fredag 24 oktober 2008

49. Var på hockey igår...

Jag tröttnade på matchen i går och gick när det fortfarande var 5-6 minuter kvar. Traskande bort mot trapphuset vrålade publiken till och jag tittade in i en av ingångarna. När Modo med tre minuter kvar tog ut Krizan satte jag mig ned på närmaste stol för att kolla de sista minuterna.

Snett bakom mig satt Ecke med armbågarna på knäna framåtlutad och huvudet instoppat i handflatorna samtidigt som han masserade sina tinningar med tummarna. Han tittade upp med trött, nästan nyvaken uppsyn och rufsig kalufs när publiken skrek till, men fortsatte strax sin procedur i takt med ineffektiviteten.

Han såg trött och missnöjd ut, nästan som en amerikansk finansaktör…

Det är lätt att vara efterklok, men jag tycker att Ecke/MODO har gjort några halvfeta missbedömningar. Hade man tidigt satsat 3 extra miljoner på att köpa en Laine istället för Toukko och låt säga en Widing istället för Snellman hade man fått ett mer slagkraftigt lag och skapat mer sug. Vi har ju pengar. Den enda spelare som vi har värvat de tre senaste åren som verkligen har varit spets är vår lille gutt. Han är o andra sidan helt fantastisk, men detta är nog mer flax än kunskap.

Vi är bäst i världen på att producera hockeyspelare, men vi tillhör samtidigt ett av de sämre lagen i serien på att värva. Det verkar som att Skellefteå har tagit över tronen från Tikarna att med små medel värva rätt spelare.

Tänk om vi kunde kombinera talangfabrik med bra värvningar…

________________________

Matchen i går mot Linköping hade tre olika karaktärer, den ena var ett, som jag kan se det lysande spel i de två första perioderna, speciellt den första var bra. Vi skulle ha släckt matchen då. Vår förstafemma är förmodligen seriens bästa och jag gillar lite extra att den hockeymässigt fulsnygge Chef Skröder kommit igång. Salle ser också ut att ge ny energi med sin höga frekvens och när Yetin kommer in blir det säkert många jobbiga sidledsförflyttningar för motståndarkeeprarna. Backlund är härmed varnad, den strame som aldrig vinkar.

Sen har vi domartabben som leder till 3-3. Jag kan stå ut med den tabben, domaren var säkert skymd, men speciellt kan jag stå ut med tabben eftersom LHC gjorde ytterligare två mål och vi förlorar alltså inte på grund av domaren.

Sen har vi sättet vi släpper in de sista målen. Framförallt är jag sur på Wargs agerande vid 3-5. Hur fan kan LHC-forwarden få gå runt Wargen där? Jag tycker det är bedrövligt och junioraktigt – pojkaktigt t o m. Därefter belönas Warg med att spela de sista 2-3 minuterna. Han borde sitta längst ut på bänken och sona sitt mesiga ingripande, längst ut på bänken.

________________________

5 500 betalande!? Det är nästan Timrånivå på den publiksiffran. Jag tror inte ens en comebackande 21:a kan rädda våra taskiga siffror nu. Twinsen kommer om 2,5 år. Då blir det lapp på luckan igen. Medan vi väntar måste vi inventera orsak och verkan.
Ett oroväckande tecken är att Jerry i ÖA uttalade sig om orsakerna till ”publikkrisen”. Uttalandet bestod mest av gissningar och klyschors såsom webben och TV-sändningar. Vi hade precis lika många TV-sändningar ifjol och jag tvivlar på att webbradion helt plötsligt fått tusentals ny lyssnare. Visst kan det vara så att folk vill sitta i soffan och kolla TV eller lyssna på Webbradion, men Jerry kan inte veta vilka orsakerna är att 1500 personer helt plötsligt stannar hemma. Inte heller funkar det så bra att skylla på finanskrisen eftersom den inte har påverkat köp av säsongskort.

Den verkliga anledningen hittar vi nog förra året med bristande inställning. Jag efterlyser självkritik. Vi har under ett år saknat marknadschef, kan det ha spelat in? Framförallt menar jag att man måste vetenskapligt undersöka vad den uteblivna publiken beror på. Det duger inte att gissa. Man kanske får föreslå att man använder sig av publikregistret från fjolåret och genomför dels enkätundersökningar och kompletterar dessa med intervjuer.

Därefter kan man skapa en åtgärdslista baserad på fakta. Att åtgärda problemen utan att veta orsak blir bara ett klater...

lördag 18 oktober 2008

48. Kulturgärning

Ett kort inlägg denna gång (jag ska fila på det definitiva inlägget om en eventuell nordisk liga, som kommer under söndagen), men ett mycket vackert sådant. Detta tack vare Joakim Norberg som vid 2 tidigare tillfällen stått för designen till MoDos försäsongsställ. Denna gång har han satt tänderna i den luggslitna JPEG-fil med Alfredshems klubbmärke som cirkulerat på nätet och gett det en mycket tjusig uppdatering. Jag applåderar!

Klicka på bilderna för större versioner


söndag 28 september 2008

47. Domsjö-arsel, identitet, Zuccarello & Bengt Hedin

Det var avslutning för MoDo FF igår, eller rättare sagt var det lite mer än avslutning. Vi kallar det för ”Fotbollsgala 2008”. Det är tänkt att bli en årlig Fotbollsgala för ledare, föräldrar och seniorspelare när man äter gott, dricker gott, berömmer varandra och blir underhållna. Det är också tänkt att det ska bli ett återkommande inslag i slutet av fotbollssäsongen, och att denna Fotbollsgala ska bli något mer än en vanlig avslutning – lite snyggare, lite coolare, mer av identitet och mer kulturhistoria – något som andra klubbar ska känna avund inför.

Tanken på att byta namn till det anrika Alfredshem har också diskuteras, vilket skulle också innebära byte till den gamla klassiska loggan. Detta finns just nu enbart i tankevärlden.

MoDo FF härstammar som bekant från MoDo AIK som var en paraplyförening med flera sporter på repertoaren. 1987 gick hockey och fotbollen skilda vägar. MoDo FF klarade sig sportligt alldeles utmärkt till en början där man bl a spelade upp laget till division II, nuvarande division I. Med tiden har dock MoDo FF som klubb krympt. Bl a har man förlorat tre hela årskullar. Man har fått vad man skulle kunna kalla ett identitetsproblem, kanske mest beroende på att man lever i skuggan av stora MODO Hockey, men även andra faktorer har spelat in.

Ett led i tillbakatagandet av historien och restaureringen av identiteten är att återinföra några av de stora fundamenten från förr. En sådan är den nyligen genomförda MoDo-marschen. En annan är Fotbollsgalan. Då kanske en och annan läsare undrar vad detta har med MODO Hockey att göra, hold on, jag åter kommer till det strax.

Identitet och skillnad

En viktig detalj är att piska upp den gamla rivaliteten mellan MoDo FF och Domsjö IF några grader. Det är alltså önskvärt att ha en klar utpekad rival. Låt mig få förklara närmare:

När man läser om identitet och identitetsskapande finns det några huvudfåror som är viktiga och påverkar en individs eller för all del en klubbs identitetsskapande. Dels är det att påverkan både kommer utifrån och inifrån, dels att det är i kontrast till skillnaden - det andra som identitet skapas, samt hur man förhåller sig till normen.

Det allra viktigaste är skillnad. Det måste finnas en klar utpekad motpol som visar att identiteten markeras i skillnaden. För MODO Hockey är denna utpekade motpol Timrå, för AIK är det Djurgården, för Milan är det Inter och för MoDo FF är det Domsjö IF. Man kan alltså inte veta vad ljus är om man inte vet vad mörk är. En människa eller en klubb visar vem hon är genom att markera vad hon inte är. MoDo FF är alltså inte Domsjö IF, MODO Hockey inte Timrå o.s.v. Bara i polarisering ser vi vad som inkluderas och vad som exkluderas, vilka som tillhör och inte, vi och dom, man eller kvinna, bög eller straight, normal eller onormal. Domsjö IF är det onormala, det andra
.
Ett exempel på detta var när jag ringde upp MoDo FF:s nu 80-åriga och legendariska ordförande Göte Eriksson som bor på Svedjeholmen. Han berättade i förbifarten en detalj som har med just denna identitet att göra. Han sa lite skämtsamt:

- ”Den enda gången Domsjöborna väjer för Hörnettborna är när de måste sakta in farten i Hörnettkorsningen”.

Detta visar att en utpekad motpol inte bara skapar konflikt, utan att den också kan ha en sporrande effekt. Det var därför som Domsjö IF häcklades, mest på skoj men också lite på allvar med flera PowerPoint-bildspel som projicerades på väggarna samt att Domsjö trackads under galans olika tal. T o m serveringspersonalen var för kvällen klädda i domartröja med gult och rött kort enbart för att kunna varna och utvisa blåsvartrandiga individer som kommit fel.

Irene Zuccarello-stil

Vid 22.30-tiden började Härnösandsbaserade coverbandet Irene Panik att spela, vilka på ett utmärkt sätt behärskade att spela såväl Ramones ”Sheena is a Punkrocker”, ”Enter Sandman” som modern pop och schlager.

Någon gång strax innan midnatt mellan låtarna när bandet stämde gitarren började någon sjunga Zuccarello, Zuccarello å-å-å-åå, varpå snart hela lokalen med 150 personer tokvrålade med nävarna i luften. Bandet var heller inte sen att haka på med att lite svagt spela melodin. Själv stod jag där och sjöng strax framför scenen som alla andra och tittade mig runt för att insupa atmosfären. Till höger om mig står då den före detta sportchefen, Bengt Hedin, hoppar och sjunger med höjd näve: Zuccarello, Zuccarello å-å-å-åå. Vad ska man säga? Kärlek!

