kågevall berättar i Örnsköldsviks Allehanda idag att det inte blir någon ny spelare innan seriestarten om 16 dagar. Är detta något dåligt?

Tittar man på truppen Modo förfogar över idag hittar vi tio forwards över 20 år plus Thomas Enström, Tim Weber samt tryout-spelande Magnus Häggström. Det är en väldigt tunn trupp, speciellt eftersom Tuokko kommer att missa de första matcherna på säsongen.

Samtidigt har laget gjort det mycket väl såhär långt på försäsongen och det kommer att bli intressant och även helt rätt att ge de unga spelare som fått chansen på försäsongen en chans även i början av seriespelet. Missförstå mig inte, det kommer med största sannolikhet att behövas värva minst en spelare till, men det kan löna sig med lite is i magen:

Det kan komma riktig spetskompetens som inte får plats i NHL och inte är sugen på AHL (t.ex Darren Haydar). Det ger unga spelare chansen att ta en plats i laget och bevisa att de hör hemma på högsta nivån.

Med is i magen kan man se vad som fattas – en målskytt kanske inte behövs ifall Thomas Enström fortsätter ta stora kliv framåt i utvecklingen och gör massvis av mål. I så fall kanske det behövs en annan spelartyp.

Vad är mina tankar inför säsongen? Jag är som vanligt positivt inställd, men mycket kommer så klart att hänga på antalet skador och på vilka spelare.

Om vi jämför med förra säsongen så ser målvaktssidan än så länge mycket bättre ut. Borta är kaoset med en målvakt som inte vill vara kvar och borta är stormålvakten som senast spelade i Slovenien. Både Roman Malek och Niklas Svedberg har imponerat stort på försäsongen och kan förhoppningsvis ge stabilitet till laget.

På backsidan har Victor Hedman lämnat för Tampa Bay Lightning men samtidigt har Hannu Pikkarainen, Tomas Mojzis och Daniel Sondell anlänt och Modo har äntligen en backbesättning där mer än två spelare kan leverera snabba förstapass och det kommer att vara en viktig del i spelet. Det är inga storstjärnor men väl en uppgradering från förra året. Mycket hänger dock på om trion Timander, Hållberg och Jonsson får vara fria från skador större delen av säsongen.

På forwardssidan har den ständigt (i Modo-dressen) underpresterande Fredrik Warg lämnat, tillsammans med Patrick Yetman och Jeff Ulmer, som de noterbara tappen. De är på pappret tunga tapp men ser man till deras prestationer så är det inga större tapp. Warg var en energitjuv av stora mått och presterade faktiskt bara 17 poäng på 39 matcher. Yetman presterade 25 poäng på 36 matcher men nio av dessa poäng kom under två matcher, borträknat detta så är inte 16 poäng på 34 matcher jätteimponerande heller.

Thomas Enström tror undertecknad mycket på inför i år och han kan säkerligen nå de 17 poäng som Warg presterade. Josh Green kan säkert fylla tomrummet efter Ulmer eller Yetman.

Med ett fungerande försvarsspel och ett lag där spelarna trivs med varandra så tror jag definitivt på en slutspelsplats, men mycket handlar som jag tidigare sagt om skador. Långvariga skador på nyckelspelare är inget Modo har råd med.

72. Jakten på en forward

Fortsätter i Silly-tagen...

I Örnsköldsviks Allehandas tidningsupplaga den 5 September 2009 kan man läsa att det imorgon (Måndag 7 September 2009) skall hållas ett styrelsemöte hos Modo Hockey där man bland annat skall se över ifall ekonomin tillåter rekryterandet av en till forward. Detta kan betyda två saker:

- Ryktet som florerat att Modo har en överenskommelse med en NHL-spelare, som i så fall skulle spela för Modo om han inte tog en plats i NHL, är helt bogus.

- Ryktet stämmer och Modo vill ha in ytterligare en spelare.

Alternativ ett känns som troligast, eller vad säger ni?

Allt är hur som haver inte katastrof för det, då det finns några stycken spelare kvar som säkerligen skulle göra det bra i den finaste av dressar. Jag tog mig friheten att scouta lite, och då är kriteriet att det ska vara en målskytt.

Mark Mancari, 24 år, kanadensare/italienare Högerfattad halvkanadensare som är omskolad från back till forward. Hade en bra säsong i Rochester Americans i AHL och fick även prova på spel i NHL för Buffalo Sabres. Mark vill enligt The Buffalo News spela i NHL. På plussidan finns en ruskigt skott och ett fysiskt spel, men ett minus är att han inte är en bra skridskoåkare, utan tämligen långsam.

