onsdag 11 oktober 2006

20. Recension #1

Tack vare Paddans kommentar om Simon Kuper kom jag ihåg att jag inte läst Christer Ericssons 152 sidor långa bok om lagidrott på svenska bruksorter: ”Fotboll, bandy och makt”. Trots att den hade ett visst uns av akademisk torrhet och formalia var det dock en lättläst historia som hela tiden drev en önskan att läsa vidare och jag betade av den på tre kvällar framför TV:n.

För den helt oinvigde handlar Ericssons bok alltså om en rad bruksorter i Svealand och Norra Götaland, dess företagsledningar samt i vilken utsträckning och med vilka bakomliggande syften dessa stöttade de lokala idrottsföreningarna. Gemensamt för de bruksorter Ericsson studerat, Sandviken, Degerfors, Grycksbo, Lesjöfors m.fl. är att dess lag i stort sett undantagslöst, i något skede under 1940- till 1960-talen, nådde den högsta divisionen i sin idrott, fotboll eller bandy. I ytterligare ett fall (Husqvarna IF) blev föreningens ishockeysektion senare en del i ett framgångsrikt ishockeylag med 2 SM-guld.

Att en MoDoit med intresse för föreningens rötter borde läsa den här boken ser jag som ganska uppenbart, även om familjen Kempe och dess brukssamhällen inte behandlas eller ens nämns i förbigående i boken. Läsvärdet ligger istället i det företagsledningsperspektiv Ericsson tar på lagidrotten, vad disponenterna ville uppnå med att stötta (”sponsra” gjorde man ju inte officiellt i amatöridrott) sina lag och vilka värderingar de ville sprida bland sina arbetare genom att göra det. Beskrivningarna om hur brukspatronerna svarar jakande på alla sina anställdas önskemål om inköp av idrottsutrustning, arenabyggande och driftsstöd går ju precis i linje med vad man hört om Kemparnas brukssamhällen i allmänhet och Hörnett med dess Kempevall och –hall i synnerhet.

Det som är bra med Ericssons bok är också att han inte försöker bunta ihop företagsledningarnas syften och generalisera allt för mycket. Å ena sidan får man en inblick i sinnet hos den djupt konservative och fosterlandsälskande William Nisser i Grycksbo som ville ”etablera en samförståndsanda fri från ideologiska värderingar” och ”frambringa sunda kroppar” med goda ”själsliga egenskaper”. Å andra sidan fanns den socialliberale Gerard De Geer i Lesjöfors som mer ville måla upp en bild av ”Lesjöfors-andan” (där idrottsföreningen och dess prestationer var en del). Den goda Lesjöfors-andan ställde han mot socialismen och ville få den senare att framstå som ”frihetsberövande, utopisk och orimlig” i relation till vad arbetarna hade just då.

Utan att ha några anspråk på sanningen måste jag säga att just den här relationen mellan familjen Kempe, Mo & Domsjö samt idrottsföreningen Alfredshem/MoDo inte alls utreddes på ett bra sätt i den jubileumsbok som kom 1996. I boken ges det på många ställen antydningar om stöd, men hur företaget såg på sponsringen uttryckligen klarades av på 10 rader, bland annat med ett uttalande av marknadschefen år 1994. Det är synd eftersom det finns akademiska avhandlingar om Kemparnas bruksorter, det finns en Kempestiftelse och det fortfarande finns levande släktingar som borde ha både källmaterial och en bra insyn i hur det resonerades på 40-, 50 och 60-tal om stödet till Alfredshems IK. Ett stöd som ju faktiskt är ganska spektakulärt på det sättet att företaget/arbetsplatsen till slut fick föreningen att anta sitt namn, precis som Bayer Leverkusen, Arsenal FC, Philips Sport Vereniging Eindhoven och Thames Ironworks FC (senare West Ham United) längre ner i Europa, men mycket ovanligt i Sverige på det tidiga 1960-talet.

Kemparnas personalpolitik och bruksorter behandlas som sagt i akademiska avhandlingar, men i gengäld så tycker jag efter en kvarts skumläsning av innehållet i till exempel Gunnar Nordströms avhandling från 1990 (inte Expressen-Nordström, antar jag) att idrottsföreningarna helt glöms bort som ett aktivt medel i personalpolitiken. Nordström verkar vara väldigt inne på att måla upp Kempe som en sträng patriark och då passar väl antagligen inte stödet till idrottsföreningar in, utan det är mer intressant att lämna stort utrymme åt Frans Kempes mindre lyckade försök till egna, företagskontrollerade ”arbetareföreningar”.

Det är intressant att både idrottshistorikerna och de belästa ekonomihistorie-akademikerna kan missa en sådan uppenbar koppling och att intressera sig för vad den har betytt. Det är väl, antagligen, Sveriges mest uppenbara koppling mellan ett företag och en idrottsförening man har missat…

måndag 9 oktober 2006

19. Allmän slaskpost #2

Om ni hittills hunnit med att fundera på vilken filosofi herr Awful bygger sitt tänkande på kan det nu slås fast att jag är 100% existentialist, enligt Jean-Paul Sartre. Tråkigt, eftersom jag i och för sig har gillat Kant, sedan jag såg en Kunskapskanal-dokumentär. Men bilden av en gammal småsur gubbe som kan allt och inte ens Charles De Gaulle vågade ifrågasätta är såklart ganska lockande. Sartre får det bli, och jag måste läsa på mer. Kul kollision mellan marxisten Sartre på första plats och mörkblåa Ayn Rand på femte, vilken i sin tur ju beskrev Kant som "ett monster". Det går nog aldrig att använda det här testet för att säga vilket parti man ska rösta på i ett val, och det känns ganska ok för min del.


1. Jean-Paul Sartre (100%)

2. Kant (84%)

3. Prescriptivism (77%)

4. Spinoza (70%)

5. Ayn Rand (70%)

6. Jeremy Bentham (65%)

7. Stoics (56%)

8. John Stuart Mill (55%)

9. Aquinas (48%)

10. David Hume (44%)

11. Nietzsche (40%)

12. Epicureans (39%)

13. Aristotle (37%)

14. Thomas Hobbes (36%)

15. Plato (30%)

16. Ockham (25%)

17. St. Augustine (25%)

18. Cynics (19%)

19. Nel Noddings (13%)

7 600 människor valde i lördags att sätta mening i sin tillvaro genom att besöka Framnäsudden, vilket då var den högsta publiksiffran sedan 10 februari 1967, som tidigare konstaterats här på bloggen. I ett fint och snyggt klippt webbtv-inslag får vi, bland mycket annat, höra Niklas Sundström sjunga "Vad, vad, vad var det..." och Magnus Wernblom prata hemflytt. I ÖAs ljudspår till bildspelet är Harald Lückner jovialisk i största allmänhet, och dessutom verkar han ha släppt lite på sitt tidigare korståg mot ordet "derby". Vilket säkert glädjer Mia Karlsson (och i förlängningen även Ecke).

Matchrapporter från ÖA (kort), officiella hemsidan, Expressen (via TT) samt Aftonbladet (I) och (II). Av dessa finns det läsvärde i officiella hemsidans och Expressens rapporter som förmår måla upp en matchbild samt Aftonbladet (II) som bjuder på reaktioner från Wernblom över banderollen.

Det har sagts förut, men MoDo låg inför måndagens matcher trea i tabellen med, i stort sett, lika många gjorda som insläppta mål. Detta med Europas troligen bäste målvakt längst bak i försvaret, sammantagna faktum som i alla fall för mig gör det glasklart var alla lösa slantar tillgängliga för förstärkningar ska gå. Eventuella forwards som brister i detta läge ska bytas ut mot tillbakakallade juniorer, inget annat.

fredag 6 oktober 2006

18. Syndaflod i Coop, blött i Botnia, i övrigt mestadels soligt

Det har varit blött i vår del av världen på sistone, omväxlande regnat och duggat i snart en vecka känns det som. Som tur är lever vi i en del av världen med hyfsad dränering och lämpliga höjdskillnader, därför slipper vi också oftast bilder som på Alfred Sisley-målningen från Port Marly här till vänster. Ett gammaltestamentligt tema är ju för övrigt att man ska få det blött om fötterna om man syndar för mycket, vilket osökt (eller ska det vara: ganska sökt, kanske?) kan föra texten vidare till COOP Arena igår kväll.

En ledning från första perioden, fabricerad av Pasi Tuominens klubba, vilken med lite tur kunde ha varit uppe i två mål försvann i rask takt och förbyttes istället i något som åtminstone målmässigt måste beskrivas som en förnedring. Vad var det då som gick fel?

Bror? Vattentäta försvarsskott? Nyförvärv?

Fråga inte en stackars bloggare med endast webbradio, swehockey.se, hockeyligan.se och ett halvt dussin matchrapporter att välja mellan, men det är illa att behöva se webb-TV-intervjuerna med Per Svartvadet och Fredrik Andersson. Den förstnämnde vill inte riktigt säga det rakt ut, den andre pekar dels på antalet utvisningar och dels på att "man förlorar i stort sett alla närkamper" samt en brist på "ödmjukhet" inför uppgiften.