Det här var alltså lördagen den 27:e september när MODO spöade Djurgården med 6-3 och den lille norrbaggen Mats Zuccarello Aasen fått sitt definitiva genombrott hos de kräsna
Ö-viksborna. Det här kan mycket väl vara ett nyförvärv i klass med Mikko Leinonen, Horava senior eller Karol Krizan och jag lovar att säkert hälften pratade om den nya norska kelgrisen.

En annan rolig detalj som jag fick berättad för mig i periodpausen mellan andra och tredje var att Zuccarellos mamma hade hört av sig till någon inom supporterklubben för att kolla om de skulle åka till byn Gävle för att se ”bortekampen” mot Brynäs. Det fanns inga sådana planer hade ordförande Palm svarat men ångrat sig i sista stund och börjat kolla runt. Det visade sig att så pass många tyckte det var übercoolt att Zuccarellos mamma var med att de lyckades fylla en buss modell mindre. Vad ska man säga? Kärlek!
.

Jo, föresten, det skulle gå att lista ut vilka låtar som jag inte hade mandat att bestämma över. Här är låtlistan innan bandet började lira:

01. Soul To Squeeze - Red hot Cillipeppers
02. Your Love Alone Is Not Enough - Manic Street preachers
03. Ingenting - Kent
04. When You Were Young - The Killers
05. Columbus - Kent
06. Califoniacation - Red hot Cillipeppers
07. Bitter Sweet Symphony - Verve

08. Cheek to cheek - Sahara Hotnights
09. Det kommer bara leda till nåt ont - Säkert
10. Viva la vida - Coldplay
11. Pokerkväll i Vårby gård - Florence Valentine
12. Visit to Vienna - Sahara hotnights
13. Vy från ett luftslott - Kent
14. Cobrastyle - Robyn
15. Man of the constant sorrow - Soggy Bottom Boys
16. Yes - Coldplay
17. Electric - Melody Club
18. Other Side - Red hot chilipeppers
19. Do you love me - Amanda Jensen
20. Rockstar - Nickelback
21. I kissed a girl - Kate Perry
22. Vy från ett luftslott - Kent
23. Read my Mind - The Killers
24. Phantom Limb - The Shins
25. Autumsong - Manic Street Preachers
26. Learning to Fly - Tom Petty

lördag 13 september 2008

46. Russkijnomi

"Var och en som ser med begärelse på en annans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta." (Matteus 5:27. 28)


Ok, låt mig slå fast några saker först och främst innan jag påbörjar det här första (men säkert långt ifrån sista) inlägget om KHLs roll gentemot Elitserien och i förlängningen då även MoDos handlingsutrymme.

1) Jag tycker att Elitserien är en av världens mest lyckade professionella idrottsligor, i relation till befolkningsunderlaget och sportens status i världen som helhet.

2) Jag tycker att MoDos utveckling från en kvartersklubb till medelstort företag med 120 mkr (+) i omsättning på 50 år och en talangutveckling med drösvis av världens bästa spelare under de senaste 30 åren är enorm och kan vara ett föredöme för vem som helst med en idé, stor som liten, affärsmässig eller ideell, i en liten norrländsk kuststad - 55 mil från Stockholm och 183 mil från Bryssel.

3) Båda de ovanstående punkterna har blivit verklighet trots att vi haft ideologiska hämskor, i den svenska idrottsrörelsen och samhället i övrigt, som säkerligen lagt band på och hindrat utvecklingen i viss mån.

Nej, det är då inte riktat som någon diss mot vare sig Elitserien eller MoDo som jag skriver den här bloggposten, det som triggar mig har istället varit den krönika som Hasse Andersson skrivit på officiella hemsidan, i mångt och mycket inspirerad av en av Magnus Nyströms artiklar från dennes rysslandsresa för någon vecka sedan. Andersson har tidigare, i bl.a. MoDo-TV, setts ha en något oklar uppfattning om vilka konsekvenser KHLs satsning kan komma att få för Elitserien som liga och MoDo som elitlag i en arena för 250 miljoner kronor, men i den här krönikan tar han sats med utgångspunkt utifrån hela sin 45-åriga karriär som hockeyjournalist (ser det ut som, i alla fall) och dömer ut dels den ryska ligan som ett hot mot sakernas nuvarande tillstånd och dessutom vill han se ett starkt norrländskt samarbete mot bl.a. Färjestads och Frölundas intresse för en nordisk liga.

Jag vill, som medlem nummer 236479:

*Anmäla en avvikande åsikt till Anderssons krönika.

*Skriva att jag är lite rädd för att den här typen av kategoriska åsikter skulle ha en plats i MoDos styrelserum just nu.

*Samt ordbajsa en hel del om Ryssland i största allmänhet och varför just den här artikeln av Nyström inte träffade särskilt många poäng.

Med det sagt så ska man också ha i åtanke att Magnus Nyström inte hade den nattsvarta synen som han fick av att se Spartak Moskva - Atlant Mytistji (svensk transkribering) inför 3 000 åskådare under hela sin rysslandsresa. Han skrev faktiskt dessutom en artikel som insiktsfullt förklarar de drivkrafter som har tagit KHL till den plats ligan har just idag, september 2008. Han verkade dessutom vara lätt tagen av upplevelsen med "10 000 vrålande hemmasupporters" i Kazan som fick se sin alldeles egne Alexej Morozov stjäla showen från Avangard Omsks Jaromir Jagr.

Men för att börja med det som tycks vara ett stort problem för både Andersson och Nyström i just den artikeln, nämligen att ingen av klubbarna är någon större kassako i dagsläget. Andersson utvecklar det dessutom till att ingen av klubbarna skulle visa på en redovisningsmässig vinst, vilket jag inte har någon möjlighet att kontrollera just nu.

Svar: Nej, precis. KHL i september 2008 är en produkt av att en stor mängd ryska företagsledare vill ösa pengar över den här ligan. Jaromir Jagr, Alexej Morozov, Tony Mårtensson, Alexej Zjitnik, Alexej Jasjin, Johan Åkerman, Mattias Weinhandl med många flera spelar idag i ryska ligan för att de här företagsledarna vill det, uppbackade av en politisk vilja från Kreml.

Hur man kan undgå att se en liga som lägger sig till med den här typen av spelare endast med de här 2 maktmedlen, under i stort sett en enda sommar, som ett hot får jag inte ihop.

Lägger man sedan till aspekten att en rysk medelklass som kan och vill konsumera upplevelser på sin fritid i västeuropeisk eller amerikansk mening aldrig har existerat under någon tidpunkt i historien tidigare får man dessutom svaret till de låga publiksiffrorna i vissa arenor (märk väl publiksiffran i Kazan), men man borde också bli mycket rädd som företrädare för åsikten att MoDo borde sticka huvudet i sanden och hoppas på det bästa. Fortsätter den ryska medelklassen att växa och höja sina löner kommer vi inte bara att se busslaster med ryssar i Köpenhamn och Stockholm - vi kommer att se dem i Höga Kusten på somrarna och vi kommer att se dem på både fotbolls-, ishockey-, och bandyarenor. Ser vi dem i tiotusental på hockeyarenor så är KHL inte heller ett hot mot Elitserien i första hand, utan då är den ett hot mot NHL och vi kan få se en helt annan balans i hockeyvärlden. Inträffar detta tror jag inte ens att en nordisk hockeyliga är meningsfull att diskutera.

I det scenariot handlar det inte om vad Håkan Loob eller Mats Ahdrian vill göra, utan då handlar det om att böna och be för att få en expansionsplats i KHL som något slags hockeykulturellt alibi för ligan. Såsom ett nytt lag i NHL för Québec eller Hamilton skulle kunna innebära för den ligan.

Å andra sidan har Ryssland en historia. En historia som har innehållit enormt mycket paranoia gentemot "väst" och en hel del klumpiga utrikespolitiska idéer. En historia som skrämt bort tusentals miljarder i utländskt kapital genom århundradena som hade kunnat ge deras invånare ett bättre liv å ena sidan och å andra sidan en värld där vi kanske inte ens hade haft engelska som naturligt andraspråk i skolan idag i Sverige. Den historian får man aldrig glömma och man får inte heller glömma att det vid makten i Kreml idag sitter människor som faktiskt har en hel del inspiration från de här paranoida idéerna och för bara någon vecka sedan visade att de är beredda att skrämma bort hundratals miljarder kronor i utländskt kapital för att försvara just dem.

Om paranoian vinner i slutändan så kommer Ryssland aldrig att få en medelklass i västerländsk mening, utan den gamla fördelningen med en liten elit som har gigantiska rikedomar och tar korkade beslut samt en enorm underklass som inte har något alls och absolut inte har råd att gå på hockey kommer också att bestå. Då har vi inget annat än Håkan Loob och Mats Ahdrian kvar att oroa oss för, som MoDo-supportrar.

Dessutom tycks Andersson och Nyström ha lite svårt för rollen som oligarkerna spelar i sina klubbar.

Svar: Mycket svårförståeligt, vi har själva en förening där besluten i 78 års tid (1921-1999) i praktiken inte kunde genomföras utan gillande av höga företrädare i Mo och Domsjö Aktiebolag. Vi spelar fortfarande idag, nio år senare, under företagets namn. Likartade roller har hafts av brukspatroner i Sandviken, Lesjöfors och Degerfors med flera. Ingen av dessa företagsledare hade heller någon målsättning att föreningarna som självständiga enheter skulle tjäna mycket pengar. Nej, de skulle vara reklampelare för företagen, skapa en gemenskaps-känsla på bruksorterna och kanske också vara ett samtalsämne på punschverandan när man träffade sina "bröder".

Ni får ursäkta mig Magnus och Hasse, men jag ser ingen större ideologisk eller "godhets"-mässig skillnad mellan Carl Kempe och Viktor Rasjnikov i Magnitogorsk. Viktor Rasjnikov vill bara mer, på en större scen än vad Carl Kempe ville eller hade en aning om att Alfredshem kunde komma att spela på.