Steve Kariya, 31 år, kanadensare Pauls bror och tidigare Frölunda stjärna turned flopp återfann sin poängproduktion i HPK i SM-Liiga förra året. Här har vi en spelare som är fruktansvärt snabb och har möjligheten att få saker att hända även i hög fart. Även Steve är högerfattad. En nackdel är dock att han inte ens är 170 cm lång och knappast bidrar med ett fysiskt spel.

Patrick Yetman, 28 år, kanadensare Behöver ingen närmare presentation. Vill stanna i Sverige och fick senast nobben av Brynäs som har fullt mannskap på forwardssidan. Undertecknad tror att Patrick skulle kunna skina igen i den spelstil som Modo kommer att använda sig av, men även här är nackdelen att han är tämligen kort och helt ofysisk. Bör dock inte kosta mycket pengar alls.

Michel Ouellet, 27 år, kanadensare En fransk-kanadensare (inte dubbla medborgarskap) som är kapabel att göra väldigt mycket poäng, som han visat både i NHL och AHL. Problemet med Michel är att det är bara det som är bra i princip. Inte en fysisk spelare och heller inte särskilt skridskoskicklig.

Eric Boguniecki, 34 år, amerikan Är en OK poängplockare, inte mer, men det finns annat som man glädjs åt av Eric. Väldigt svår att ta pucken av, spelar fysiskt och har en typisk nordamerikansk attityd. Han är dock också väldigt liten.

Kimmo Kuhta, 34 år, finländare Har under flera år varit en pålitlig poängplockare i Finland och även i Schweiz under en säsong. Väldigt duktig skridskoåkare men även här en ofysisk spelare. Har ryktats till Elitserien under sommaren. Sen finns det två wildcards...

Fredrik Bremberg, 36 år, svensk Har aldrig lyckats utanför Stockholm och är tämligen gammal men att han har riktiga spetskvalitéer i det offensiva spelet kan ingen säga någonting om. Dock ingen jag personligen vill se i Modo.

Mika Hannula, 30 år, svensk Bra skridskoåkare och spelar med hög intensitet. Är dock ingen pålitlig poängplockare.

Summa sumarum, det finns en hel del dugliga spelare kvar på marknaden och några av dessa skulle säkerligen passa väldigt bra i Modo. Undertecknad skulle välja någon av Kariya, Yetman, Mancari eller Kuhta. Alternativet finns även att ha is i magen och vänta och se ifall det kommer trevligare alternativ under säsongen, men det är ett riskfyllt spel.

71. K-Fab något för Modo?

Premiär för undertecknad på bloggen med ett inlägg om en tänkbar förstärkning och även om texten inte är lika lång och matnyttig som övriga skribenter på bloggen hoppas jag att den kan väcka tankar hos några, kanske värvningsansvariga hos Modo?

Karl Fabricius fick nyligen beskedet av Kent Norberg och Ulf Dahlén att han och Jonas Nordquist kunde börja se sig om efter nya klubbar då Frölunda ville få en mindre trupp. Skulle ”K-Fab” vara någonting för Modo?

”Fabbe” är mycket bra på skridskorna och ganska intensiv i sin spelstil, i den bemärkelsen att han aldrig ger upp innan domaren blåser. Han har aldrig varit någon offensiv dynamo men trots det skrapat ihop helt okej med poäng under sin elitseriekarriär med en poäng ungefär var tredje match och runt 20-25 poäng per säsong. Åldern får dessutom ses som mycket fördelaktig då han inom några veckor fyller 27, vilket menar på att det fortfarande är en utvecklingsbar spelare vi talar om.

Nu är tanken hos tränarduon Horava/Steen att Modo skall återgå till ett spel baserat på mycket skridskoåkning, hårt arbete och bra försvarsspel och det är ett spel som jag tror passar Fabricius som handen i handsken. Att han dessutom har en bra ålder är bara plus då Modo står framför en generationsväxling.

För Karl själv skulle det möjligtvis kunna vara ett lyft att få komma till en klubb där han har all möjlighet att få speltid istället för att harva på i en fjärdekedja i något av de stora lagen.

Men – problemet hos Modo i dagsläget är snarare avsaknaden av offensiva krafter och utan att ta någonting ifrån Fabricius så är han inte en spelare man kan lita på ska producera mycket och ofta. Lönenivån kan också tänkas vara något hög då det är en landslagsspelare vi talar om.