Det är illa.
Det är tre bortskänkta poäng.
Det är inte försvarbart.
Det är en påminnelse om bloggpost #7.
Det hände flera gånger ifjol.

Det är det sämsta av allt, en välförtjänt förlust och därför ägnar man efterföljande dag åt helt andra aktiviteter än att bry sig om sitt favoritlag i hockey. Åtminstone innan man började blogga.

En smått surrealistisk bonuslänk bara, innan jag släpper matchen, uppnosad av lulingen "Albert Hall".

Reasons to be cheerful, 4 parts!
Som tur är brukar sådana här dagar innehålla ganska bra material för en känslomässig retur, och idag var inget undantag. Äntligen nyklippt efter 6 veckor, många uppgifter (om än inte alla) som jag satt mig för att göra idag blev bortgjorda, en rykande färsk Offside som ligger på hallmattan när man kommer hem och som inte det vore nog så belönas man dessutom med Sveriges förste uttalat federalistiske utrikesminster någonsin i den nyutnämnda regeringen. Ja, till och med regnet kändes ganska ok en sådan dag.

Federalist, hallänning, absolut inget hockeyintresse
(kommer alltså med all säkerhet inte att dyka upp i rutan under en fjärde finalmatch och säga att han håller på Brynäs)


Jag känner mig faktiskt på så pass bra humör och snäll att jag för er utomsocknes boende återger litegrann av de planer om ett svenskt Hockey Hall of Fame som krafter inom Öviks kommun vill förverkliga. Tidigare har det nämnts lösa planer om detta, och då undermedvetet att det skulle handla om ett Hall of Fame med regional prägel. Det nya med Ulf Eklund-artikeln i ÖA från idag, fredag (pappersversionen), är att det nu kan vara aktuellt med ett nationellt Hall of Fame.

Drivande i projektet är Vision 2008s idrottsansvarige Lasse Söderlind och positiva tongångar från representanter för ishockeyförbundet kan också ses i artikeln. I artikeln publicerades dessutom ett löst, lätt humoristiskt, förslag om att bygga om den nuvarande Cementa-silon bredvid Swedbank Arena till huvudlokal för den permanenta utställningen, kompletterat av sju flytande "puckar" i vad som återstår av Lungviken. Den ombyggda silon skulle dessutom vara förbunden med SBA genom en landgång i formen av en hockeyklubba. Hela härligheten kan beskådas nedan, på en något kornig kopia av originalbilden i ÖA.


Det är visserligen svårt att hålla sig för skratt när det gäller kreativiteten i själva förslaget, som bär klara NuMo-influenser, men det ska också påpekas att det här handlar om en idéskiss och flera alternativa placeringar i staden är dessutom aktuella, bland annat det gamla Rådhuset. Personligen är jag helt för idén om ett nationellt Hall of Fame/Hockeymuseum i Örnsköldsvik och hoppas att Söderlind & co verkligen jobbar vidare seriöst med detta.

Bygden har hockeyhistoria, ett Hockey Hall of Fame drunknar inte bland andra turistattraktioner i Örnsköldsvik, staden får bättre kommunikationer med Botniabanan och har dessutom en akademisk bakgrund när det gäller ishockey, med den numera Umeå-flyttade ishockeyhögskolan. Ett Hall of Fame i Örnsköldsvik skulle mycket väl kunna kompletteras med de forskningsgrenar som idag saknas i Umeå, eller så kan man anmäla intresse för att överta samtliga dessa utbildningar igen, inom ramen för det existerande samarbetet med Umeå Universitet. Att utbildningen försvann från Örnsköldsvik en gång i tiden ska väl kanske inte tas så allvarligt på, när man tänker på att det hela var en del av det dåliga skämtet Mitthögskolan, vars intresse för Campus Örnsköldsvik väl aldrig har varit allvarligt menat.

Jag är dock lite skeptisk till att placera detta HoF i direkt anslutning till Swedbank Arena, då ett Hall of Fame som ska ha något slags nationellt berättigande inte kan ha en sådan tydlig fysisk koppling till en enskild förening som idéskissen här ovan visar. Trovärdigheten och integriteten kan ifrågasättas med en sådan lösning, och alla inblandade måste ha klart för sig att man måste medvetet trycka ner de lokala kopplingarna i de permanenta utställningarna, både för att locka utsocknes besökare och ha någon rätt till att kalla sig för ett nationellt Hall of Fame.

Kortfattat kan man uttrycka det som att en besökare med intresse av österlenska Hammenhögs IF ishockeybravader på 1960-talet ska ha lika goda möjligheter att finna information i ett sådant Hall of Fame som att någon med Svedjeholmen-anknytning ska kunna hitta vad denne söker. Möjligen med undantag för Anders Hedberg-rummet, då.

Det får absolut inte bli halvhjärtat och det ska absolut inte hoppa människor och uppdrag mellan MoDos organisation och Hall of Fame-organisationen.

tisdag 3 oktober 2006

17. Kioskvältare

Jag missade en sak i den förra posten med rent publiksiffrefokus, nämligen att knåpa ihop en topp 10-lista med de högsta publiksiffrorna för MoDo på hemmaplan. Nu är detta åtgärdat och du kan se listan här nedanför i all sin härlighet. Anledningen att jag tar chansen att posta den just nu är såklart att Ticnet i skrivande stund redovisar matchen mot Skellefteå på lördag som slutsåld. Fler biljetter lär dock släppas eftersom.

(Alla siffror från samtida papperskällor)
  1. 9 153 640119 AIK (42) (Div.1 N.)
  2. 8 778 650106 BIF(2–11) (SM-slutspel)
  3. 8 400 640220 DIF (3–4) (SM-slutspel)
  4. 7 981 670210 DIF (3–4) (SM-kvartsfinal #1)
  5. 7 277 691106 BIF (1–1) (Div. 1 N.)
  6. 7 213 670217 BIF (4–6) (SM-semifinal #1)
  7. 7 020 670214 DIF (3–2) (SM-kvartsfinal #3)
  8. 6 747 621210 SAIK(1–3) (Div. 1 N.)
  9. 6 679 060921 LHC (1–0) (Elitserien)
  10. 6 654 631108 W/Ö (4–3) (Div. 1 N.)
  11. 6 640 771208 SAIK(3–1) (Elitserien)

Som synes knuffade premiärmatchen i Swedbank Arena, mot Linköping, ut den tidigare högsta publiksiffran på hemmaplan i en elitseriematch från topp 10-listan och var dessutom den högsta publiksiffran som redovisats på hemmaplan sedan 6 november 1969. Om Skellefteå-matchen skulle sega sig över 7 000-strecket blir det alltså den första matchen på nästan 37 år som det händer. Det finns ju faktiskt en möjlighet att matchen placerar sig så högt som femte plats genom tiderna, om den skulle överstiga 7 277, och i så fall är det den högsta publiksiffran på hela 40 säsonger.

Den uppmärksamme noterar också att säsongen 196667 har hela 3 matcher med på listan, alla inom loppet av en vecka. Matcherna spelades i playoff-form och en av de största prestationerna i MoDo-historien utfördes i kvartsfinalmatch #2 på bortaplan mot Djurgården, där man kvitterade förlusten i den första matchen på hemmaplan, anförda av en magisk Tore Öhman med hela 5 poäng (3+2). Matchen vanns med 63 och den avslutande matchen hemma resulterade i ytterligare en seger och avancemang till föreningens första SM-semifinal. Rent symboliskt var segern på Johanneshov viktig eftersom MoDo tidigare säsonger ofta varit helt lysande i grundserien men sedan totalhavererat i slutspel. Ett exempel på detta är bl.a. 211-förlusten mot Brynäs 1965 i ett läge när hockeyjournalister faktiskt trodde att laget skulle ha en realistisk chans att utmana om SM-guldet.

Anledningen till min Tore-koppling? Självklart beror det lite på att han och fru Ulla i första numret av Heart of Hockey Magazine endast presenteras som säsongskortsinnehavare och föräldrar till Stefan.

"Bär mig bror, plats nummer 6 och 7 på listan är på väg, tack vare mig!"


"Men det är ganska skönt med stoppad dyna och att få mingla i den troligen högsta publiksiffran på 40 säsonger också"



I sista finalmatchen 1999 bytte Roger Melin från Brynäs ordinarie vita bortatröjor till de svarta hemmatröjorna och vann, ännu ett tecken på att han tror sig vara Sveriges Bill Shankly gavs det igår. Karol svarade dock med ett baseball-trä rakt upp i högfärden och lämnade Homers amatörpsykologi fullständigt på efterkälken. Ytterligare en positiv nyhet från den norska rosa blaskan var att Canal+ nu inte bara förvärvat sändningsrättigheterna till NHL utan dessutom amerikansk collegeidrott och alla sportesteters samt statistikers våta dröm: Major League Baseball. Apropå Karol.

That's it for now. Mot Scandinavium via Säsongskortet och Alfreds soffa.


söndag 1 oktober 2006

16. Biljettluckegate

Jag hade tänkt skriva några rader om den så kallade, eller inte så kallade, biljettluckegate. Biljettluckegate blev ett faktum efter att ett par hundra spontanköpare av biljetter till, i första hand, matchen mot Djurgården missade matchstart på grund av snålt tilltagna möjligheter till biljettförsäljning vid hallen. Men kanske framförallt på grund av den efterföljande svavelosande insändaren till Idrottsfolkets röst. Efter att den första laddningen med 18 läsarkommentarer rasat in känner jag att det nog ändå ger lite mer om jag tar och fokuserar om den här bloggposten något.