Liknande oligarker var också en viktig faktor för all den ryska litteratur, balett, och opera som svepte över Västeuropa under 1800-talet. I rollen som sådana mecenater är det också troligt att många av dagens hockeytokiga oligarker ser sig, vid sidan av Kremls gillande för ligan.

Så det var väl allt för idag, märk väl att delen om en nordisk liga har jag inte behandlat än och jag ser det som en betydligt knivigare fråga än om man ska sticka huvudet i sanden när det gäller KHL. Vare sig Hasse eller Magnus gör det ju heller, den sistnämnde spenderade någon vecka i Ryssland för att enbart skriva om det här medan den förstnämnde skrev en krönika på officiella hemsidan och triggade fram det här svaret som säkert får något tiotal läsare i alla fall.

måndag 1 september 2008

45. Stig-Björn, MoDo-coll och spybacken

Mellan åren 1968 till 1983 arrangerades löptävlingen MoDo-marschen av MoDo AIK. När nu tävlingen åter igen uppstår blir det nästan på dagen 40 år sen den första gången arrangerades, och nu i MoDo FF:s regi.

Som många vet var MoDo AIK en paraplyorganisation med bl a ishockey, fotboll, friidrott och skidor på programmet. Det var just sektionen skidor som arrangerade tävlingen. 1988 upplöstes skidsektionen och gick ihop med Hägglunds skidor.

På marsch efter identitet och kulturhistoria

Eftersom jag då och då lider av smått allvarliga nostalgiska besvär har jag sedan länge längtat efter att få restaurera detta stycke kulturhistoria. Faktum är att jag som liten pallervante deltog i marschen vid fem tillfällen. Efter att ha intervjuat diverse gubbar (äldre män) hittade jag en 10-årig hellge som fälldes sig över mållinjen på dryga 50 minuter. Inte så illa från för en 10-åring va?

Jag tänkte: - Vad fan, nu är det dags att ta tillbaka vår kultur, vår identitet, vår historia och våra traditioner.

MoDo fotboll kommer nu alltså blåsa nytt liv i tävlingen i samband med Hörnettdagen den 6 september 2008. Förhoppningen är att MoDo-marschen blir en återkommande tradition. Tävlingen som tidigare var 10 kilometer är nu 7 kilometer pga att de gamla stigarna inte är i springbart skick. Det finns också ett barnlopp som är 2 km. Men det är inte bara en tävling, man kan lika väl gå eller lunka. Förhoppningen är att alla ska kunna vara med från de allra minsta till de äldsta stavgångarna.

Efter att frugan pratade med vår nya förträffliga ordförande Mattias Rosdahl kom vi överens om att återanvända några av de gamla pokalerna som finns i MoDo FF:s gömmor. Det fick bli en pokal till respektive lopp. Seniorpokalen är en tungpjäs som liknar Stanley Cup-bucklan. Den som vinner vandringspokalen får sitt namn inskrivet på den, precis som på lord Stanleys skrothög.

Första gången loppet gick sprang man inte i skogen kring Hörnsjön utan då sprang man från Mosjön till MoDo-Mekans lokaler i Jervfed. Segraren hette Erland Sundström och av tiden att döma var sträckan 12-13 km. Den första segertiden var 1.01.18. Sven Bergström har tre segrar på tidigt 70-tal när loppet bantats till 10 km, bl a med finfina tiden 37.25. Den senaste vinnaren heter Christer Ohlsson med segertiden 37.57.


1974 hade MoDo-marschen hela 443 deltagare, vilket är den högsta deltagarsiffran.

Coll på historen

Medaljen i tävlingen var en tunn sågad ända av ett träd, vilket jag tror var en al. Här kommer vi till en något mer okänd och nästan mytisk passage i historian om MoDo-marschen. Träet som medaljerna var impregnerat med var en kemisk produkt från företaget MoDo som hette MoDo-coll (etyl-hydroxietylcellulosa). Produkten var samtidigt en produktplacering och sponsor till loppet. Efter intensiv googlande har jag också hittat MoDo-coll i olika dokument för lättare miljögifter som kanske känns mindre muntert.

Men historien om medaljerna slutar inte här. Det finns en direkt koppling mellan vår kändaste kung Gustav Vasa, landets bäst bevarade regalskepp och medaljerna till MoDo-marschen. Flera oberoende källor hävdar att den kemiska produkten MoDo-coll är det ämne som regalskeppet Vasa är konserverat med sedan det bärgades.

Med andra ord, Sveriges allra viktigaste kultursymbol har en direkt koppling till MoDo-marschen. Snyggt va?

Stig-Björn och magsaft

Tävlingen tuffaste backe som enligt kartan har en stigning på 70-80 meter är den långa krävande sandbacken som går från Tvillingsta, dvs nuvarande klubbhuset på Veckefjärdens golfbana till Hörnsjön. Från 50-talet till slutet av 70-talet kallades backen för ”Stig-Bjönbacken”. Stig-Björn Andersson sprang för Ö-viksklubben Vingarnas och han var svensk mästare på medeldistans. Stig-Björn lade grunden för SM-guldet i just denna backe och som tack fick han backen uppkallad efter sig.

Inte nog med att Stig-Björn plågade sig i den långa sandbacken, även silvermedaljören i nordisk kombination i OS i Cortina 1956 ”Silver-Bengt” Eriksson tränade i den krävande backen.

Och som om det inte skulle vara nog. I slutet av 70-talet bytte backen namn till stora spy-backen då Tommy Sandlin använde den till barmarksträning med det Modolag som tog SM-guld i ishockey 1979. Det var ingen slump att MoDo vann 1979. Laget var det överlägset bäst tränade laget.

Jag och någon polare satt där intill backen och tittade på när spelarna tränade. Jag minns hur Sandlin beordrade spelarna att springa med en gubbe på ryggen uppför backen. Jag minns hur Järnmannen Per Lundqvist bar Robert Frestadius, hur Leif r Karlsson bar Roger Limpa Lindström, hur Sture Andersson bar Janne Nyman uppför den eländiga backen.

Framförallt minns jag hur den annars milde Sandlin var som ett monster i att elda på spelarna i barmarksövingarna. Sandlin som hade en lätt rondör var för övrigt själv mycket bra på springa längre distanser. Han ville visa att om han själv kunde bli vältränad så kunde ingen spelare smita undan. Av alla Sandlins bevingade ordspråk finns det ett speciellt som har etsat sig fast hos mig när vi smågrabbar satt intill ”spybacken” och kollade. Sandlin skrek vid upprepade tillfällen: - När man spyr har man 30 % kvar, när man svimmar har man 10 % kvar.

Nu hoppas jag inte att MoDo-marschens deltagare tar i så att de spyr eller svimmar, med det visar att 1979 års lag förmodligen var bättre tränade än 2008 års lag. Dessutom tjänade 1979 års lag bara en fjärdedel av vad 2008 år lag tjänar i månaden. Den sammanlagda summan av övervikt stannade på 2 hekto.

Nu hör man inte längre samma pust och stön längre och nu har det regnat 29 års höstar sedan Sandlin fick sina adepter att vomera av utmattning. Lukten av magsaft är sedan länge bortspolad. Istället känner man bara doften från skogen och kanske om man har tur får man höra det klickande ljudet när Foppa får in en ren träff med sin driver på Veckefjärdens GC.

Många av dem som arrangerade MoDo-marschen förr var gamla redan då och är sedan länge bortgången, men några lyckades jag spåra. Av de källor som jag har använt vill jag speciellt tacka:

Rolf Grundberg
Bröderna Bertil och Roland Olsson
Lennart Norén


På prispallen i damklassen:

1. Marie Fredriksson 36.56
2. Anna Kårén 37.16
3. Sanna Olsson 44.55

söndag 24 augusti 2008

44. Slowstarter

Som absolut sista MoDo-blogg (i alla fall vad jag vet), så gäspar Mod & Hjärtas blogg, sträcker på sig i sakta mak, kisar mot en allt blekare himmel, vänder sig mot en almancka som snart säger "september" och knackar nu ner sitt första alster för säsongen.

Jag ska för övrigt uppdatera länkarna härnere så snabbt som möjligt, det har både ramlat bort och tillkommit blogg-guldkorn sedan senast, vad jag märker vid en snabbkoll.

När jag skriver mitt första inlägg har Hägglund, Angerbjörn, och såklart även officiella kommit igång och sprutar ur sig inlägg. Inte heller jag saknar uppslag att skriva om. Maktkampen mellan KHL och NHL, löneinflation, varumärkesfrågor, föreningsdemokrati och en obligatorisk skopa MoDo-, Alfredshems-. och allmän hockeyhistorik kommer även denna tredje säsong att utgöra huvuddelen av de ämnen som behandlas på den här bloggen. Sedan får vi se om nyförvärvet Nikki Nine kommer att späda ut mitt ordbajsande med lite säsongsaktuell ishockey.

Apropå nyförvärv så pågår det en projekt i bakgrunden för att liva upp design och framför allt funktionalitet på huvudsidan www.modohjerta.com, exakt hur långt de 2 kodknackande slavarna har kommit på projektet är jag inte säker på ännu, men jag ska fråga när jag går ner i källaren och vädrar samt utfordrar de stackarna. ;-)

Hur som helst kommer det säkert att finnas anledning att återkomma till det ämnet under säsongen och det är fritt fram att ge feedback via mail till mig eller Mikael, eller i sajtens gästbok, när det gäller synpunkter om sajtens innehåll och eventuella brister.

Ja, så mycket mer än så är det väl inte vits att ta upp i ett uppstartsinlägg, mer än att jag vill notera de motioner som faktiskt lämnats in till årsmötet i föreningen, den 18/8. Kan detta ha varit de första motionerna av medlemmar i föreningen sedan 1950-talet? 1930-talet?

Motion 1, Motion 2, Motion 3, Motion 4, Motion 5.

Samt styrelsens 3 samlande svar på dem.

