102. Tack till den störste

Måndagen den 14:e februari 2011 så tog det då slut, efter en karriär i Elitserien och NHL som spänner över 20 år. Tack för allt Peter och vi återkommer så klart med en spelarbiografi (eller många?) om vår störste någonsin.

Kämpa Dö, Gene Brö

Kämpa Dö

Gene Brö

.

"Thorsan"

"Thorsan"

"Thorsan"

.

Biljetterna släpps 101206, ni som inte har.

.

KÖP

.

22/1 -2011 Timrå borta.

.

Många bussar. 5, 6, 7, 8?

.

Vi ska ge lillbrorsan smisk på barrumpan! :)

100. Vägs ände

Egentligen var det ju tänkt att inlägg nummer 100 skulle komma efter långt och noggrant övervägande, kanske bjuda på lite lugnt tillbakalutade återblickar över bloggens och sajtens verksamhet i övrigt under de tre första åren.

Omvärlden tillåter dock sällan att man gör som man vill, inte heller under de här dagarna i juni 2010. Under några dagar har det blivit allt mer uppenbart att planerna på en gemensam liga i centrala och norra delarna av Europa kommer att bli verklighet och att det nu också är dags för MoDo att komplettera Anders Källströms styrelsepost i HUB med ett ägande i bolaget som driver satsningen vidare.

Källström har å ena sidan uttryckt en skeptisk attityd i årsredovisningar och annat informationsmaterial från klubben under sin tid som ordförande, men är alltså sedan den 7/10 2009 styrelseledamot i HUB Europa AB och frågan är nu om MoDo precis som Luleå ska komplettera sin representation i styrelsen med en aktiepost.

Själv tänker jag inte göra som en högtravande 22-årig redaktör för MoDos Svenska Fans-sida och påstå att jag har någon annan skribent på bloggen eller Mikael med mig i det jag nu skriver, utan det är helt och hållet mina egna åsikter jag nu framför.

Att fullfölja MoDos åtagande i HUB Europa AB genom att köpa in sig i bolaget är en självklarhet och går inte längre att diskutera. Köpet kan i värsta fall resultera i att aktierna blir värdelösa om ligan inte blir verklighet, en verklighet som vi i så fall delar med majoriteten av toppklubbarna i Sverige och är således ingen relativ konkurrensnackdel. Att däremot säga nej till att köpa aktier i HUB Europa är ett definitivt beslut om att MoDo måste vara beredda att ta sig an en ledande organisatorisk, administrativ och marknadsmässig roll i den liga som återstår i Sverige. Amorteringar och (stigande) räntor för Fjällräven Center måste fortsätta betalas, oavsett vilka flåshurtiga nationella fantasier man vill måla upp. Publiksnitt, sponsors- och TV-intäkter måste hållas på samma nivåer och helst högre än idag och det är ingen som kommer att hjälpa MoDo med detta förutom MoDo självt.

Vill man dra det till sin spets så är det mest ansvarsfulla att göra efter ett nej till aktieköp i HUB att lägga föreningens elitverksamhet i malpåse, lämna över Fjällräven Center till banken och driva en rent ideell verksamhet uppe i MoDo-hallen för ungdomar i Hörnett och Domsjö. I så fall kan man åtminstone, rak i ryggen, säga att man fortfarande är MoDo-supporter och väntar på bättre tider. Att låta MoDo bli ett flumromantiskt svar på Björklöven som belastar skattebetalarna i Ö-vik under 20 år framöver innan sanningen hinner ikapp är i alla fall inget jag vill rösta för.

Klockan har slagit, dags för MoDo att välja om man vill gå samma stig som Björklöven, Gävle Godtemplare och Morgårdshammar eller om man vill ge sig själv en chans till överlevnad.

Överlevnad med enskilda stunder av lycka - det låter som historien om MoDos liv.

99. MoDos 10 viktigaste matcher - Nummer 6: Örnsköldsviks SK - Alfredshems IK, 1938-02-21

#6 En efterlängtad missionär
Spotify-soundtrack

Så kommer den då, matchen som har varit svårast att ranka i sin betydelse för föreningens fortsatta verksamhet. Jag är helt på det klara med att man kan lägga upp resonemang som lutar mot att den första ishockeymatchen som spelades också borde ha varit den viktigaste. Ett fiasko här intressemässigt från spelare, publik och sportjournalister i Ö-vik hade ju kunnat betyda att bandy fortfarande varit vinter-lagsporten nummer ett i Ö-vik, precis som i Hälsingland.