För det första är inlägget rent stilistiskt mycket snyggare än vad som vanligen brukar ramla in till "Idrottsfolkets röst", att skribenten lyckas få färgen på kortläsaren att framstå som ett relevant argument ställer ju trots allt vissa krav på elocutio.

För det andra ger sig inläggsskrivaren på det omöjliga uppdraget att få sympati för sin och ytterligare några hundras situation i biljettkön, när vi välorganiserade som redan hade biljett och var inne i arenan säkert översteg 5 000. Fru/Herr Vän av ordning med de kultiverade latinska fraserna har därmed försatt sig själv i ett svårartat retoriskt underläge.

För det tredje misstolkar skribenten sin egen huvudförklaring för varför möjligheterna till biljettköp på plats skulle ha prioriterats ned jämfört med situationen i Kempehallen. Det handlar rimligtvis i så fall knappast om uppfostran med sovjetiska förtecken, utan om ett flertal tecken på liberal, globaliserad marknadsekonomi. Principer som just-in-time, brand loyalty och en matchning av de resurser man har till förfogande till en elitseriematch mot det förväntade besöksantalet. Skulle MoDo däremot alltid erbjuda en skinande rad med tiotalet biljettluckor, bemannade oavsett om det finns biljetter/kunder eller inte, vore det en bild som mycket väl skulle påminna mig om de nyhetsinslag man faktiskt fick från Östeuropa för 16 år sedan.

Att personen ifråga kan få så mycket negativ energi från situationen med biljetterna att han/hon klarar av att skriva en insändare till ortstidningen på en A4-sida, jämfört med att han/hon inte hade energin att fixa biljett i ett tidigare skede är dessutom en intressant paradox, även om den självklart inte ska få hindra personen att uttrycka sig.

Om man så släpper inlägget i sig och går över till en kortfattad analys av själva situationen är det dock tråkigt att ingen från MoDo har bemödat sig/haft tid att besvara ÖAs frågor. Vad det handlar om är ju i grund och botten en helt och hållet positiv nyhet.

Efterfrågan på det man erbjuder har hittills legat nästan 20% över förväntningarna i budget och trots en häftig ökning i försäljningen av VIP-kort, säsongskort och logeplatser verkar dessutom spontanbesökarna vara så många att man inte klarar av att betjäna dem.

Ta nu och läs ovanstående stycke en gång till och fråga dig själv om det är en entydigt positiv nyhet eller en entydigt positiv nyhet?

När du är klar med ditt svar kan du skicka ett rekommendationsbrev till Viktoriaesplanaden 1a för Alfred Awful om du önskar att han ska heltidsanställas som 1:e Spin Doctor/medieanalytiker i föreningen. Löneanspråk: endast 40-50% av en genomsnittlig elitseriespelare.

Apropå löneanspråk så kommenterade Robert Pettersson en viss undersökning på ett kortare och mer kärnfullt sätt än vad jag själv troligen är kapabel till. Rätt har han lik förbannat.

Apropå ingenting så har jag ett småperverst nöje i att leta sågningar av skivor jag just köpt, jag hittade ingen regelrätt sådan av Deportees "Damaged Goods" (Tegsrötterna som talar i er Alfred), men jag hittade något underligt i Kristianstadsbladet som jag ville delge omvärlden.
"Textmässigt har Deportees en bit kvar till Dylans poesi. Som i så mycket annan musik som kommer från Norrland finns där ändå en folkloristisk närhet som appellerar till den påtagliga tillvaron. Inte drömmar, inte betraktelser, bara rakt och frankt som en karg granskog."
Norrland! Folkloristisk! Närhet! Apellerar! Tillvaron! Frankt! Granskog!

När jag blir stor vill jag också bli musikrecensent på en lokaltidning. Jag undrar vad man hade kunnat göra av en tågfärd med Kustpilen genom våtmarken utanför nordvästra Kristianstad en regnig novemberdag? En onsdagkväll på Ekohallen i Fjälkinge med skrikande barn? En otrohetsaffär under en konferensövernattning på Hotell C4?

Glöm det aldrig barn, världen är full av stilistiska möjligheter.

onsdag 27 september 2006

15. Allmän slaskpost #1

Det här är en typ av inlägg som exempelvis Arseblog bjuder på i stort sett varje morgon, men som blir lite svårare att bjuda på i det fall man satt sig för att följa ett elitserielag i ishockey från en norrländsk kuststad. Rent mediemässigt bjuder ju inte konstellationen ÖA/TÅ på någon större variation i upplägg eller åsikter längre, av ägarmässiga skäl. Dessutom har jag inte orken att stå för den här typen av inlägg utan just en sådan anledning som den serieledning vilken, tillsammans med dimman, la sig tillrätta över Örnsköldsvik igår kväll.

Jens Näsman dubblerar för ÖA och med en text som lägger fokus på Sundströms avslutande minut, men ändå betar av de flesta av matchens signifikanta händelser. Dessutom använder han sig av tankstreck för resultatredovisningen i matchfaktat. Tjusigt och något som inte är alldeles självklart längre. Hasse Andersson levererar några rader för Schibsted-koncernens flaggskepp, i vilka Niklas Sundström inte svävar på målet när det gäller säsongens målsättning. Wennerholm sällar sig i samma tidning till SBAs hyllningskör. Expressen använder sig av TTs text där Niklas får chansen att hylla den lille, store mannen från Tatrabergens sluttningar. MoDos officiella hemsida skriver nog den längsta beskrivningen av matchbilden, och låter dessutom tränarna komma kortfattat till tals. En längre version av tränarnas bild ges som ljudspåret till ÖAs bildspel.

Hockeycentralen och Hockeymagasinet har rimligen inte haft någon möjlighet att se matcherna med någon av sina ordinarie redaktionsmedlemmar, men lyckas ändå tolka matchbilden på ett gott och kortfattat sätt.

Ska jag försöka konkurrera med/komplettera bilderna som ges ovan så är väl det som brister litegrann hur Djurgården beskrivs i texterna, eller snarare inte beskrivs. I den hela match jag tidigare sett med Djurgården var det just kontringarna och de snabba spelvändningarna som firade stora triumfer och visst hade MoDo problem med dessa även i denna match. Att då lyckas komma undan med en seger efter att ha tappat ledningen i sista perioden tyder om inte annat på en god moral hos de äldre spelare som jag tidigare ifrågasatt, under försäsongen. Viktigt torde också ha varit att Kristoffer Ottosson förblev ganska anonym igår, symtomatiskt här är också att vid det tillfälle hans kedja faktiskt producerade (Dragan) var målet helt och hållet en produkt av en extremt sällsynt tavla från Karol Ks sida.

Från Alfreds horisont är det i alla fall helt klart att Djurgården kommer att kontra till sig en hel del trepoängare i vinter, gärna då på bortaplan, eller varför inte också i de matcher då Globens inramning upplevs som en sådan.

Då släpper jag hockeyn och går lös på lite marknadsföring/design/framställning.

Om det nu ska vara hyfsat reklamfria och behagfulla tröjor, varför inte förstora upp loggan till den storlek som den inte haft sedan 2001-02? Idrottssveriges mest plottriga logga kräver några kvadratdecimeter till för att komma till sin rätt.
Bilden stulen från malmoredhawks.com

Introt
Överskattat diskussionsämne, men det viktigaste borde ändå vara att skippa den stämningssänkande och, med 2 verser, alldeles för långa nationalsången. Den enda anledning att man överhuvudtaget kommer undan med nationalsång är den skumma stämning som skapas i en nedsläckt hall, vilket avslöjades med klarhet efter damallsvenskans försök med nationalsång i solsken, under blå himmel och inför 200 åskådare. Kom igång med matchen istället för att veva 160 år gamla västmanländska folkvisor.

Det bästa MoDo har haft i introväg hittills är för övrigt det första, cirka 1989: nedsläckt hall, åtta symmetriskt placerade röda saftblandare, spotlight på spelaringången och Amii Stewarts "Knock on wood" i högtalarna. Musikvalet kanske går att utveckla, i och för sig.

Publik, igen
För andra matchen i rad var publiksiffran över 6 000 betalande åskådare, vilket aldrig tidigare har inträffat i grundserien för MoDo under elitserietiden. Mycket relevant att skriva om, är det i alla fall att de första 2 matcherna har inneburit ett snitt på 1 000 åskådare över den siffra på 5 500 som budgeten planerats efter. Den ohejdade spenderglädje alla besökare i Swedbank Arena dessutom tycks drabbas av så fort de sätter foten i entréhallen borde innebära att man kan ställa krav på ett mycket kvalificerat nyförvärv på backsidan snart.