Svar 1, Svar 2, Svar 3


Oavsett den pinsamma behandlingen av motionerna på årsmötet (det skall tydligen aldrig ha genomförts någon röstning om motionerna, utan styrelsens förslag antogs utan att ställas mot de ursprungliga motionerna) är ändå motionsskrivandet en mycket positiv grej, som ställer högre krav på skärpa i de beslut som tas i föreningen. Att skriva motioner borde vara en given handling så fort man har åsikter som medlem, frågan är väl bara hur våra supportrar som är o-medlemmar ska kunna ges någon reell möjlighet att påverka i de här sammanhangen. Rent formellt kommer de ju inte att ha någon sådan möjlighet så länge som verksamhetens överordnade organ är en förening.

Som jag ser det är medlemskapet något som måste möta önskemål hos supportern, det kan inte ligga en förväntning från föreningen att supportern ska inse meningen med medlemskapet. Möjligheten att påverka är i grund och botten den största poängen med medlemskapet idag, men den möjligheten har nu alltså några få promille av föreningens 10 000 - 20 000 (?) medlemmar under de senaste 4-5 decennierna faktiskt utnyttjat.

Vad man ska göra för att få de idella föreningarna att fortsätta ha (aktiva) medlemmar är en större fråga än bara motioner på MoDos årsmöten, och svaret kommer inte att finnas på den här bloggen, men vad jag tror är i alla fall att just motioner som faktiskt visar sig ge konkreta resultat i föreningens arbete och interaktion med sina supportrar är något som kan ge riktigt bra reklam för medlemskapet. Därmed inte sagt att medlemskapet inte måste utvecklas, med fler förmåner, för att locka till sig fler medlemmar, i olika åldrar.

onsdag 2 april 2008

43. Vad var det som brast där med sådant brak, Boork?

En 48-årig svit inledd på Nynäs IP, kanske?

I brist på ångermanländsk hockey i mitt närområde såg jag igår på en galen match i Malmö Isstadion, en hall som förutom sin förslummade interiör numera står i skuggan av ett gigantiskt stål- och betongskelett som inom en nära framtid kommer att benämnas Swedbank Stadion.

Eftersom den här bloggen inte är så mycket för matchreferat, men desto mer för allmän hockeykultur så blir den fundering jag tänkte förmedla mer anknuten till allmän hockeyhistoria.

Ungefär vid kvart över nio igår kväll kunde vi som inte höll på Brynäs och inte heller var upptagna med att skrika ikapp med Frank Banham (vilket hockeyfejs, för resten!) se på Brynäs-supporters som vandrade hemåt med dimmiga blickar och sänkta huvuden.

Det otänkbara scenario som kom rejält mycket närmare igår är alltså att Brynäs IF med 12 SM-Guld och ett oändligt persongalleri i svensk hockeyhistoria nästa säsong kan få visa upp sitt representationslag i Nybro, Oskarshamn och Borås.

Vid sidan av Leksands första degradering våren 2001 skulle en eventuell nedflyttning för Brynäs om någon veckas tid vara den mest anmärkningsvärda degraderingen i högsta seriens historia. Med de 12 SM-gulden i åtanke mot Leksands 4 stycken kanske det här ändå smäller högre. Brynäs har i dagsläget spelat i Sveriges högsta serie för ishockey i obruten följd sedan säsongen 1960-61, vilket ger en svit på 48 säsonger. Leksand hade vid sin första degradering spelat i högsta serien sedan säsongen 1951-52, vilket då gav en svit på 50 säsonger jämnt i högsta serien.

Brynäs hade dock redan innan 1960 varit uppe i högsta serien och vänt, både på 1950- och 1940-tal, men man ska inte fästa alltför stor vikt vid deltagande i höga serier under den svenska hockeyns tidiga decennier. Ett exempel på detta är ju IFK Nyland, som redan 1942 piskade upp Brynäs (i Gävle) med 102 i SM-turneringen som på den tiden avgjordes som en cuptävling med deltagande av "topplagen" i Sverige och de distriktsmästare som godkänts av Ishockeyförbundet. Ett år senare lyckades Brynäs kvalificera sig för högsta serien för första gången, samtidigt som de ångermanländska lagen skulle få vänta ytterligare 10 år innan de ens fick en teoretisk möjlighet att ta sig till högsta serien. Under tiden hade Nyland 1951 slagit Leksand i SM-slutspelet, som samma säsong ju skulle ta sig upp till högsta serien i seriespelet för att påbörja sin 50-åriga svit där.

Vem vet var vi hade varit om de ångermanländska lagen redan i början av 1940-talet hade haft samma möjlighet som Brynäs och Leksand att kvalificera sig till högsta serien?

Hade IFK Nyland blivit Ångermanlands svar på Leksand? Med en gynnsam mediabild som laget från det lilla samhället med det stora hockeyhjärtat och vallfärdande supportrar från hela landskapet?

Men ännu värre - hade Alfredshem blivit Ångermanlands svar på Mora - den lilla tjuriga klubben som vägrar lägga sig för hela landskapets bästa?

Det kanske är bäst att inte rota alltför mycket i den kontrafaktiska hockeyhistorien.

måndag 17 mars 2008

42. Måttstocken

1942

Gordie Drillon














Syl Apps














Billy Taylor














David "Sweeney" Schriner














Lorne Carr














Pete Langelle














Hank Goldup














Bob Davidson














John McCreedy














Wilfred "Bucko" McDonald














Nick Metz














Bob Goldham














Rudolph "Bingo" Kampman














Wally Stanowski














Don Metz














Ernie Dickens














Reg Hamilton














Gaye Stewart














Walter "Turk" Broda















1975

Denis Potvin














Billy Harris














Bob Nystrom














Ed Westfall














Garry Howatt














Clark Gillies














Andre St. Laurent














Ralph Stewart














Bob Bourne














Jean Potvin














Jude Drouin














Jean-Paul Parise














Bert Marshall














Bill MacMillan














Dave Lewis














Dave Fortier














Gerry Hart














Lorne Henning















Walt Ledingham














Tom Miller














Glenn "Chico" Resch















Billy Smith














Med video














































Och för proportionernas skull: länk.

lördag 15 mars 2008

41. Tack bokrean...

...som spädde på mitt lager av olästa böcker i bokhyllan till 37 stycken. Det är skönt att ha nu.

I övrigt skulle man nog ha kunnat skriva ett antal 1 000 ord om kvartsfinalserien, beteendet hos våra "hockeyhjärtan", det nonchalanta och arroganta valet av Timrå i kvartsfinal ännu ett år, attityden och intresset på avbytarbänken samt det lågintensiva, avvaktande och cyniska spel som sakta har ätit upp den 50-åriga grundtanken om ett skridskostarkt MoDo med snabba spelvändningar.

Men nä, min kärlek till MoDo årgången 2007-08 började inte dö ikväll eller i torsdags. Den började dö redan i andra matchen av ECC. Då hette det att man var "smarta" och sparade energi. Jag säger att det var och är en årgång utan några ambitioner att göra ett avtryck i föreningens historia.

Självklart förtjänar ett sådant lag att åka ur slutspelet snabbt och ge föreningen en möjlighet att vända blad i dess historia.

Det kommer fler säsonger, som tur är.

måndag 25 februari 2008

40. Ha'ne stått på allehanda.se?

Ett återkommande klagomål på diverse MoDo-plank på nätet det senaste året har handlat om den nya versionen av Allehanda.se och det allt mer gemensamma materialet i ÖA och TÅ, kopplat till dessa klagomål har också varit påståenden i stil med att "alla jag känner har minsann sagt upp prenumerationen".

Ingen rök utan eld, för de upplagesiffror som presenterades i fredags är ingen munter läsning för Allehanda Media. Örnsköldsviks Allehanda backade under fjolåret med 1 100 ex/dag, ner till 18 500 (-5,6%) och Tidningen Ångermanland fick ett jättetapp med 2 400, ner till 22 400 ex/dag (-9,7%). Procentuellt sett var det bara Ljusnan och Dala-Demokraten som backade mer bland alla Sveriges etablerade dagstidningar med en upplaga över 10 000 exemplar/dag, under fjolåret.

Tendensen under de senaste åren har varit att ÖA endast har backat med något hundratal exemplar/dag och år, därmed är det tydligt att det är just omorganisationen av tidningarna och det förändrade innehållet under det senaste året som utlöst ett riktigt ras i upplagan. Det är inte populärt i läsekretsen, men frågan är om det över huvud taget fanns något alternativ för Allehanda Media på kort sikt, samt om det på lång sikt verkligen finns någon poäng med att fortsätta ge ut de båda tidningarna, under skilda namn?

För en MoDo-supporter i Saluböle eller en Timrå-supporter i Antjärn torde i alla fall de båda upplagorna, med sin räddhågsna inställning att inte ta ställning för något av de båda elitserielagen i närområdet, bli allt mer av urvattnade produkter, som kommer allt längre ifrån det material som tidigare producerades under dessa tidningars namn.

Enligt min åsikt borde det rimligen vara mer företagsekonomiskt vettigt att börja ge ut en ny ångermanländsk dagstidning, med en gemensam centralredaktion och ett fåtal lokalredaktioner i de olika landskapsdelarna. När det gäller sporten ska självklart fokus ligga på de lag som kommer från landskapet, även om det ska sägas att TIK-bevakningen i gamla Härnösands-tidningar som Härnösands-Posten och framför allt Västernorrlands Allehanda (idag en del av TÅ) har rötter ända tillbaka till 1950-talet. Den sistnämnda tidningen anordnade bland annat, i samarbete med Älgarna, bussresor från Härnösand till Wifsta/Östrands första säsong i högsta serien, 1956-57. Timrå har, ända sedan dess, en lojal andel anhängare i de sydligaste landskapsdelarna och en ännu mindre sådan i Ådalen.