Å andra sidan går det ju helt klart att snickra ihop ett resonemang som menar att en vänskapsmatch mellan spelarna i två föreningars gamla bandysektioner, som bevittnades av någonstans mellan 200-400 åskådare och spelades på en bandyplan med ett högst provisoriskt sarg-arrangemang som gav något som åtminstone liknade hockeymått någorlunda inte alls kan vara en viktig match i föreningens historia.

Jag kommer att läsa argument för båda dessa ståndpunkter och inte säga att något är fel. Det som sätter matchen på plats sex på min lista, före allsvenska finaler och avgörande kvartsfinaler mot Timrå bland annat, är min personliga känsla att matchen, omständigheterna kring den, mottagandet av den nya sporten av publik och lokala sportjournalister var en grundplåt för att vi skulle få de senare upplevelserna. Min personliga känsla är dock också att det funnits matcher i föreningens framtid som enskilt haft större betydelse för den fortsatta verksamheten. Det finns ju trots allt fler norrlandsstäder som fastnat för sporten ishockey utan att ha samlat på sig 2 SM-guld i ishockey för seniorer och skapat en hockeykultur i sin stad som gör att det dyker upp över 6 000 personer i snitt på matcherna i en arena som kostade en kvarts miljard att bygga.

Close, but no cigar alltså för den första ishockeymatchen som spelades i Örnsköldsviks stad.

Bandy hade varit vinter-lagsporten som utövades i Örnsköldsvik fram till slutet av 1930-talet, men det är fel att säga att sporten hade fångat Ö-viksbornas kärlek på något sätt. Matcherna hade aldrig dragit fyrsifffrig publik och det var ett otacksamt jobb för människorna i föreningarna att hålla de ytor på cirka 100*50 meter i spelbart, skottat skick för matcher mot enbart lokalt motstånd. Bandyn i norr släpptes nämligen inte in i det nationella seriesystemet, så ingen spännings-skapande komponent med matcher mot storstadslag fanns att se fram emot.

Alfredshem spelade sin första bandymatch år 1927, i bandyns distriktsmästerskap för Ångermanland. Det slutade med storstryk mot Härnösands-laget IF Älgarna, 0―9. Under det följande årtiondet förbättrades kvaliteten på spelet och man blev kända för sin goda skridskoåkning. 1934 vann Alfredshem den norra Ångermanlandsserien för första gången och år 1936 anordnades för första gången en fast landbana på Kempevallen för bandy. 1937 års bandylag beskrivs som helt överlägset i norra Ångermanland, men i DM-finalen så tog det som vanligt stopp mot IFK Nyland.

Situationen för Alfredshems-folket var alltså sådan att de saknade lokalt motstånd av hög klass, de fick inte testa sina krafter mot annat än distriktets bästa lag från södra Ångermanland i DM-finalen och för att över huvud taget få spela sina matcher var de tvungna att spola upp och snöröja en isyta på 100*50 meter med sina egna händer.

Låter inte detta som ett ganska bra läge att introducera en sport där du bara har 36% av isytan att skotta, du bjuder på mer fysisk närkontakt för att locka en hittills ointresserad publik och du dessutom kryddar med lite diskreta antydningar att norrlandslag nog kan komma att släppas in i det nationella seriesystemet i den sport som du marknadsför?

Ungefär så kan nog tankegångarna ha gått på Svenska Ishockeyförbundet, när man släppte iväg IK Götas Einar "Knatten" Lundell på en missionsresa till mellersta och norra Norrlandskusten. Ishockeyn hade introducerats i stockholmsområdet, inledningsvis sorterat under Svenska Fotbollförbundet (precis som bandyn), men redan 1922 hade ett självständigt förbund bildats. Inledningsvis var SM i ishockey och landslagsspelarna en helt intern affär för Stockholm/Mälardalen, men liknande missionsresor som den som Einar skulle göra nu hade genomförts till bl.a. Malmö, Göteborg och Gävle i ett tidigare skede, med skiftande resultat.