Tänk att jag, med min historia av hängslen och livrem, faktiskt kunde skriva en sådan rad. Och det kändes helt rätt för mig.

lördag 23 september 2006

14. Framnäsudden a-go-go















Love is like an itching in my heart

Jag har nog lyckats klämma ur mig åtmintone en spydig kommentar om klubbens nya halvt dumdryga, halvt enbart ugly slogan "Heart of Hockey", någonstans. Men även om jag hittills inte lyckats, ehh, ta den till mitt hjärta kom det en tät följd av insikter i torsdags som gjorde att jag utan problem kan låta de 2 stora invändiga skyltarna med denna fras i Swedbank Arena hänga kvar, utan försök till åverkan.

För det första så tog det mig alltså två hela dygn och ytterligare en ganska behändig seger mot Malmö innan jag fick så pass mycket kontroll över mina samlade intryck att jag kom till ett fullbordat blogginlägg.















This old heart of mine (is weak for you)

För det andra så började pulsen i mitt Heart of Hockey att stiga så fort jag jag svängt runt hörnet Strandgatan/Viktoriaesplanaden och fick Den Nya i synfältet. Dels handlar det om den massiva visuella käftsmäll man får när kvartsmiljard-kolossen dyker upp bakom en husgavel, dels är det den fantastiska vykortsomgivningen som ramar in det hela.

  • Världsarvet Höga Kustens sista, nordliga veckningar som kastar sig ut i Bottenhavet.
  • Snart hundraårig industriarkitektur i Hörneborg och Domsjö.
  • Botniabanans ännu inte invigda banvall och resecentrum uppe till höger.
  • Enstaka gamla arbetarbostäder som står kvar uppe i Lungviksbacken (vissa med endast drygt 2 000 i månadshyra, fusk!), och till höger i synfältet de nya bostadsrätterna vid hamnkajen.
  • I backspegeln hela den dramatiska stadsplaneringen med sina San Francisco-eska topografiproblem, neonskyltar och vattenrutschbanor.
  • Och så stod det visst någon Hummer på parkeringen också, men att jag skulle ge den utrymme här kan ju ägaren glömma.

Förvisso är det här en helt annan bultande känsla än den man kunde få en blek söndageftermiddag i Januari, svängandes in på Byvägen, med sina långsamt tätnande led av människor som kommer ut på sina förstutrappor, hänger på sig sina rödvitgröna halsdukar och börjar traska västerut, försedda med termosar och svårmod. Ja, förvisso är det så, men jag har faktiskt inte börja sakna det här scenariot, hela två dagar senare.

You can't hurry love
Vidare, in i arenan som den förste elitserieåskådaren som fick sin biljett riven i ingången för sektionerna 203-209 (vill jag tro, i alla fall), sugs jag in i den nya shopen och mitt bultande Heart of Hockey säger genast åt mig att lätta på 499 elektroniska kronor för en grön hoodie. Ett köp som jag absolut inte ångrar två dagar senare. Nä, det här inlägget skrivs faktiskt iförd denna sköna rip-off på 1960-talets übercoola träningsoverall. Det enda jag möjligen saknar är möjligheten att få kunna trycka på Cellva/Vita Lamm-reklam på ryggen. Efter att jag lyckats trycka ner mitt Heart of Hockey på rätt ställe igen (nu med frekvens som en fälthare), handlat matchprogram och hitttat min stol ger jag mig ut på upptäcktsfärd i gångarna. Färden gav mig en härlig syn med Bengt Hedin bärandes på inredningsdetaljer och numera med en allmänt mycket trovärdig vaktmästaruppsyn, en lätt vilse Mike Helber, en ivrigt trampande Martin Sedin från webradion, en stolt MODOTifo-Martin som blev intervjuad av Radio Västernorrland och slutligen en högljudd Hasse Andersson uppifrån pressläktaren (nä jag såg honom inte, bara hörde). Många gamla ansikten alltså, om än med nya roller för vissa. När jag avslutat min upptäcktsfärd intog jag sniperposition intill fönstret som vetter mot staden uppe vid sportbar "Leftwing" och fick syn på en bekant hockeyforumsfigur något trettiotal meter nedanför mig. Efter inmundigande av en härlig tjeckisk pils hade tiden runnit iväg så pass mycket att det var dags att ta sig ner på etage 2 och inta min plats.

Shake me, wake me (when it's over)
När det någorlunda nedtonade introt var avklarat, kom den fjärde hjärtarytmin för er Alfred, när MODOTifo hade den utsökt goda smaken att inkludera en gigantisk version av den gamla AIK-loggan i sitt största tifo-arrangemang hittills. Mycket smakfullt, och rent visuellt är det enda jag i nuläget jag vill göra med arenan invärtes att sänka mediakuben med 2-3 meter och stoppa in en 3 meter hög, dubbelsidig och invändigt belyst AIK-logga. Det skulle göra det visuella intrycket komplett. Men nu när jag tänker på det; var hängde egentligen mästerskapsflaggan från 1979, Foppas tröja samt Nickes och Kabbens förtjänstflaggor? Är de kvar i Kempis eller var jag för dålig på att vrida på skallen?

Baby I need your loving
Rent hockeymässigt ska jag väl klämma in ett kortfattat matchreferat här också, och som rubriken antyder väljer jag att slå in en helt vidöppen port i en varvsdocka med en finlandsfärja, genom att säga att Karol Križan var skillnaden mellan den uddamålsvinst som det trots allt blev och ett oavgjort resultat. Detta faktum givet så gav Linköpings uppenbara prister i power play-spelet goda möjligheter för MoDo att plocka med sig åtminstone en poäng. Styrkorna visade sig, förutom Krazy Karol, tydligast i form av ett, om inte bländande, så åtminstone helhjärtat backspel av Mattias Timander som fick sopa rent efter en lite väl yster Tommy Wargh, vilken bjöd på 3-4 riktigt farliga lägen för yrvakna Linköpings-forwards.

Per-Åge Skröder var en positiv överraskning jämfört med hans insats i den träningsmatch jag sett hittills, och hans roll ter sig nu mer given. Här ska det väl dock sägas att jag fuskar lite och dessutom tar med hans hattrick i lördagsmatchen i bedömningen. Adam Andersson hypade jag däremot efter att ha sett honom mot allsvenskt motstånd, men han måste visa mer för att göra rätt för de positiva omdömena. Han var alldeles för osynlig i den power play-roll som till en betydande del ligger bakom värvningen av honom. Per Svartvadet, Niklas Sundström och Andreas Salomonsson höll alla god elitserieklass, men kan bättre i avsluten, det sistnämnda kan väl även sägas om Hans Jonsson som såg till att segern stannade vid ett mål.

Intressanta tendenser bland de unga visade framför allt Johan Nilsson upp, som vid ett antal tillfällen bara var ett felskär från rena frilägen. Han är riktigt rolig att se och kommer förhoppningsvis snart att hitta nätet.

Vad det gäller de unga backarna har jag visserligen berört Tommy Warghs svajiga tendenser redan, men jag har svårt att göra det till en allmän bild att "de unga backarna" skulle vara ett säkerhetsproblem. Hedman och Viklund har jag svårt att se några klara brister hos, och när det gäller Wargh har han vissa offensiva, puckförande kvalitéer som jag gärna ser att han fortsätter att utveckla, glöm inte att Pierre Hedin i perioder under sina första säsonger var svårt mobbad av Kempispubliken för liknande brister och spelsätt.

These boots are made for walking
En kort iakttagelse av utrymningskaraktär; de många portarna ut mot pausutrymmena tömmer själva läktarskålen mycket snabbt, men ger samtidigt en hård belastning på personalen i sportpubar och kiosker. Möjligen skulle en person till behövas i varje bar, om publiktillströmningen håller sig över 5 500 i snitt under säsongen. Vad som är underdimensionerat för publiksiffror över 6 000 i Swedbank Arena är dess trapphus, här behövs det ytterligare möjligheter att snabbt ta sig ut och en breddning borde nog göras så snabbt som möjlighet finns.

I can't help myself
Sammantaget är mitt invärtes intryck av Swedbank Arena att det är det klart bästa jag sett för inomhusidrott i Sverige (det enda jag inte sett som skulle kunna matcha är Cloetta Center). Det har ju börjat spridas en uppfattning om att Bergfjords arkitektkontor skulle prestera karbonkopior av ett lyckat format på plats efter plats i hockeysverige, men själv har jag sett "originalet" Löfbergs Lila Arena och det som gör att Swedbank trots allt har en egen identitet gentemot den, läktarskålens utformning till trots, är att den senare är en helt nybyggd arena, medan originalet byggdes ovanpå gamla Färjestads Ishall. Enligt min mening ledde karlstadsmodellen till en rad kompromisser i allt från hallens placering till invärtes lösningar som placering av entréhall på kortsidan, dåliga möjligheter att ta sig runt arenaskålen innanför hallens väggar samt mindre lyckade placeringar av sportbarer att man åkte därifrån med en känsla av att det hade kunnat gå att göra bättre. De 240 miljoner som plöjts ner i Swedbank Arena ger mig just den känslan (med reservation för trapphusens bredd) att man inte behövt kompromissa på någon punkt. Skanska röjde ett ruffigt hamnkvarter och smällde upp en helt ny byggnad.