Det är dessa människor (för vilka Timrå-bevakningen är så pass viktig att de är beredda att säga upp tidningen) som jag tror att Allehanda Media måste vara beredda att säga hej då till, ifall de vill ha någon chans att leverera en tidning med en upplaga på 30 000 - 35 000 ex/dag och en stark identitet gentemot kunden. Tappet kan dessutom till viss del fångas upp inom koncernen då både Sundsvalls Tidning, Sundsvalls Dagblad samt hela Allehanda Media i grund och botten ägs av den gigantiska Gefle Dagblads-koncernen.

Framhärdar man med dagens halvmesyrer till lösningar, där jag som boende utanför regionen för övrigt inte ens kan köpa en pdf-version av dagens tidning, tror jag på fortsatta ras och akuta kostnadsbesparingar, istället för ett sakta tapp (som alla andra papperstidningar) och ett andrum för att utveckla webb-satsningen och en möjlighet att tjäna pengar på läsare och annonsörer den vägen.

Webb-sajten allehanda.se:s underliga prioritering att inte lägga ut vissa artiklar och beskära andra innebär ju för övrigt inget annat än ett straffslag för modohockey.se och andra inofficiella MoDo-sajter när det gäller att kapa åt sig besökare och annonsintäkter. Allehanda Media måste bli bättre på att tjäna pengar på läsare av deras elektroniska utgåva istället för en hopplös strävan om att försöka uppfostra dessa att köpa papperstidningen. I en sådan omprioritering har MoDo-supportrar över hela landet en nyckelroll, medan Timrå-supportrarna rent naturligt redan söker sig till Sundsvalls-tidningarna i första hand.

I korthet:
1) Ge ut en dagstidning, med en tydlig, ångermanländsk identitet.
2) Tjäna pengar på de elektroniska läsarna, istället för att försöka uppfostra dem.
3) Förstärk MoDo-bevakningen, den enskilda företeelse som ni lockar mest läsare och annonsörer med.

onsdag 20 februari 2008

39. Arnqvist? Njae, därför att...

* Umeå IK i första hand är en produkt av relationsmarknadsföring gentemot sponsorer, MoDo bärs upp av en mycket större grupp av intressenter, där sponsringen inte längre når upp till 50% av koncernens samlade intäkter.

* MoDo måste fortsätta växa och hitta nya vägar till intäkter, därför skulle jag hellre se en person med vana från marknadsföring av konsumentprodukter och/eller tjänsteproduktion i en lite större organisation. Hellre det än någon med vana från en organisation som med endast 9 mkr i omsättning (Umeå IK, år 2006) är totalt marknadsledande i sin bransch (Damallsvenskan i fotboll).

* Han marknadsför sin jobbansökan i en tidning, utan att tveka.

* Jag inte vet vad Arnqvist har för eftergymnasiala studier, en magisterexamen med inriktning marknadsföring är i alla fall ett minimikrav i mina ögon.

* Han är onekligen en dynastibyggare när det går som han vill, hur går det ihop med existerande klubbledning i MoDo?

* Jag har en bild av att han har en stor operativ talang, att han fixar uppkomna problem med liv och lust, men hur pass stor strateg, med 5-10 års framförhållning, är han egentligen?

söndag 3 februari 2008

38. Arenabolagets årsredovisning 2006-07

Redan i slutet av december utlovade jag lite smått och gott från arenabolagets årsredovisning, som jag lyckats fiska upp en kopia av. Vill du läsa den direkt och slippa påverkan i din läsning från min sida, ska du klicka här.

Som jag skrivit några gånger tidigare är vi MoDoiter lyckligt lottade när det gäller information om vad våra företrädare i styrelse och klubbledning gör med våra pengar som går in i verksamheten. Dels har den gamla verksamhetsberättelsen för föreningen fått sig en layout-mässig, men framförallt informationsmässig skjuts framåt, dessutom är det ju så att verksamheten bedrivs till stor del i form av det numera helägda aktiebolaget "Evenemangsarenan i Örnsköldsvik".

Den här i praktiken två-delade organisationen, med separata årsredovisningar, gör beslutsfattandet och de ekonomiska effekterna av det tydligt för alla supportrar, som vill bry sig. Möjligheterna för supportrar och andra intressenter att se hur verksamheten bedrivs har vuxit rejält under de senaste åren och det ställer också höga krav på föreningens företrädare att dels leverera glasklar redovisning, men framförallt att ta långsiktiga beslut som driver föreningens omsättning framåt på ett kostnadseffektivt sätt. Det här är bra på många sätt och möjligheterna att på 1980-talsvis föra supportrar bakom ljuset i spektakulära värvningskampanjer, under flera år, utan finansiell uppbackning blir ganska liten.

Innan jag tar tag i EIÖ ABs årsredovisning kan det vara värt att nämna att även den ideella föreningen Modo Hockeyklubb i praktiken numera omfattas av samma redovisningsskyldighet som arenabolaget, då föreningen passerade 50 miljoner i omsättning för 3 år sedan och numera också har en balansomslutning på mer än 25 miljoner kronor, vilket innebär att den är skyldig att avsluta sina räkenskaper med en årsredovisning. Vilket då också fått till följd att årsredovisningen som finns att hämta på modohockey.se heter just "Årsredovisning" på försättsbladet och inte "Verksamhetsberättelse" längre.

Evenemangsarenan i Örnsköldsvik AB, 2006-05-01 till 2007-04-30
(fastställd 2007-10-29)

Jämför man årets ÅR för EIÖ AB med fjolårets är det framförallt layout och textmässig information som har höjt sig flera snäpp. Vi får välskrivna och informativa texter från Anders Källström, Jerry Häggström, arenachef Bengt Hedin, restaurangchef Patrik Nordkvist samt evenemangsansvarige Nicke Andersson. Texterna lämnar mig med det enda frågetecknet - varför skriver inte dessa människor oftare om sina arbetsuppgifter på hemsidan? I en sådan verksamhet som MoDo är idag blir det organisatoriska arbetet hela tiden mer intressant, jag begär då inte att man ska röja strategiskt och operativt viktig information - hade det bara handlat om avslutade händelser i styrelserum och eftertänk kring investeringar skulle det också vara av intresse. Människorna ifråga kan ju skriva texter - varför då inte utnyttja detta till hemsidan?

Förvaltningsberättelse

En stor händelse efter räkenskapsårets slut är givetvis att MoDo HK i juni 2007 förvärvade Forspro ABs återstående 41,7% av aktierna i EIÖ AB. Swedbank Arenas drift, intjäningsförmåga och kostnadseffektivitet är därmed numera uppdrag som helt och hållet handlar om att tillfredsställa medlemmarnas (och övriga supportrars + intressenters) önskemål. Föreningen var vår sedan tidigare, numera är även en av Nordens vackraste och mest kassagenererande arenapjäser det.

Tack för det, Peter Forsberg! Det kan inte sägas nog många gånger.

Arenabolaget tjänar huvudsakligen sina pengar på uthyrning av lokalerna för evenemang, uthyrning av loger samt restaurangverksamheten. Under året har 38 loger varit uthyrda (38*250tkr = 9,5 mkr) vilket ökar till nästa (nuvarande) säsong, upp till 40 loger (10 mkr).

EIÖ ABs omsättning uppgick till 42,1 mkr totalt och jämför vi detta med siffran för hela koncernen från föreningens årsredovisning (130,2 mkr) och använder oss av föreningens omsättningssiffra (94,9 mkr) kan vi se att totalsiffrorna skiljer sig med:

(94,9 mkr + 42,1 mkr) - 130,2 mkr = 6,8 mkr

Denna siffra handlar alltså troligen till största del om föreningens driftsbidrag/hyra* till arenabolaget, för att få arenabolagets ekonomi att gå så nära plus minus/noll som möjligt, samtidigt som föreningen givetvis ska få så stor del av koncernens omsättning som möjligt ner i sin kassakista, utan att underfinansiera nya investeringar i arenan. EIÖ ABs vinst under året blev ju i slutändan blygsamma 39 300 kr, samtidigt som föreningen redovisade en vinst på 13 miljoner kronor.

Är du inte inläst på koncernredovisning är det alltså så att man ska eliminera "koncerninterna" affärer i en koncernredovisning, och därför ser alltså koncernens (MoDo+Arenabolaget) omsättning ut att vara mindre än summan av de båda bolagens omsättningar - men faktum är ju att dessa transaktioner inte påverkar koncernens sammanlagda ställning, därför ska de inte heller tas med i koncernredovisningen. Å andra sidan ger detta oss supportrar en möjlighet att se (på ett ungefär) hur mycket pengar som arenan har krävt i "hyra" av hockeyföreningen, för att driva sin verksamhet och genomföra sina investeringar samt underhåll.

Skojigt och informativt!

Skojigt är det också att arenabolagets anställda har vuxit från 1 person till 28 personer under räkenskapsåret. Det känns tryggt, samtidigt som personalkostnaderna på 9,8 mkr för dessa anställda inte känns helt korrekta att använda som en jämförelse för kommande år, då flera av dessa 28 säkerligen inte har varit anställda under hela räkenskapsåret. Här kommer kostnaderna att öka även om inte fler personer anställs under nuvarande räkenskapsår.

Resultaträkning

En hel del siffror har jag väl redan hunnit beröra, men något av ett frågetecken blir posten "övriga externa kostnader" som vuxit från 0,4 mkr till 13,2 mkr på ett år. Det är sådant här som jag tycker att herrar Häggström/Zackrisson skulle kunna ta och knåpa ihop några rader om på hemsidan lite nu och då. Inte för att jag tror att det rör sig om taskig kostnadskontroll, men det är intressant att se var pengarna behövs någonstans i en så här kraftigt växande organisation.