Slutsatsen är att även om Fabricius nödvändigtvis inte är den spelartyp Modo behöver så kan man inte sluta leka med tanken att det troligtvis skulle vara en bra lösning både för ”Fabbe” och för Modo och undertecknad skulle inte säga nej till en kedjeformation med Fabricius, Per Svartvadet och Josh Green.

70. Föreningens årsredovisning, 2008-09

Vana läsare av den här bloggens poster om föreningens ekonomi är medvetna om att jag egentligen föredrar att ha både föreningens och arenabolagets årsredovisningar till hands när man ska skaffa sig en samlad bild av MoDos ekonomi. Den gångna säsongens dramatiska händelser gav mig dock lust att ta tag i detta redan nu, när föreningens årsredovisning kommit på plats.

För det första ska det konstateras att årsredovisningen hade publicerats på hemsidan innan årsmötet ägt rum - mycket positivt och seriöst hanterat. Att föreningen publicerar årsredovisning för både föreningen och arenabolaget på hemsidan sedan några år tillbaka är faktiskt ett föredömligt agerande, som långt ifrån alla klubbar i Elitserien lever upp till. En liten önskning till nästa år är dock att man gärna kan publicera en kort notis när den är publicerad, så slipper stackars bloggare sitta hela sommaren och föra musen över länken till årsredovisningen för att se om den är på plats

Verksamhetsberättelsen inleds av den avgående ordföranden Anders Källström, som med olika roller varit en del av MoDos styrelse i 18 år. Källström tar upp en rad relevanta punkter där organisationen bör stärkas, kompetens införskaffas och besparingar göras. På det stora hela gillar jag hans summering som är rak, ärlig och inte lider av några särskilda floskler. Jag har däremot en annan syn än Källström på huruvida MoDo utan snack ska vara en del av en nationell liga - men det är en åsiktsskillnad och sådana måste det finnas när vi diskuterar en organisation som MoDo Hockeyklubb.

Texterna som berör det sportsliga av Fredrik Andersson, Lennart Hermansson och Tomas Grundström är korta och av ganska varierande kvalitet. Jag upplever Hermanssons text som ett försvarstal för uteblivna sportsliga framgångar för J-lagen, vilket inte intresserar mig så värst mycket. En mer lösningsorienterad text hade suttit bättre, vilket också den ungdomsansvarige Grundström lyckas bättre med.

Marknadschefen Tommy Roos tycks bli allt mer varm i kläderna och även om hans text i årsredovisningen är lite svepande, med få konkreta exempel, så märks saker som jag tolkar som avtryck av honom i form av goda omdömen från personer i ledningen för den nya supporterklubben Lumberjacks, en mycket mer intensiv nyhetsbevakning på hemsidan och en ettrigare marknadsföring för biljettförsäljningen. Att MoDo själva allt mer tar kontrollen över den bild som förmedlas av föreningen måste vara det bästa betyget som Roos kan sträva efter. Stora värden går att bygga med en bra bild och enorma värden går att förstöra med en dålig bild av föreningen.

Förvaltningsberättelse

Så, då kommer vi till de delar som faktiskt säger något om vad som hände på det ekonomiska planet.

Koncernens omsättning rasade med nästan 9,57 miljoner kronor, jämfört med föregående redovisningsperiod, vilket motsvarar ett tapp på 7,4% på ett år. Siffran i sig är väl inte katastrofal om man ser till organisationer i underhållningsbranschen i allmänhet när de går in i en lågkonjunktur, men givet MoDos monopolställning på den här marknaden i Örnsköldsvik med omnejd så är det nog så att man får kategorisera det som just ett katastrofresultat, oavsett en global lågkonjunktur.

Intäktsmässigt så är det föreningen som tappat i omsättning (85,5 Mkr - 96,2 Mkr = -10,7 Mkr) medan resten av koncernen, Arenabolaget, faktiskt ökat sitt bidrag till koncernens omsättning ((119,3-85,5) -(128,8-96,2) = +1,1 Mkr).

Exakt hur stor Arenabolagets omsättning varit i absoluta tal får vi dock vänta med att se tills dess egen årsredovisning ligger på plats. I koncernens siffror som vi kan se i nuläget är ju hyra från föreningen till arenabolaget eliminerat. Just denna fördelning av intäkter mellan koncernföretagen är ju också under utredning av Skatteverket. Min tidigare koll av detta, säsongen 2006-07, tydde då på ett driftbidrag i storleksklassen 6,8 Mkr från MoDo till Arenabolaget. Är detta för lågt? I den här typen av verksamhet? I den här typen av stad? När det inte finns någon alternativ hyresgäst till 28 kvällar/år? Ibland kan det nog vara så att Skatteverket tar sig an utredningar som har stort medialt genomslag, oavsett möjligheterna till fällande dom...