Problemet med att behålla delar av en gammal hall har ju även visat sig på en rad andra ställen i Sverige, i nya Läkerol Arena i Gävle behöll man den nedre läktarskålen vilket leder till många meters avståndsskillnad i hörnen av läktarna gentemot Swedbank Arena och i Jönköping/Timrå behöll man i stort sett ytterväggarnas placering vilket ledde till en alldeles för brant lutning på läktarna. Det må skrivas saker om att detta skulle höja stämingen, men vad det handlar om är ju en budgetlösning som faktiskt inte gör att folk på raderna längst bak hamnar närmare isen, det man vinner i x-led förloras ju i stor utsträckning i y-led. Den brittiske arena-gurun Simon Inglis sågar för övrigt lutningar på sittplatsläktare över 35 grader, att det sedan förekommer även på ståplatsläktare gör skohornsarkitekturen än mer cynisk.

Get ready
En fantastisk inramning för Sveriges viktigaste hockeylag, se till att utnyttja den och grina dig själv till sömns om du missade första matchen.

Put yourself in my place
Ja, tyvärr har jag ju då 10 mil till Framnäsudden från platsen där jag skriver detta.

Money (That's what i want)
Under pauserna visades Canal+-sändningen på plattskärmar och projektionsdukar runt om i hallen, och en skylt som sa mycket om kvällen var den med elitserieklubbarnas omsättning under fjolårssäsongen. Ett koppel lag som passerat 100-miljonersstrecket och MoDo hade redan ifjol passerat 50-miljonersstrecket med god marginal. Mitt eget tillskott till klubbkassan denna kväll stannade vid 874 kronor inklusive matchbiljetten och hoodie-köpet, då var jag självklart i den övre kvartilen när det gäller spenderande, men tänk vad ett tusental flaskor öl, något hundratal middagar, något hundratal souvenirer extra och något hundratal hinkar popcorn extra gör för den där omsättningen. För att inte tala om man faktiskt skulle nå det budgeterade publiksnittet på 5 500, och därmed öka antalet sålda stolar med 1 400/match jämfört med ifjol.

Sammantaget kan man bli man lite rädd för att intäktsökningen kommer lite för snabbt och att det handlar om en mycket hastig omställning i konsumtionsmönster kring en hockeymatch, men självklart har den välmående, fast industrianställde öviksbon råd att betala för det här kalaset. Ett tiotal matcher per säsong och skalle, det handlar i slutändan bara om att ha lust för att se på hockey i en perfekt omgivning, och MoDo har nu verkligen gjort allt de kan göra för att folk ska ha lust.

Come and get these memories
Vad som återstår så här två dagar efteråt är framförallt en fundering om vad som skulle ha hänt med mig, om jag åtta år gammal, hade fått se min första MoDo-match i Swedbank Arena den 21 september 2006, istället för i en sunkig Leksands Isstadion, den 15 februari 1987?

Jag kan inte komma till något bra svar, men inte hade jag blivit disträ och ointresserad med tiden tack vare all skönhet, smart planering och marknadsföring rakt in i hjärtat som man fick i torsdags i Swedbank Arena. Nä, nog skulle jag fortfarande vara intresserad av ishockey år 2025, och med en sådan marknadschef som Mia Karlsson hade jag säkert blivit medlem i föreningen redan samma kväll, och inte (som i verkligheten) ett år senare när jag självmant ville in på CeWe-förlaget i Bjästa för att tigga till mig en medlemstidning, klippa ut kupongen och anmäla mig som medlem via papperspost. Det finns inte en chans i världen att en åttaårig version av mig inte skulle ha kastat sig på en chans att vinna den där limiterade retrotröjan som nya medlemmar har möjligheten till idag.

Hang on Sloopy
Nä, nu går det inte att göra något av den här rubriken så jag tar istället chansen att förklara vad de här rubrikerna handlar om. Det här är ju trots allt inte en blogg av Andres Lokko, lite från oben så där, utan en blogg av en lite white trashig hockeyälskande civilekonom utan bratfrisyr, men med den obligatoriska förkärleken för mainstream-soul från 60-talet.


The Supremes - A' go-go (1966)
Världens bästa skiva, får jag en känsla av ibland. Särskilt vid tillfällen när jag förlorat nästan all min förmåga till kritik och sarkasmer.

onsdag 20 september 2006

13. Helpensionering för herrskapet Persson-Steen?

En elak bihåleåkomma däckade mig tidigare på kvällen och gav mig två extra sömntimmar innan sömnpillret i e.on Arena, vilket nu lämnat mig med några vakna timmar i bonus. Lite slösurfning gjorde att jag antagligen var bland de första procenten i det här landet som fick se nyheten som helt drunknat i valbevakningen. Det är nu helt uppenbart hur nära det egentligen är att Systembolaget faller, 156 år efter att det första "bolaget" i Falun öppnades och 51 år efter att det fick ett slutligt nationellt monopol på försäljningen.

Självklart har den här situationen en mängd bottnar, och visst är Systembolaget rent utbudsmässigt Europas bästa kedja av alkoholbutiker, men att beskedet kommer att komma som ett abrupt uppvaknande för den naiva och nationalstatskramande svenska nykterhetsrörelsen är inget som jag ser som negativt. Vad Sverige, med sin tradition av hårdsupande behöver i detta läge är inte en stark totalnykterhetsrörelse med alla sina ideologiska bindningar, utan densamma måste i mån av att det verkligen finns pragmatiska krafter inom den, ställa om till att vara en rörelse för minskad totalkonsumtion i hela Europa. Med effektiv marknadsföring och ett öppet sinne finns faktiskt möjlighet att sprida goda svenska idéer om alkoholhantering till resten av Europa. Anledningen till att möjligheten finns är helt enkelt för att det hela är en fråga om produktivitet i både privat och offentlig sektor, och i grund och botten dessutom handlar om ett mer effektivt nyttjande av skatteresurser. Europa har helt enkelt inte råd att dricka så mycket som det gör idag om man vill konkurrera om jobben och behålla sina starka (i ett globalt perspektiv) sociala skyddsnät.

Men att det svenska monopolet faller och att dagens svenska nykterhetsrörelse får sig en kalldusch som heter duga är, som sagt, enbart av godo om så skulle bli fallet. Brasklappen hänger dock kvar ett tag till, luddiga folkhälsoskäl har EG-domstolen tagit hänsyn till tidigare.

måndag 18 september 2006

12. Tjeckien och hormoner i Štan

Den 6 februari 2007 står Örnsköldsvik som värd för sin femte a-landskamp genom tiderna då Tjeckien kommer till Swedbank Arena, allt enligt Nicke Andersson i första numret av THoH Magazine.

Tidigare landskamper har spelats:
23 februari 1965; mot Kanada, seger med 54. Kanada representerades av 1964 års segrare i Allan Cup, Winnipeg Maroons. En ren MoDo-kedja med Kent Lindgren, Henry Svensson och Björn Palmqvist (i några månader till i alla fall) gick in med hög forechecking och Palmqvist fick även göra ett mål. Matchen även känd för att den antagligen är det största åskådarevenemang som genomförts på en dag i Örnsköldsvik. Över 9 900 åskådare säger de oklara uppgifterna.

9 januari 1969; mot Kanada. Denna gång representerades man av ett kombinationslag från de östra provinserna. Seger för Sverige med 53, det sista målet av Håkan Nygren i tom kasse.

14 september 1980; mot Finland. Seger för Sverige med 21 och Per Lundqvist gjorde segermålet. Den första landskampen för dåvarande division 1-målvakten i Timrå, Peter "Pekka" Lindmark.

16 april 1997; mot Finland. Seger med 43.

Det blir intressant att följa utvecklingen i publikintresse för denna match, särskilt med Linköpings "portande" av Tre Kronor i åtanke. Personligen ser jag förvisso inget större nöje i själva fenomenet med landskamper, det är ett ganska konstlat fenomen att jag på något sätt skulle "hålla" på nationalstaten Sveriges hockeyspelare gentemot nationalstaten Tjeckiens bästa hockeyspelare, utan från min sida handlar det mer om ett intresse för att man drar ihop en stor portion av de absolut bästa hockeyspelarna från de europeiska hockeyligorna till en enda match, i MoDos hemmahall. Det kan nog vara värt 300-400 kronor i underhållningsvärde, inklusive transport men exklusive några Zeunerts i plastmugg.

Dessutom vill jag bara notera att ÖAs Per Hägglund verkar göra sin mest inspirerade höst på ÖA-kontoret sedan han fick blodvittring på Jim Brithén under hösten 2002. På kort tid har han gjort 2 starka intervjuer av högt läsvärde, med både Harald Lückner och Erik Holmberg. Däremellan klämde han i med ett helt oväntat utvik för den mytiske forumsprofilen Hellge.

Stämingen på Centralesplanadens sportredaktion verkar vara av ett mycket bättre klimat (om nu Pelles jovialiska skrivande ska tas som ett tecken på det), än vad som kan sägas om det som rådit på Norra Västerbotten, där Sofia Olsson-Olsén bedrivit ett missriktat uppfostringsupptåg mot sina egna läsare, bland annat i samråd med sin (numera avgångna) sportchef. Korståget verkar både ha lett till ett upplagetapp till Västerbottens Folkblad och uppsägningar från sportjournalister innan Olsson-Olsén idag tog konsekvensen och avgick som chefredaktör. Fler aspekter än just NVs hantering av Chad Hinz- och Jonatan Hedström-historierna finns säkert bakom detta beslut, men just tendenserna att vilja måla upp hockeyintresserade som banjospelande bondlurkar i största allmänhet kan inte precis ha stärkt hennes och sportchefens aktier i Schtaan.