En mycket intressant siffra är posten "Räntekostnader och liknande resultatposter" vilket ju egentligen handlar om priset för att få ha roligt i Swedbank Arena istället för att fortsätta komma närmare Allsvenskan genom att spela i Kempehallen. Cirka 6,6 mkr betalade bolaget i räntekostnader för arenan under året. Gör man den vågade gissningen att majoriteten av dessa kostnader är direkt hänförliga till bygget av hallen så kan vi räkna ut en genomsnittlig räntesats under räkenskapsåret för våra skulder på den (ca 175 mkr)

6,6 mkr/175 mkr = 3,8%

Det här nämnde jag ifjol, men att avgöra om 3,8% i genomsnittlig räntesats är bra eller dåligt för den här typen av byggnad i nuvarande ränteläge är mycket svårt att säga och utanför mitt kompentensområde. Jag hade gillat den räntesatsen på mitt bostadsrättslån i alla fall. I övrigt så verkar man ha ganska bra låneavtal med bankerna - jag minns att jag räknade ut en genomsnittlig räntesats på MoDos officiella forum ifjol och hamnade på cirka 3,7%. Tydligen har man alltså lyckats binda räntorna på åtminstone några år, vilket är mycket smidigt gjort med tanke på den räntetopp vi just nu upplever.

Men jag skulle vilja se Roland Zackrisson bekräfta eller förneka mina påståenden, här närmast ovanför, innan jag säger att detta är en fullständig och komplett sanning om räntekostnaderna.

Balansräkning

Så drar vi ett streck och kan därmed komma in på den intressanta amorteringsfrågan. Det är viktigt att man inte ser på amorteringar som en "kostnad", utan istället är det ju en fråga om investeringar i arenans intjäningsförmåga. Amorteringarna sänker räntekostnaderna och minskar våra skulder. Å andra sidan begränsar de självklart i viss mån möjligheten att lägga pengar på spelartruppen.

I balansräkningen och not 5 ser vi att amorteringen under det här året och de kommande fem åren är cirka 5,7 mkr/år, vilket ger en total återbetalningstid på ungefär 32 år om nuvarande återbetalningstakt följs varje år. Det är ganska exakt samma återbetalningstid som för Öresundsbron, för övrigt.

Huruvida arenabolaget har möjlighet att öka/minska sina amorteringar och om det föreligger några sådana ambitioner just nu skulle också vara intressant att höra ifrån föreningens sida.

Skuldbiten är ju också lite rolig bara genom att skriva ut den totala skulden i siffror: 175 159 159 kronor, varav 5 691 208 kronor amorterades av under år 2007. Någonstans här börjar ju ystra TIKar vifta på svansen och känna vittring av en spricka i fasaden, samtidigt som man hänvisar till att E.On Arena numera är skuld- och därmed ränte- samt amorteringsfri. Vad man missar i ett sådant resonemang är ju trots allt att MoDo har investerat i en intjäningsförmåga som är mycket större, vi har en byggnad som är värd 166 649 185 kronor enligt redovisningen, men självklart mycket mer än så om vi talar ren intjäningsförmåga. Redan under det första året genererade den en vinst på 13 mkr för föreningen efter att räntor och amorteringar klarats av och den har då en ekonomisk avskrivningstid på 40 år. Den med matematisk analysförmåga på grundskolenivå förstår därmed också att utmaningen för MoDo handlar om att bibehålla och helst öka arenans intjäningsförmåga, inte att oroa sig för amorteringar och räntekostnader som ligger högre än för en arena med en mycket lägre intjäningsförmåga i de södra delarna av länet.

I övrigt...

*Så lämnades en ren revisionsberättelse för årsredovisningen även i år av KPMGs Lena Engblom Eriksson.

*Så plockar våra styrelseledmöter inte ut något arvode för sina uppdrag i EIÖ AB. Hedersknyfflar!

*Så ska jag ju ändra stavningen av Kent Forsberg i alla sammanhang på modohjerta.com till "Kenth Forsberg", eftersom han heter så.

Som vanligt är det fritt fram att påpeka felaktigheter och missar i kommentarsfunktionen, en årsredovisning kan ju trots allt läsas på flera sätt, med fokus på olika aspekter. Det finns oändligt mycket att kommentera i de här sammanhangen och en sak som jag sparar till ett kommande inlägg är en kombinerad intäkts/risk-analys.

Jag har aldrig haft roligare på Internet än vad jag har just nu...

*= Termen "driftsbidrag/hyra" är förenklad och något missvisande, i verkligheten är 3,7 mkr hänförliga till övriga externa kostnader inom koncernen och 3,1 mkr hänförliga till materialkostnader inom koncernen, men i praktiken rör det sig om pengar från föreningen som gått in i arenabolagets omsättning.




torsdag 31 januari 2008

37. Alfredshemsk maratonförbannelse

Egentligen har jag ju en hel del uppslag att både skriva blogginlägg på och nya artiklar för modohjerta.com, men helt ologiskt så bjuder jag då istället på en kortare post med lite allmänt slask i.

1) Torsdagens seger mot Brynäs såg kanske inte ut att vara så mycket för världen, men den går faktiskt att hetta upp med lite hockeyhistorisk krydda. Faktum är nämligen att MoDo innan matchen endast var 5 poäng ifrån Brynäs (på tredjeplatsen) i Elitseriens officiella maratonliga. MoDos seger krympte därför gapet till endast 2 poäng och därmed kan MoDos inträde som Elitseriens historiskt sett 3:e bästa lag ske redan på lördag kväll.

MoDos marsch uppåt i maratontabellen under de senaste 10 åren har varit spikrak, när Brynäs väl passeras har man gått från 6:e till 3:e plats under samma period, men ännu mer anmärkningsvärt (och skrämmande för Brynäs) verkar vara det öde som drabbar ditt lag när MoDo väl fått korn på dig i maratontabellen. AIK och Leksand har ju upplevt sina värsta perioder, i respektive klubbs ishockeyhistoria, i kölvattnet av att ha blivit passerade av MoDo i maratontabellen.

Jag kan såklart inte vänta mer otåligt på att MoDo ska lägga sig som 2:a efter Färjestad för att få ett slutligt test av den här hypotesen, än vad jag redan gör...

2) Den 21 februari spelas det match mellan just Brynäs och MoDo i Swedbank Arena, men då är det också dags för ett 70-årsjubileum för föreningen. Det är faktiskt exakt 70 år sedan Alfredshem spelade sin första ishockeymatch på Gamla Idrottsplatsen nedanför Hotell Focus. Mer läsning om det här.


3) Det har varit en del snack om en eventuell All Star-match i Elitserien på sistone, själv har jag funderat på om en sådan match har svaret på någon eventuell fråga som jag skulle vilja ställa om svensk hockey men jag lyckas vare sig svara eller ställa frågan.

Publikintresset är stadigt växande, arenorna blir modernare och möjligheterna till internationellt spel för klubbarna växer. Alla dessa faktorer plus att vi aldrig har haft samma stjärnkult inom svensk klubbidrott som i Nordamerika gör att en eventuell All Star-Match är både ekonomiskt och filosofiskt ointressant. För att inte tala om att våra tränare ännu en gång måste få sina cirklar rubbade kring de heliga 55 grundserieomgångarna. Man kan säkert hänföra minst 2 förluster på raken till energi-läckage efter evenemang som inte tillhör de ordinarie 55 omgångarna. Med största yttersta sannolikhet, faktiskt.

Underligast av allt var väl Niklas Wikegårds talan för en sådan match, när han under säsongen hystat omkring populistiska argument om utökad serie och spridning av elitserielagens TV-pengar till lägre serier. Nu skulle han alltså vara för en kväll/helg med det enda syftet att predika varumärket Elitseriens förträfflighet? Retorikputsning behövs akut i det här fallet.

4) Så släpps det svenska spelmonopolet in i Swedbank Arena från och med lördagsmatchen mot Mora IK den 16 februari, vilket med rådande svensk lagstiftning får ses som en positiv sak, men förhoppningsvis kan Evenemangsarenan i Örnsköldsvik AB om något år ställa den statliga operatörens erbjudande i konkurrens med andra operatörer.

För att inte tala om vad en Unibet-sponsring skulle kunna göra med det bleka färgvalet på de nuvarande MoDo-tröjorna.

fredag 18 januari 2008

36. Rysk bensin i blodet - och Sverige vågar ge sig av?

Med en knapp veckas betänketid är det dags att knappa ner mina tankar om MoDos deltagande i det fjärde och sista European Champions Cup som genomfördes samt dessutom en längre betraktelse om Champions Hockey League, men knappast den sista som kommer på den här bloggen.

Rent sportsligt så lämnar ECC 2008 ett bittert eftermäle att skriva in i MoDo-historien, trots försäkringar från Ecke Holmberg redan i somras om att turneringen hade hög prioritet. Harald Lückner däremot, trogen sin tränargeneration, grymtade bara någon vecka innan turneringen om att fokus låg på Elitserien och ECC fick komma när det kom, för att sedan mjukna någon dag innan turneringen (med 5 raka segrar i bagaget) och ge den epitetet "en fantastiskt härlig utmaning".

Visst var det också fantastiskt härligt att se på matchen mot Metallurg Magnitogorsk, det bästa motståndet MoDo kommer att spela mot under säsongen, oavsett om så det tredje SM-guldet kommer. Tyvärr saknades dock något i matchladdningen, om det var att Harald Lückner skulle ha kopplat på en "hårtork" a la Alex Ferguson mot sina spelare innan match eller om det bara allmänt hade spridit sig en stämning av "mysig klassresa" i truppen är väl egentligen inte så intressant, mycket intressantare var ishockeyn som spelades i den andra perioden, då MoDo bjöd upp till dans mot ett topplag i den ryska ligan och då kanske även - världens bästa lag utanför NHL.

Jag ska inte vara så pass tjurigt kategorisk att jag redan nu utnämner den andra perioden i den här matchen till säsongens starkaste ögonblick, om Magnus Wernblom avgör en sjunde finalmatch mot Timrå i Swedbank Arena i förlängning skulle ju det också vara en stund värd att åka 110 mil enkel resa för...

...men den andra perioden ger definitivt en inblick i vad Champions Hockey League kan erbjuda nästa höst. Fantastisk ishockey på en nivå som klubblagshockey aldrig spelats i Europa förut och då även i lagens hemmaarenor med riktig stämning. Inte som nu på neutral plan.