Att den stora anledningen till den brandskattade omsättningen och därmed katastrofresultatet går att finna i det sportsliga resultatet, med missat slutspel, ska självklart inte försöka förminskas - men det finns ändå aspekter värda att beakta utanför rinken. Publiksiffran gick ner med nästan 500 personer per grundseriematch (-7,1%) - det var mycket och frågan som hänger kvar i luften, trots lågkonjunktur, är om man verkligen var tillräckligt aktiv när det gäller att paketera om biljetterbjudanden när man såg att publiken började svika? En besökare i hallen kommer, trots att han/hon släpps in med rabatterat pris troligen att konsumera något mer som också hade höjt omsättningen. Det gäller "bara" att rabatterna inte är så pass breda och allmänna att de som köpt dyra säsongsbiljetter innan säsongen känner sig svikna när man tar till sådana åtgärder.

Publikintäkterna som helhet sjönk med 4,0 Mkr (-12,4%)

En pikant detalj är också att souvenirförsäljningen rasade med hela 1,9 Mkr (ner med hela 26,4%). Tappar man mer än en fjärdedel av omsättningen inom ett visst område måste man fråga sig om det verkligen bara handlade om lågkonjunktur och minskat antal besökare i hallen. Jag kan bara tala för mig själv, men min egen konsumtion av souvenirer har varit mycket låg de 2 senaste säsongerna.

På något sätt känns det som att målsättningen är att nå människor i 10-20-årsåldern och småbarnsfamiljer - inget fel med detta, men jag har pengar som mycket väl kan göra nytta i MoDos lönebudget istället för att ligga kvar på mitt lönekonto. Skulle man börja ha ett tänkande inom souveniravdelningen där man anstränger sig för att tilltala alla åldersgrupper och olika typer av supportrar med någon del av sitt sortiment borde inte en souvenirförsäljning som, under en god sportslig säsong, rör sig uppemot 10 Mkr/år i omsättning vara en omöjlighet. Ett råd är att surfa in på Arsenals, Chelseas eller Manchester Uniteds souvenirbutiker för att se hur de arbetar med att nå olika målgrupper, men självklart kan man inte ha samma bredd i varje segment som dessa klubbar.

På kostnadssidan är det med förskräckelse man läser att personalkostnaden för A-laget gick upp med 4,7 Mkr (+11,7%), samtidigt som man missade slutspel för första gången på tolv år. Det är utan reservation så att man kan skriva: det här var det värsta hushållandet med ekonomiska resurser i föreningens historia. Lösandet av kontrakt med etablerade spelare, inköp av dåligt scoutade spelare och i slutändan ett missat slutspel med den undermåliga truppen samt en tränare som inte kommunicerade väl med spelarna kan mycket väl ha kostat föreningen 10-20 Mkr (beroende på hur långt man hade gått i ett slutspel med ett gott sportsligt bygge, 10 Mkr är dock den absolut lägsta siffra man kan säga att detta hanterande kostade föreningen).

Personalkostnaderna i koncernen (exklusive spelare) uppgick till 29,6 Mkr, vilket endast är en ökning med 2,5 Mkr från föregående år (+9,2%). Ser man i Not 2 hittar man också en ökning på hela 2,3 Mkr i ersättningen och sociala avgifter till VD (vilket då torde vara hans avgångsvederlag), lägger man även till avgångsvederlag till Erik Holmberg är det mycket svårt att se att organisationen i övrigt skulle ha blivit mer kostnadskrävande. Jag vill påstå att det är en myt att kanslipersonalen hela tiden skulle ha vuxit som kostnadspost. Myten tror jag främst har fått sin näring i den naturliga ökningen av personal som genomfördes vid flytten till Swedbank Arena år 2006.

Att man däremot hela tiden har haft en onaturlig mängd sjukskrivningar och att rekryteringar kanske inte alltid gått rätt till är en annan diskussion. Jag menar att det mycket väl borde gå att sänka personalkostnaden, men det är i första hand en rekryterings- och arbetskulturfråga - inte en fråga om att man utan urskiljning ska gå fram med osthyveln på antalet anställda i administrationen.