På tal om hockey och vikten av att väga in den i PR- och politiksyften, alltså.

Den enda valkommentar som ges i den här bloggen blir för övrigt ett kort konstaterande att Folkpartiet på kommunal nivå i Örnsköldsvik gjort ett än värre val än på riksplanet. Hälften av de 4 mandaten i fullmäktige försvann och man stannade på ynkliga 3,6% efter att ha låtit Jarl Strömbäck härja fritt i sin väderkvarnsjakt under de senaste 4 åren i ÖAs insändarspalter.

En dyrköpt läxa när man istället kunde ha fått svinga bägare och smaska snittar på SBA-invigningen, tillsammans med 54 procents-Elvy, samtidigt som man kunde ha lanserat politiker som faktiskt berättar vad de vill göra för att utveckla kommunen och regionen.


lördag 16 september 2006

11. "En människa som avsvurit sig alla..."

Av en händelse råkade jag se att Skellefteå på sin omdesignade hemsida har gjort omvärlden björntjänsten att spelarna fått avslöja (i presentationerna) sina respektive senast lästa böcker. Jag vet att jag tidigare sagt i den här bloggen att hockeyspelare inte ska anses vara några föredömen för hur man ska leva sitt liv, och därför tänker jag inte heller försöka göra mig lustig över svar som "Körkortsboken BF", "Jag läser inte" eller kort och gott "-". I övrigt kommer det en jämn smet med svar som "Dan Brown" och "Jan Guillou", ungefär som att alla sanna jocks på 80-talet lyssnade på Dire Straits, Tomas Ledin och i USA kanske Huey Lewis & The News.

Nej, istället nöjer jag mig med att fokusera på det enda svar jag fryser till av. Per-Anton Lundströms: "Doktor Glas av Hjalmar Söderberg". Inte bara är det så att det råkar vara den tredje senast lästa boken för min egen del (inköpt på årets bokrea), utan den i MoDo-forumssammanhang så mobbade Tsschvärålunds-sonen har faktiskt lyckats läsa en bok som säkerligen skulle ha hamnat på en dammig litteraturprofessors utkast till kanon för svensk litteratur.

Kulturellt värre av Per-Anton, man får bara hoppas att hans fortsatta val av läsning inte skickar en våg av dålig självkänsla och otillräcklighet genom elitseriens gemensamma bussresor.

Eller resulterar i oväntade kalsongryck.

(Sedan hade jag en liknelse mellan pastor Gregorius, nödvändigheten av Skellefteå i Elitserien och eventuella tveksamma defensiva insatser från Per-Anton också, men den var ganska usel och föll på mållinjen.)

onsdag 6 september 2006

10. Publikväsentligheter on the dock of the bay

Alla kalenderbitare med någon form av självrespekt i kroppen ligger självklart sömnlösa med funderingar över hur det egentligen står till med Swedbank Arenas publikkapacitet (7 600?, 7 200?, 6 700?) och vad densamma kan prestera för publiksiffror i ett historiskt perspektiv. Därför tänkte jag ägna en kortare bloggpost åt detta angelägna ändamål.

Klart är att det, utan tvivel, inte kan bli tal om något alla-tiders-rekord för publik i en enskild match för MoDo, med nuvarande sittplats-/ståplatskonfiguration. Detta då publikrekordet för en hemmamatch genom alla tider är från den avslutande grundseriematchen mellan MoDo och AIK den 19/1 1964, då 9 153 betalande letade sig in på Kempevallens ståplatsläktare. På bortaplan är det fräschare rekordet 13 850, i matchen mot Djurgården den 19/10 2004.

Vad som kan slås är däremot:

*Publikrekordet på hemmaplan i en enskild match i Elitseriens grundserie: 6 640, mot Skellefteå AIK (1977-12-08)
*Rekordet för publiksnitt på hemmaplan, under en säsong: 5 098 (1963-64)
*Rekordet för publiksnitt på hemmaplan, under en elitseriesäsong: 4 918 (2004-05)
*Rekordet för totalpublik på hemmaplan, under en säsong: 122 970 (2004-05)

Det kan dessutom sägas att senaste gången MoDo hade över 7 000 betalande åskådare på en hemmamatch var så långt tillbaka i tiden som den 6 november 1969. Alltså snart 37 år sedan, då man mötte Brynäs inför 7 277 åskådare efter att ha startat med fem raka segrar i Division 1 Norra och serieledning. Det blev en klassisk match i MoDo-historien som slutade 11 efter att Gunnar Bäckman räddat 42 av Brynäs 43 skott. Senare på våren skulle också den första SM-medaljen, ett brons, komma att bärgas.


Ett litet tankeexperiment får avsluta denna siffergnuggar-post; vad skulle Swedbank Arena egentligen sluka i publikkapacitet med motsvarande konfiguration som den ursprungliga Kempehallen (100% ståplats)? Accepterar vi uppgiften om att Swedbank Arena idag kommer att ta 1 600 ståplatser, 516 platser i VIP-boxar, 147 restaurangplatser och 20 handikapplatser ger detta att det återstår 5 317 sittplatser (7 600 - 2 283). Vanligtvis kan man omsätta en sittplats till två ståplatser, eller vice versa och då får vi 10 634 nya ståplatser. Skulle man slänga ut även VIP-boxarnas stolar utanför boxarna ramlar det in ytterligare 1 032 och med ståplats på restaurangplatserna 294 (lågt räknat). Adderar vi då ihop summan av ståplatser i denna fiktiva Swedbank Arena hamnar vi på (1 600 + 10 634 + 1 032 + 294) 13 560. Alltså bara lite drygt 3 500 över den ursprungliga Kempehallen, vilket väl i sig också tyder på att dess ursprungliga publikkapacitet på 10 000 åskådare borde ha varit ganska rejält överdriven. Den kom ju egentligen bara att testas vid ett tillfälle också, i landskampen mot Kanada i februari 1965.

...och har du läst hit ner så var du ju faktiskt riktigt intresserad. Trevligt.

torsdag 31 augusti 2006

9. Gamle Svarten och den långa svansen

I somras hamnade jag i en kortare konversation med en övertygad, men inte ideologisk, Piratpartiet-väljare (jo, de finns). Trots att jag rent idémässigt är för en tidsbegränsad upphovsrätt på allt konstnärligt material och patent för nyutvecklade produkter (svårt rent etiskt när det gäller livsnödvändiga mediciner, men ändå nödvändigt för att betala FoU-kostnader) försökte jag ändå inte argumentera emot. Snarare hjälpte jag nog till med att stötta upp hans blivande personliga ideologibygge, med ett resonemang om hur skivbolagen utan motivering la på 30% i pris vid övergången från LPs till CDs i slutet av 80-talet (något som denne mid-80-talist ju inte varit med om). Sedan pressade de upp priset i steg under nittiotalet, från acceptabla 139:- för en nyutgåva till vad är det nu? 179:- kanske? Inflation på närmare 80% för musik i fysisk form, jämfört med KPI som bara stucikt iväg med 30-40% på samma tidsperiod.

I efterhand kan jag tycka att det inte fanns någon anledning att stötta ännu en av dessa representanter för "Generation gratis" med ytterligare argument. Jag har ju minsann lagt ner någonstans mellan 40 000:- och 50 000:- på min egen skivsamling under tonåren/adolescensen, till stor del med egna intjänade pengar, och har därmed rätt till min alldeles egna gubbkeps i dessas ögon samt tycka att de också ska betala. Men efter att ha skumläst igenom de avsnitt av Chris Andersons "The long tail" som finns utlagda som gratis pdf-filer, har jag slutligen släppt all rädsla/motvilja för sockerstinna, nedladdningsrusiga -87or, -88or och allt vad som därefter följer. Det revolutionära i Piratpartiet och dess apostlars propaganda berör ju faktiskt bara den del av mänskligheten som vill ha sin "Bot Anna" och möjligen även sin Gessle gratis. I det läge som jag vill lägga 159:-på den där Nina Simone-DVDn (och sponsra ett skivbolag/annat slags bolag med 145:-) så kommer jag att få göra det när den släpps, en dag innan elitseriepremiären 2006-07. Likaså kommer jag att få göra det om det vore en dag före elitseriepremiären 2026-27, men då kommer jag att få lägga €1-2 för motsvarande filer när jag väl gör det. Den kraftiga prissänkningen som kommer för material långt ute i den långa svansen tar ju död på människors ork att lägga ut filerna gratis.

Risken är väl bara den att till exempel Elitserien i ishockey inte kommer att ses av 6 000 människor/match, säsongen 2026-27, om teorin om den långa svansen skulle stämma. Men det kan ju få bero.