Något som däremot irriterar mig och kommer att belasta Harald Lückners eftermäle i föreningen är inställningen till match nummer två i turneringen mot Slovan Bratislava. Man behöver inte vara förhörsledare i Mossad eller FSB för att kunna lista ut att Lückner såg chansen till avancemang som obefintlig efter första matchen och därmed ställde reservmålvakten Zajkowski i mål, samtidigt var Timander, som tydligen kunde ha spelat en eventuell final, inte heller med i denna förlustmatch. När sedan Slovan Bratislava höll på att vinna mot Metallurg Magnitogorsk och i ett sådant läge skulle ha spelat final såg Harald Lückners pragmatiska och behärskade drag att bänka nyckelspelare i den "betydelselösa" matchen genast lite mindre gatsmart ut.

Sammantaget vill jag påstå att:

1) Harald Lückners utspel under säsongen spridit en stämning i truppen att ECC inte hade hög prioritet.

2) Harald Lückners val att bänka nyckelspelare i matchen mot Slovan Bratislava var ett underligt och fegt beslut, dessutom med tveksam effekt om man ser till tändningen i efterföljande Mora-match.

3) MoDo hade kunnat nå bättre resultat i båda ECC-matcherna med en tränare som tagit mer seriöst på uppgiften.

4) Inget av 1) eller 2) är särskilt överraskande, med tanke på vad Harald Lückners tidigare tränarkollegor i samma svenska generation tidigare uttryckt om Europa-spel. Det är dessutom tveksamt om några av dessa gamla hundar kan lära sig sitta i dessa miljöer ens om CHL blir en succé, då de i allt mindre utsträckning torde vara intresserade av uppdrag utomlands på ålderns höst.

Inget särskilt konstigt eller överraskande så långt, det enda frågetecken som kvarstår är väl om Ecke fullt ut stödjer och samtycker med Haralds agerande under säsongen när det gäller ECC. En fråga man antagligen inte kan få ett svar på förrän om 2-3 år, så jag låter den ligga.

Släpper man så det rent sportsliga och granskar agerandet hos de officiella företrädare för föreningen som följde med på resan blir det genast roligare. Artiklar och bloggtexter vittnade om att de medföljande måste ha varit lätt tagna av den mediebavakning turneringen faktiskt har, utanför Sverige. Hasse Andersson verkade mycket vitaliserad av att åter igen få verka i en internationell hockeymiljö och formligen sprutade ur sig intervjuer för MoDo-TV.

Kul.

Kul är det också att ingen av föreningens företrädare verkar ha missat hur stort CHL blir och hur stora möjligheterna är. Frågan är väl bara hur långt man är beredda att gå för att få en sportslig ledning i båset som tar ett eventuellt CHL-deltagande till hösten på allvar? Ska man uppfostra en gammal hund? Ska man anställa föreningens första utländska tränare någonsin?

Det ser jag enbart som spännande, inte som en huvudvärk.

The shape of things to come

Under turneringen hölls så presskonferens där formatet för Champions Hockey League blev mycket tydligt. Detaljer om prispengar och formatet för spelschemat har ni redan läst på andra sajter, så det slipper ni få upprapat även här.

Istället tänkte jag skriva litegrann om incitament, strategi och avliva en myt om gamla EHL.

En central del i IIHFs pressrelease, som mer eller mindre missades av svensk media och inte diskuterats alls i de hockeyforum jag ibland skumläser, var att man verkligen ville trycka på att man lyckats få olje- och energibolaget Gazprom med i båten för CHL-satsningen. Gazprom och dess företrädare Alex Medvedev har ju sedan december 2007 setts som något av ett indirekt hot mot CHLs framtid, detta då man varit en drivande kraft i planerna om att skapa en ny östeuropeisk proffsliga. Nu verkar detta vara ett separat projekt och därmed är Rysslands största företag, med 397 000 anställda, med som en av CHLs största sponsorer redan innan en enda match spelats.

Incitamenten för dessa oligarker, såväl Gazproms Medvedev som MMKs Viktor Rasjnikov, att satsa så mycket på sin ishockey handlar givetvis en hel del om en stark nationell stolthet, att gradvis ta marknadsandelar inom ishockey från företaget NHL och den nordamerikanska kontinenten. Detta incitament göds också av den havererade dollarkursen, sedan år 2002 har euron ökat sitt relativa värde mot dollarn med närmare 70%. Ja - till och med mot rubeln har dollarn och alla löner i dollar tappat 20% av sitt värde sedan år 2002. En utveckling som de flesta bedömare är ense om att den kommer att fortsätta.

Sedan finns en annan sida också - en växande och allt mer välmående rysk medelklass måste underhållas och lockas lämna ifrån sig sina rubel. Nya arenor, ishockeylag, TV-kanaler och rättigheterna att visa matcherna är alla grundpelare om man vill bygga sig medieimperium i Ryssland. Ishockey är en nationalsport och ger man då en möjlighet för ryska lag att visa att man är bäst i Europa och möjligen även inom en snar framtid i hela världen (i Victoria Cup) har man ett recept för TV-underhållning som några hundra miljoner Ivans och Ludmillas rimligen inte kan motstå.

Har du inte förstått det redan nu så är det alltså Rysslands intresse för CHL som kommer att vara motorn i CHLs succé eller fiasko. Det är inte Sverige, svenska hockeyjournalister, - supportrar eller medelålders elitserietränare som kommer att fälla den avgörande domen.

Vi kan bara välja hur aktiva vi ska vara och sätta upp en strategi för att nå de mål vi vill uppnå. En fullständigt passiv inställning där man låter buttra 40- och 50-talisttränare sätta agendan kan mycket väl vara något som gör att ett flertal ligor springer förbi och tar våra platser i CHL, för precis som inom den europeiska klubbfotbollen kommer hockeyn nu att få ett rankingsystem för de nationella ligornas prestationer som sedan ligger till grund för fördelningen av platser.

Apropå strategi så är det trevligt att se hur långt IIHF och det schweiziska sport-marketing-företaget Ovation Sports faktiskt verkar ha kommit i tankearbetet och detaljerna kring turneringen. En liten sak som kan visa sig otroligt viktig när det gäller mediefokuseringen just i ett "motvilligt" land som Sverige är villkoret att CHL-dagar är CHL-dagar i den europeiska hockeykalendern och inga andra matcher ska spelas dessa dagar, precis som i fotbollens Champions League. Den 11 januari 2000 spelade MoDo sin andra kvartsfinal i EHL mot Magnitogorsk i Kempehallen - samtidigt i Stockholm spelades ett ev de sista riktigt heta stockholmsderbyna mellan AIK och Djurgården inför drygt 13 000 åskådare och det var då inte heller svårt att gissa var fokuseringen i mediarapporteringen skulle ligga denna kväll. Och som inte det vore nog - 2 bröder Sedin spelade junior-VM i Umeå och Skellefteå samtidigt som den första kvartsfinalen i Magnitogorsk.

Att få bort dessa krockar är viktigt både för det faktiska genomslaget i rapporteringen och för möjligheten att sälja rättigheterna till direktsändningarna av matcherna. Om det inte finns någon konkurrerande hockey under dessa dagar är det också så mycket enklare att få igenom budskapet om att man faktiskt visar Europas bästa lag i de här matcherna.

Ovation Sports ja, företaget som också var med i framtagandet av fotbollens Champions League-koncept. Världens mest framgångsrika klubb-mästerskap över nationsgränser. Sett till omsättning såväl som imagen av europeisk cupfotboll var förändringen snabb och omfattande under ett årtionde. Det är lätt att glömma, men europeisk cupfotboll på 1980-talet var verkligen ingen succéhistoria. Härjad av huliganism, spelad inför ståplatsläktare i betong med taggtråds-staket längst fram. Spelarlöner långt efter nordamerikansk proffshockey och med endast sporadisk TV-bevakning av matcherna.

Många faktorer utanför Ovations kontroll har givetvis påverkat fotbollens Champions League i riktning mot succé, men det går inte att förneka det lyckade konceptet Champions League och den larger-than-life-känsla som en enkel soffkväll med Viasat Sport och Thomas Nordahl numera ger. Den årliga finalen i Champions League är ju så nära Superbowl som den europeiska kontinenten kommer att nå, om den nu faktiskt inte ändå redan är större som enskild händelse.

Nä, så här långt i CHLs utvecklingsfas kan man bara gapa inför planerna och vara glad inför en allt mer rolig framtid för europeisk klubbhockey.

Men hur var det nu då? Visst var väl EHL ett jättefiasko som man gemensamt begravde?

Nja, här kommer vi till myten jag skulle avliva.

Visst var publiksiffrorna i Sverige en besvikelse och även så för enskilda matcher mellan lag från toppnationer och mindre kända lag. Vad som däremot har glömts i den svenska debatten var att Dynamo Moskva snittade över 7 000 åskådare, IFK Helsingfors över 6 000 åskådare och Slovan Bratislava över 5 000 åskådare. Snack om att ingen skulle ha brytt sig om EHL är därmed inget annat än oupplyst struntsnack. Det var Sverige som inte brydde sig och det avspeglade sig i allt från tränares kommentarer om turneringen, marknadsföringen av matcherna samt den undanskymda medieexponering matcherna fick.

Men beslutet om att lägga ner EHL, då?

Beslutet kom efter att Svenska Ishockeyförbundet bestämt att inga svenska lag skulle delta i turneringen längre och IIHF då inte längre såg någon möjlighet att driva ligan vidare. Det var inte något konsensusbeslut och säkerligen även oönskat av flera parter.

År 2008 är inte Sveriges relativa betydelse lika stor i en sådan här satsning som den var år 1999 och därför kommer inte heller Sverige att ensidigt kunna sänka CHL, inte heller kommer svenska lags eventuella ointresse att sörjas av någon annan än supportrar till svenska lag.