Resultaträkning

Ja, den har jag ju redan varit inne och bearbetat till stor del, men övriga intressanta punkter här är bland annat de av Jerry Häggström omnämnda materialkostnaderna. Jag vet inte hur upphandlingsprocessen sett ut, men klart är att de bara ökade med 83 000 kr under året (+0,5%) och är det något oseriöst som pågått här så har det gjort det under en längre period. Materialkostnaderna var inte något som specifikt drog ner säsongen 2008-09 års resultat.

Räntekostnaderna var väl det som tidigare ledning jobbade hårdast med att få ned, och visst - på 35 års sikt kommer också de hårda inledande amorteringarna att ge ett större utrymme i budgeten. Visst är det så, frågan är bara vad de pengarna räcker till, ställt i relation till investeringar med samma belopp? Under året sjönk räntekostnaderna med 0,5 Mkr (-5,9%) som en kombinerad följd av ordinarie amortering under 2007-08, extra amortering under 2007-08 samt troligen även sänkt räntesats under föregående år. Genomsnittlig räntesats för våra samlade skulder var under året: 4,9%

Balansräkning

Med en lättnadens suck kan man konstatera att ingen extra amortering genomförts under året, därmed inte sagt att de alltid är fel, men det var just storleken på den som genomfördes under våren 2008 som fick mig att tappa hakan. Endast den ordinarie amorteringen har genomförts under året (5,3 Mkr) och därmed är våra långfristiga skulder i koncernen nere på 153 644 651 kronor. Sedan invigningen av Swedbank Arena har man nu amorterat av 21 514 508 kronor på 3 säsonger, eller drygt 12% av den skuld som ska betalas tillbaka på ungefär 35 år, enligt den ursprungliga betalningsplanen. En god bit före plan, alltså.

Som en fotnot kan ställas det bokförda värdet på arenan som nu står på 165 Mkr och alltså för andra året i rad är högre än skulderna på den. Det verkliga värdet består dock enbart så länge man verkligen från MoDos och Arenabolagets sida kan visa att den är en kassako, men tanke-leken är ändå intressant - vad skulle exempelvis ett stort norrländskt fastighetsbolag kunna tänkas betala för arenan om man tror sig kunna sköta driften på ett bra sätt och integrera den i ett spännande byggprojekt för Framnäsudden i en kommande lokal högkonjunktur? Hur hög är egentligen ägarnas (vi MoDo-supportrar) prislapp?

Personligen tror jag att vi har bättre förutsättningar som ägare av arenan, men det kräver höga och sakliga krav från oss supportrar på administrationen. För varje ointresserad och oengagerad supporter blir dock argumentet för en försäljning starkare, den dag det eventuellt skulle bli aktuellt.

Kassaflödesanalys

En anledning till huvudkliande för den som inte är van vid att läsa årsredovisningar är att MoDo under säsongen faktiskt hade ett positivt kassaflöde på 0,8 Mkr, samtidigt som man under fjolårssäsongen hade ett negativt kassaflöde på 17,6 Mkr. Detta kommer sig av att det är i kassaflödesanalysen som man direkt ser investeringar och amorteringar. Investeringar och amorteringar är beslut som påverkar hur organisationens förmögenhet (tillgångar vs skulder) förändras, men de är inte en del av resultatet från den verksamhet som organisationen bedriver.

Under säsongen 2007-08 gjorde föreningen dels den beryktade extra amorteringen på 7 Mkr, samtidigt som man gjorde investeringar i Arenabolaget på 18,5 Mkr. Redovisningsmässiga avskrivningar ingår dessutom i resultatet, men de ingår inte i kassaflödet, då de är en redovisningsmässig åtgärd och ingen reell transaktion. Avskrivningarna ökade med 1,1 Mkr under året, tack vare investeringarna som höjde det bokförda värdet av våra tillgångar.

Kortfattat kan man säga att kassaflödet är ett resultat av de ekonomiska transaktioner som föreningen genomfört (eller inte genomfört) och när investerings- samt amorteringsverksamheten strypts under säsongen så ser också kassaflödet mycket bättre ut. Som information är den viktig för att bedöma vilket handlingsutrymme en organisation har för att betala räntor, amorteringar (och utdelningar, om det nu varit aktuellt). Vill någon ha en längre förklaring än så är det bara att skrika till i kommentarsfältet.

I övrigt:

*Så är det fortsatt 0% kvinnor i ledande befattningar i föreningen.

*Så ökade den totala sjukfrånvaron under säsongen, samtidigt som långtidssjukfrånvaron minskade.

*Så har man lyckats sänka revisionskostnaderna med cirka 5 000 kronor.

*Så har Lena Engblom Eriksson och Berth Nilsson lämnat en ren revisionsberättelse.