Apropå masskultur så ger Per Svartvadet oss, i en intervju på officiella hemsidan, en aning om vad som tydligen verkar vara hans värsta mardröm, det förflutna:

"Men nu glömmer vi den tiden och börjar om. Nu är det framtiden som gäller. Det jag hoppas är också att journalister, sponsorer och supporters kan göra det. Nicke Johansson och Foppa har genom åren betytt mycket historiskt, men nu är det 2006-07 års trupp som gäller."
Alltså borde rimligen det scenariot, som får Per Svartvadet att ligga sömnlös, vara en hel publik bestående av klagande Alfred Awfuls i gubbkeps. Ständigt sättande alla tillstymmelser till glädjeämnen i ett 70-årigt perspektiv, Stadigt mätande alla prestationer i form av betyget "Ödlingar" för Karol Križan. Allt uppbyggt som en hockeyversion av 1990-talets dästa stämning på Idrottsparken i Norrköping (typ Gavlerinken, hela tiden).

Ja, sov gott!




måndag 28 augusti 2006

8. Den o-tunna röda ylletröjan

En kvarstående liten oklarhet på Mikael Uhlins utmärkta sajt Hockey Files har hittills varit när Alfredshem egentligen övergav grönt för att spela i övervägande röda hemmatröjor första gången. Stalltipset har hittills varit säsongen 1949-50, och då med dräkten till vänster.

Efter att ha snubblat över en artikel i Örnsköldsviks-Posten från januari 1950 kan nu den uppgiften stärkas, då "de nya helröda tröjorna" omnämns i ett matchreportage efter hemmamatchen mot holmsundslaget Sandviks IK. Den första seriematchen på hemmaplan som Alfredshem använde sig av röda tröjor var alltså denna premiär i Södra Norrländskan, söndagen den 8 januari 1950, även om det verkar ha spelats en träningsmatch mot lokalt motstånd innan denna match.

Matchen var då den första i en tradition med få avbrott som fortsätter än till denna dag, även om synen på tredjefärg har varierat genom årens lopp. De två tydliga avbrotten var hösten 1971, då en blå tröja användes och hösten 2000, då den turkosa bortatröjan användes vid ett antal hemmamatcher.

Värt att notera i övrigt från säsongen 1949-50 var att Carlabel "Kabben" Berglund gjorde sin första av fem säsonger som både ishockeyspelare i föreningens a-lag och föreningens ordförande (!), samt att ytterforwarden Dick Olsson dubblerade med backhoppning för Friska Viljor. En sidosyssla han var så pass skicklig på att han vann DM och blev skickad till en internationell tävling i Faluns blivande VM-backe i Källviken. Olsson överraskade i första hoppet och låg åtta inför andra omgången där han kraschade efter 60 meters luftfärd.

Det får nog anses som tur att Alfredshem samtidigt spelade sin avslutande match för säsongen, nu på bortaplan mot samma Sandvik.

En dräktnotering till: att Umeås första riktiga storlag i hockey faktiskt var Tegs SK, och inte det gröngula poplaget från 1970, har säkert inte undgått någon riktig konnässör av hockeyhistorik i Botnia-regionen, men visste du att laget ursprungligen spelade i grått? De vinröda dräkter som de flesta av oss känner till var alltså ett senare påfund.

So long...för övrigt måste jag bara ge tummen upp till Fast Food Lovers recension av Oatly Havredryck. Ett glas som räcker längre än ett blogginlägg av den här längden, vilket jag nu tänkte dra nytta av.

lördag 26 augusti 2006

7. Nivåer av likgiltighet

Ett MoDo till cirka 30% bestående av hemmasnickrande och bebismatande Kirschsteigers, 30% juniorer som inte kan förväntas föregå med gott exempel, 10% ännu lätt överviktiga nyförvärv och ytterligare 30% svårkategoriserade individer kan det vara en allmängiltig förklaring till hur laget spelat de inledande träningsmatcherna för säsongen? Ligger sanningen på, eller nära, motivationsförklaringen är självklart inte två målmässigt jämna förluster mot fjolårssemifinalisten i Schweiz något att skriva in på besvikelsekontot.

Ligger däremot likgiltigheten i Harald Lückners oförmåga att entusiasmera är problemet på ett djupare plan. Den uppriktiga besvikelse han ger sken av i både ÖAs och officiella hemsidans rapportering kring matchen tyder på högre ambitioner än att bara acceptera kirschsteigerifieringen av rutinerade spelare i MoDo under sommarmånaderna. Självklart ska han ha fullt stöd i sin besvikelse. Det borde ju vara omöjligt, för någon som följt laget mer än tre år, att glömma svängdörrs- och accepterande- av-sidoprojekts-politiken som var legio i föreningen under lock out-säsongen 2004-05.

Vän av ordning kanske ryggar tillbaka när man nämner säsongen 2004-05 i samband med de spelare som utgör 2006-07 års trupp, men varsågod då: rygga tillbaka. Spelarna 2004-05 hade inte hjärtat med sig inför kommande säsong i april 2004 och de nuvarande spelarna har inte hjärtat med sig inför kommande säsong, och vi är redan framme i månadsskiftet augusti/september 2006.

Ja, det är försäsong och ovanstående ska självklart ses i relation till en tidigare önskan om att MoDo skulle kunna komma åtminstone 1-2 placeringar högre i denna säsongs tabell än föregående, men det centrala är att det finns inget i det årets trupp visat upp som tyder på en sådan förbättring. Tecken på en sådan förbättring måste komma från och med nuvarande situation. Endast tre träningsmatcher återstår, varav den i Umeå knappast kan ses som en riktig värdemätare, oavsett resultat.

Dags att runda av, med en invigningsannons för att få upp humöret.

tisdag 22 augusti 2006

6. Hit the road, planta!

I hockeyforumsvärlden är det mycket snack om utlänningar, Moras modell för elitseriespel och eventuella tvångsåtgärder mot just den klubben. Tvångsåtgärder som, i och för sig, alla skulle falla i en prövning av EG-domstolen på grund av att de med största sannolikhet skulle definieras som hinder mot fri rörlighet för arbetskraft. Och skönt är väl det, om inte annat för att det tvingar respektive hockeyklubb att själva ta ställning till både vad de vill bidra med till i första hand sin hemstad/region men också hur de uppfattas på vägen dit.

För övrigt läser jag att bjästamoderaten Jonas Dahlgren har slagit fast att "sport och politik inte hör ihop" på en debattråd i Örnsköldsviks Allehanda, vilket man självklart kan tycka att alla former av kultur och turistattraktioner inte heller gör med politik men i det läge man representerar en 50-årig opposition kanske man skulle lägga lite kraft på att analysera vilka mekanismer ett folknöje med över 100 000 betalande besökare/vintersäsong sätter igång och vad det kan ha för inverkan på en kommun i Örnsköldsviks storlek? Det kanske gör det lättare att förstå vilka strängar man ska spela på och vilka investeringar man inte ska rösta emot/nervöst försöka plocka poäng på? Som Malcolm Tucker säkert skulle ha ansett.

Åsikten att sport och politik inte skulle höra ihop på något sätt är mest beklaglig, men för att få det stora, europeiska och globaliserade, perspektivet så är jag ändå beredd att erbjuda ett lästips till den protektionistiska och investeringsfientliga öviksoppositionen, Jonas och andra av den åsikten. Simon Kupers 12 år gamla klassiker Football against the enemy.

Nog med kommunfullmäktigepolitik för detta blogginlägg, och istället återknyter jag till det första stycket och Moras modell, vilken ju till stora delar bygger på hög omsättning av spelare som ger ett högre värde för satsad peng än en genomsnittlig överscoutad allsvensk spelare. Jag gjorde därför en genomgång av MoDos trupp för i år och kom fram till den tillsynes betryggande uppgiften att den genomsnittlige MoDo-spelaren säsongen 2006-07 har spelat 3,1 säsonger i föreningen. Allt väl så långt, men bilden blir en annorlunda om man istället tittar på mediantid, vilken hamnar mycket lägre, nämligen endast 1,5 säsonger.

Med andra ord är hälften av truppen utbytt redan efter 2 säsonger. Nu kan väl den optimistiske hänvisa till att detta är en effekt av den stora omsättningen efter lock out-säsongen 2004-05, men det finns ett underliggande problem i detta. Nämligen en mycket skev ålderspyramid med en hel del äldre före detta NHL-proffs som snart avslutar sina karriärer i ena ändan, och en stor kull mid-80-talister i den andra.

Den här situationen beskrivs ofta av spelarna som en bra miljö, med möjlighet till mentorskap för de yngre, men den oundvikliga konsekvensen av en brist på spelare i åldern 23-28 år är ju att de unga 80-talisterna (enligt sedvanlig MoDo-modell) måste ta ytterligare steg i sin utveckling och de NHL-proffs med MoDo-anknytning som finns idag ska helst bearbetas så pass bra att fler kan komma hem och fylla på i leden samt helst inte begära maxlön. Rent symbolmässigt vore det därför en räkmacka om Niklas Nordgren kunde lockas tillbaka till klubben som en gång inte ville ha honom, även om en sådan värvning uppenbarligen inte kan ske till underpris med den konkurrens som finns om honom i närområdet.