Är du på tåget eller inte?




lördag 12 januari 2008

35. Civis Europeus Sum, del 3 (Resten)

Jaha, här hade man lovat att leverera ett tredje blogginlägg med kortare bakgrundsinformation om de tre lagen i Ivan Hlinka Division, och visst ska det komma - om än några timmar försenat.

Först bara några ord om Slovan Bratislava, som var mycket nära att trycka ner det underligt hårda och nedvärderande omdöme, som skrivits om dem på modohockey.se, i halsen på besvikna MoDo-ledare. Detta då de höll oavgjort mot Metallurg Magnitogorsk ända till straffläggningen, efter att ha haft ledningen med 1―0 från första perioden till mitten av tredje perioden. Hur man skulle kunna få det till att det är "svagt" att förlora mot Slovan Bratislava med fem backar och dessutom medvetet ha ställt reservmålvakten Zajkowski i mål förstår jag inte - det material som ställdes på isen gjorde ett bra jobb, men Karol Križan skulle givetvis ha stått även den här matchen ifall man inte redan hade gett upp hoppet om avancemang.

Att ge upp hoppet om avancemang har ju nu dessutom fått något av ett löjets skimmer över sig, då Slovan Bratislava resultatmässigt har visat sig kunna spela jämnt med Magnitogorsk. Nä, det sportsliga omdömet om MoDos första (och sista) deltagande i ECC kan inte bli positivt, däremot finns det mycket positivt kring turneringen i helhet som jag tar med mig - mer om det i ett sammanfattande inlägg om några dagar.

Lagen i Ivan Hlinka Division

Oulun Kärpät från Oulu, eller Uleåborg på svenska, har en vessla på sitt klubbmärke. Med lite slutledningsförmåga kommer du då fram till den korrekta teorin att "Kärpät" betyder just "Vesslorna" på finska.

Uleåborg är residensstad i Uleåborgs län i landskapet Norra Österbotten, grundad av Karl IX år 1605. Efter att ha varit präglad av tillverkning av tjära och fiske har staden idag närmare 130 000 invånare och befolkningsutvecklingen har, precis som i svenska Umeå, drivits på av ett universitet med 15 000 studenter, men även en yrkeshögskola med 7 700 studenter. Kunskapsintensiv industri drar nytta av den akademiska miljön och Nokia är stadens största privata arbetsgivare med drygt 4 500 anställda, även om en klassisk sysselsättning runt Bottenviken som papperstillverkning fortfarande spelar en stor roll i stadens näringsliv - Stora Ensos verksamheter i staden, med finpappersbruket i centrum, har drygt 1 000 anställda.

Föreningen
Kärpät gjorde några försök att etablera sig i högsta serien redan på 1960-talet, men åkte ur i slutet av samtliga av de 3 säsonger man gjorde på högsta nivå. Ett målmedvetet arbete med egna juniorer låg som grund när föreningen till slut kunde göra sig bofast i högsta divisionen i mitten av 1970-talet och sakta men säkert närmade sig toppen. Det första finska mästerskapet kom 1981, varefter klubbens fans skulle få vänta länge på nästa mästerskap och lida många kval på vägen dit. 1987 spelade man final i SM-Liiga mot Tappara, men förlorade, året därpå åkte man ur och skulle påbörja en vandring som till en början hade många likheter med Björklöven och Skellefteå på andra sidan Bottenviken.

Den stora skillnaden var väl att Kärpät faktiskt gick i konkurs redan 1989, medan de på andra sidan vattnet räddade sig med hysteriska insamlings-kampanjer och skattemedel, gång på gång. Kärpät å andra sidan började bygga från grunden och gjorde ett kort gästspel i SM-Liiga 1995, men år 2000 var man tillbaka och det med besked.

Efter det mörka 1990-talet är nu Kärpät Finlands utan tvekan bästa lag på 2000-talet, med tre mästerskap (2004, 2005 och 2007), som om inte det vore nog har man dessutom agerat förlorande finallag i ECC år 2005 och 2006. Närmast var Kärpät år 2006, då förlusten mot Dynamo Moskva kom först på straffar, men även året innan mot Avangard Omsk krävdes förlängning.

Hemmaarenan Oulun Energia Areena gick tidigare under namnet Raksilan Jäähalli, byggdes 1974 och fick en stor renovering år 2004, men det är väl tveksamt om den håller i ett längre perspektiv om man ska hänga med i det omsättningsrace som råder bland europeiska hockeyklubbar.

Dagens lag
Kärpäts laguppställning bjuder på en buffé av bekanta elitserienamn samt spelare som ofta namedroppas i bloggar och forum när svenska supportrar vill förstärka. För MoDoiters vidkommande är självklart guldskytten Kristian Kuusela det mest bekanta namnet, men även killar som Kalle Sahlstedt, Antti Aarnio och Hannes Hyvönen har med blandad framgång spelat i elitseriearenor.

Tidigare i vinter hade Kärpät även problembarnet Jere Karalahti i sin uppställning, men i mitten av december sparkades han efter misstankar om narkotikabrott. Ett fint nyförvärv från Sparta Prag inför säsongen var poängsprutan Ondrej Kratena.

HC Davos från Schweiz arrangerar under mellandagarna varje år världens äldsta ännu existerande inbjudningsturnering för klubblag, Spengler Cup. Turneringen startade 1923 med Oxford University som segrare, det enda äldre fortsatt existerande turneringspris som det ännu spelas om är därmed Stanley Cup.

Staden Davos har längre varit känd som en kurort och för sitt vintersportande, något som Arthur Conan Doyle skrev om redan 1899. Den bofasta befolkningen är knappt 11 000 invånare , därmed är stadskärnan till och med mindre befolkad än Örnsköldsvik och den minsta staden som har representation i årets ECC.

Davos stora claim to fame i övrigt är att här hålls det årliga toppmötet World Economic Forum, med stora ledare inom politik och det globala näringslivet.

Föreningen
HC Davos är årsbarn med Alfredshems IK, grundad år 1921, men prisskåpet är avsevärt mycket mer välfyllt när det gäller representationslaget. Hela 28 nationella mästerskap har föreningen vunnit och den enda riktgt mörka episoden i föreningens historia får anses vara degraderingen till Nationalliga B, år 1990. På 2000-talet har föreningen ångat på i gammal stor stil igen och vunnit 3 mästerskap (2002, 2005 samt 2007).

HC Davos hall Vaillant Arena invigdes 1980 och är Alfred Awfuls personliga favorit som europas vackraste ishall. En katedral i trä och glas som stått i mer än ett kvartssekel nu och borde ha fått fler efterföljare, men ändå inte - om man tänker rationellt.

Dagens lag
HC Davos, sponsrat bl.a. av Graubündner kantonalbank, bjuder på en blandning av schweiziska toppspelare som Reto von Arx och Michel Riesen tillsammans med gamla NHL-proffs som Mike Maneluk, Janne Niinimaa och det gamla underbarnet Alexandre Daigle. Daigle, som kom från en förhållandevis lyckosam period i Minnesota Wild, säger själv att han verkligen uppskattar sin nya tillvaro och det har också synts i hans poängproduktion i NLA. 91 poäng på 79 matcher hittills.

HC Sparta Prag kommer från en av Europas absolut vackraste städer som också är huvudstad i republiken Tjeckien. Tjeckien har, precis som grannlandet Slovakien, upplevt ett våldsamt ekonomiskt uppsving under 2000-talet och blivit mycket integrerade i det nya gränslösa Europa.

Precis som i min beskrivning av Bratislava vill jag undvika att fastna i en lång utläggning om historiska skeenden utan nöjer mig med att konstatera att de finns där och om ECC hade spelats i Sazka Arena i Prag så hade Alfred Awful varit på plats åtminstone under helgmatcherna.

Man jobbar ju.

Vacker arkitektur, trevliga människor, gott öl, härlig fet mat och en snabb omvandling av stadskärnan är alla kryddor som gör att jag vill besöka Prag vid framtida CHL-matcher mot MoDo, om inte vid andra tillfällen.

Föreningen
Sparta Prag började sitt liv under namnet "AC Královské Vinohrady" redan år 1893, men tack vare en vurm för antik kultur kom namnet "Sparta" med i klubbnamnet i början av förra århundradet. Redan 1909 testade man på att spela kanadensisk ishockey och är därmed en av de riktigt stora kulturbärarna när det gäller europeisk klubbishockey. Trots detta har man haft likartade problem som Slovan Bratislava när det gällde att vinna det gemensamma tjeckoslovakiska mästerskapet. Endast 4 gånger lyckades man med detta (1953, 1954, 1990 och 1993), men efter splittringen av staten Tjeckoslovakien har det ramlat in 4 nya tjeckiska mästerskapstitlar (2000, 2002, 2006 och 2007).

Lagets hemmaarena är inte jättebygget Sazka Arena (som istället Slavia Prag spelar i) utan den 46 år gamla Sportovní Hala, numera under namnet T-mobile Arena. Hallen upplevs ju inte som särdeles stor på tv-bilder, men 2 enorma långsidesläktare gör att den faktiskt sväljer hela 14 475 åskådare. Hallen har genom åren sett VM-guld i både ishockey och handboll för Sverige, men Prag-borna framhåller nog hellre VM-guldet för Tjeckoslovakien 1985, då man besegrade ockupationsmakten Sovjetunionen och våldsamt firande utbröt i hallen.

Dagens lag
Sparta Prag mönstrar en uppställning som är ett veritabelt smörgåsbord av tjeckisk hockeyadel. Smaka på namnen Petr Nedved, L'ubomir Vaic, Petr Ton, Jiří Vykoukal samt Richard Stehlik och du får en smak i munnen av en potentiell slutsegrare i hela ECC. Lägg därtill att man kostat på sig att tappa lirare som Jaroslav Hlinka till Colorado Avalanche och Ondrej Kratena till Kärpät så förstår man bredden på ett lag som i skrivande stund ligger tvåa i Extraliga, endast fyra poäng efter Budejovice.