Avslutningsvis ännu mer politik, och faktiskt även poesi. Metallurg Magnitogorsks starke man Gennadij Velitjkin släppte i förra veckan ett helt underbart pressmeddelande efter att deras juvel Jevgenij Malkin gjort en Mogilnij och övergivit gamla Rodina. Russian Hockey Digest gjorde omvärlden tjänsten att översätta Velitjkins finstämda deklamation till engelska:

"I will do everything to battle for the rights of our club and all of Russian hockey."They think they can steal our players, that all the hockey world works for the benefits of NHL. They steal the future (of our hockey), make big money on our players, but those who trained the players, babied them will receive nothing. Nothing will stop them until somebody will teach them."

För den som har ett intresse av de juridiska svängarna som kan följa när Penguins och Malkin väl skulle skriva under ett kontrakt hade Sports Law Blog en fullödig genomgång i helgen som resulterade i att: utgången av en eventuell rättegång är helt okänd.

lördag 19 augusti 2006

5. Because she's middle England

För att leva upp till löftet om att inte vara en MoDo-blogg och i övrigt börja uppfylla mitt minimanifest vill jag nu säga att: igår så lyckades jag faktiskt se de sista 20 minuterna av den andra delen av "The thick of it" på dess undanskymda och opraktiska sändningstid. Serien (med SVTs titel "Trist, herr minister") är hittills inspelad i 2 säsonger med 3 avsnitt i varje, vilka av SVT tydligen kommer att visas i följd på en gång. Seriens handling ger faktiskt en koppling till mitt tidigare blogginlägg om lokalpolitiker och deras rädsla för "opinionen". Självklar favoritkaraktär, om än inte den påstådda huvudpersonen, är Peter Capaldis koleriska spin doctor "Malcolm Tucker".

Visserligen var jag förvarnad av ett tidigare inlägg på Weird Science, men att man blir beredd att boka upp fredagkvällar klockan 21:30 för TV-soffan var inte en insikt jag väntat mig, den träffade mig bara rakt på hakan. Kort och kärnfullt kan man säga att den sammanfattar min egen syn på europeisk partipolitik med nuvarande alternativ ideologierna som ligger bakom de flesta politiska partier har antingen hundraåriga historier bakom sig och kämpar desperat för att fila ner sina kanter åt höger/vänster eller så har de givit upphov till enfrågepartier med alldeles för starkt fokus på lösningar inom sin egen nationalstat.

Sen är ju Peter Capaldis skotska accent aldrig fel heller.

Intervju med seriens skapare Armando Iannucci på BBCs sajt, samt highlights från de sex avsnitten.

Apropå "middle England" är det såklart TV-soffan som gäller även i eftermiddag, med blicken på Emirates Stadium i Ashburton Grove, och då kan det ju vara helt rätt med att läsa en Guardian-krönika som får effekten att man riktigt kan se framför sig hur det börjar vattnas i munnarna på de hopplösa från andra ändan Seven sisters road.

Haha. Det är grymt.

torsdag 17 augusti 2006

4. Att angöra en brygga


Med bara nio dagar kvar till invigningen av kvartsmiljard-investeringen Swedbank Arena läser jag en hel del underhållande kommentarer på ÖA:s vinklade webbfråga om huruvida den nya hallen har gjort staden vackrare. Jag lämnar ändå både de mest udda kommentarerna och det mediegymnasiala försöket till vinkling därhän, det sistnämnda bland annat till följd av att opinionen ändå verkar ha reagerat på ett oväntat sätt och gett sitt gillande till den exteriöra arkitekturen.

Nä, personligen är jag ingen hardcore-supporter av Bergfjords arkitektkontors exteriör (som ju dessutom upprepas, med få variationer, på ett flertal platser i elitseriesverige). Interiören väntar jag med att bedöma till mitt första besök på plats, men jag måste erkänna att den sponsorframkallade färgkombinationen svart-orange verkar fungera bättre, både än vad jag i förväg trodde och jämfört med Scaniarinkens vulgära svart-röda excess från ifjol.

Exteriören kunde ju dock ha varit en helt annan, i juni 2002 presenterades en förstudie av MoDo i samarbete med kommunen där Arne Wistedt på arkitektfirman SWECO FFNS stod för bilderna. En, såhär i efterhand, både underlig och läcker skapelse. Tanken närmar sig en schweizisk alpstuga toppad med en fartygsskorsten på taket, allt vridet 90 grader jämfört med nuvarande lösning.

Inget av detta skulle dock bli verklighet, då först och främst den tilltänkta huvudsponsorn, Fenix Outdoor med sitt starkaste varumärke Fjällräven, aldrig riktigt verkade vara intresserade av att ta på sig den ekonomiska biten av transaktionen (kanske ganska vettigt för ett företag som på den tiden hade vinster i 50-miljonersklassen). Viktigare ändå var dock det totala ointresset från de kommunala politikerna att ställa upp med de nödvändiga lånen och pengar för markarbeten. Ja det gällde ju på hösten 2002, dagar innan ett stundande kommunalval.

Med ett något friserat förslag från Bergfjord, stöd från politiker som något år tidigare röstat nej (men nu blivit återvalda), någon miljon i insats i arenabolaget från Forspro AB och ytterligare några från MoDos lockout-säsong 2004-05, med sitt starka kassaflöde, kunde så den hall som nu invigs börja byggas.

Så långt nutidshistoria, men att historien i mångt och mycket återupprepas är fallet också i Öviks kommunalfullmäktige, redan 1964 (då "stadsfullmäktige") hoppade man av en uppgörelse om att finansiera en tredjedel av Kempehallen tillsammans med Själevads kommun och MoDo AB. 1988 återupprepades historien men nu var det inte MoDo i första hand som fick sitta med Svarte Petter p.g.a. rädsla för opinionen. I slutet av 80-talet var "Inre hamnen" fortfarande en ganska sorglig syn och under sommaren började planer på ett "tjänstecentrum", nytt bibliotek och ett äventyrsbad i denna stadsdel att sippra ut. Gott så, men med bara några dagar kvar till valet släpptes en mindre bomb i ÖA då det påstods att dåvarande kommunalrådet Vidar Fahlén var förespråkare för något som då skulle ha blivit Sveriges mest spektakulära arenaprojekt. Inuti Varvsberget skulle ett gigantiskt bergrum sprängas ut för en fotbollshall, behovet var då säkerligen påhejat av dåtidens försök till elitfotbollssatsning - Örnsköldsviks FF.

Tidpunkten sänkte dock förslaget, det blev tvärtyst och inget hördes förrän någon vecka efter valet, då en (s)+(c)-uppgörelse klubbade igenom de första delarna i det som skulle bli Arken och det nya biblioteket. "Bergakungens sal" var skrinlagd (och ÖFFs saga skulle snart vara all), men en mystisk sak hade istället letat sig in på arkitekten Per-Eddie Bjuggstams förslag till översiktsplan för den "nya" Inre hamnen. Mitt emot nuvarande bussstationen, och på mark som idag delvis inkräktar på det tveksamma Mittuniversitet ser vi en byggnad med bekant Kempehallsk välvning.

Till en början nämndes den knappt, men någon dag senare antyddes att det kunde vara tal om en ny hall för ishockey, vilket 1988 (ett halvår innan Globens invigning) skulle ha inneburit den första helt nya hallen i högsta serien sedan Scandinavium i början av 1970-talet. Ingen vidare drivkraft eller intresse verkar dock ha funnits från MoDos sida, ganska förståeligt i sig då de enda förebilderna för en ny stor hockeyarena i Europa på den här tiden borde ha varit ritningarna för de gigantiska projekten Globen och Typhoonhallen i Åbo. Svårt att relatera till, och synen att man skulle locka fler åskådare med högre komfort i ishallarna, för att i sin tur kunna betala högre löner i konkurrens med bland annat ett marknadsekonomiskt östeuropa var ju självklart inte ens i närheten av att vara realistisk. Erich Honecker hade väl inte ens lämnat över till Egon Krenz, va?

Muren föll och man kunde satsa en kvarts miljard på en ishall i Örnsköldsvik, fa...Carl Edblom/Jarl Strömbäck tro't...

onsdag 16 augusti 2006

3. Försök till försäsongsgnäll


Snacket efter de 3 första försäsongsmatcherna har hittills berört ett gammalt bekant MoDo-problem, nämligen målfabrikationen. Problemet i sig är dock inget som ter sig vidare allvarligt då laget ådrog sig sammanlagt 30 stycken 2-minutersutvisningar i matcherna mot Mora och Jyväskylä, fjolårets nia i SM-Liiga. Att frångå sina ordinarie 5-mot-5-formationer under sammanlagt 50% av speltiden ger oundvikligen dåligt underlag för att utvärdera dem.

ÖA:s Per Hägglund ställer den fråga som officiella hemsidan missar, nämligen om misstagen var självförvållade, vilket Lückner till viss del tvingas erkänna. Ett försvarsspel med hög rörlighet och eliminerande av spelvägar kommer att vara av yttersta vikt för framgång i ett läge där elitseriedomarna skulle börja döma efter den nuvarande NHL-nivån. Det är i och för sig svårt att peka ut Lückners hockey som särskilt belastad av hakning och interference-synder, speciellt då hans fjolårsversion av laget var det lag som drabbades av färst antal tvåminutare i hela serien.

Till sist: en white trash-notering signerad Ålands Penningautomatsförening (PAF).