Einar Lundell, i sin IK Göta-dress

Exakt vilka orter Einar besökte under sin resa är svårt att fastslå. Jag har sett uppgifter som sträcker sig ända upp till Boden, men vad vi vet är att hans resa omnämns vid ett möte på Statt i Härnösand den 14 januari 1938 av förbundssekreteraren Ruben Rundquist. På mötet i Härnösand var Alfredshem representerade av Allan Andersson och Edvin Boman som rapporterade hem och pushade på intresset hos sina föreningskamrater. Vad de dessutom tycks ha ordnat är att "Knatten" skulle stanna till i Ö-vik på sin turné, då staden ursprungligen inte verkar ha varit ett av de planerade stoppen.

Som det nu blev anlände Einar Lundell till Örnsköldsvik någon gång kring helgen den 12-13 februari 1938 och sätter en enorm fart i sitt missionerande från första stund, som satte avtryck i de 2 Öviks-tidningarnas sportsidor under hela veckan. Han håller träning med ÖSK på söndagen på bandyplanen på Gamla IP (där vi nu har en snart avvecklad busstation), han håller föredrag på Kafé Savoy vid Lasarettsgatan (idag: Restaurang Oasen) om spelets regler och teknik på måndagkvällen, han genomför den första kända ishockeyträningen för Alfredshem på Kempevallens bandyplan på onsdagen den 16 februari, han sprintar runt på tidningarnas sportredaktioner och låter sig intervjuas samt talar sig varm för sporten. Förutom de faktorer som redan nämnts talar han här om möjligheten till matcher på vardagskvällar, med elljus-belysta planer.

På fredagskvällen den 18 februari spelas en improviserad match på gamla IP mellan två lag av intresserade stadsbor, det ena laget fick förstärkning av Lundells gamla kompis från IK Göta och landslaget, Erik "Jerka" Burman, vilken imponerade stort på de som dykt upp och ville testa sin lycka.

Förutom detta hugger Einar tag rent fysiskt nere vid gamla IP där man snickrade ihop en provisorisk rink för en match mellan ÖSK och Alfredshem som skulle avsluta "Knattens" tid i Ö-vik. Utöver Lundell nämns den "trogne arbetaren" André Norberg som "varit både först och sist då det gällt att ordna banan".

Måndagen den 21 februari kan man så hitta den här annonsen i Örnsköldsviks Allehanda, för den första ishockeymatchen i Örnsköldsvik, mellan stadens lag ÖSK och fabrikslaget Alfredshem.



Ner till Idrottsplatsen tog sig någonstans mellan 200-500 åskådare. Den högre siffran nämns av Alfredshems-spelaren Erik Eriksson, siffror på 200-400 nämns i de båda lokaltidningarnas rapporter. Samtliga uppgifter är med största sannolikhet samman-räknade med egna ögon, men vad som är klart är att det var den största publiken som bevittnat en match i en vinterlagidrott i Ö-vik dittills och enligt Eriksson levde sig åskådarna direkt in i matchen med tillrop som "kör på honom!" Det ska då sägas att sympatierna i första hand sägs ha varit reserverade för ÖSK, som ju var hemmalaget.

Rinken bestod av hög sarg på kortsidor och i hörn (som var mindre rundade än på dagens rinkar), på långsidorna låg dock endast plankor med samma funktion som en bandysarg. Måtten som Knatten torde ha eftersträvat bör i alla fall ha varit 60*30 meter, även om det är svårt att avgöra vad som blev fallet den här kvällen. Målburarna ska ha bestått av de gamla bandyburarna, som man spikat igen med plankor och lämnat en öppning motsvarande ett ishockeymål i. Hur målen var placerade i förhållande till sargen har tyvärr ej gått att utröna. Matchen spelades i 3 perioder med 15 minuters längd och de båda lagen hade ett backpar, två kedjor, som man växlade, och en målvakt var i spel på isen.

Alfredshem sägs efteråt ha levt högt på sin skridskostyrka från bandyn (ett kulturellt arv som sedan kom att överleva åtminstone in på 1990-talet), men många av de äldre spelarna hade svårigheter att hantera bytet av bandyklubban mot hockeyditon. Alfredshems första mål i en ishockeymatch och ledningen i matchen kom på en genomåkning av den redan nämnde Erik Eriksson, vilken också kom att stå sig perioden ut.

Erik Eriksson

I den andra perioden kvitterade ÖSKs Hartvig Sjöström, men Alfredshem och Eriksson svarade med ett nytt mål innan perioden tagit slut. Tyvärr slutade dock inte denna första match med en sportslig seger att skriva in i rullorna, då ÖSK kom att kvittera Alfredshems ledning ytterligare två gånger och slutligen avgöra genom Fred Dahlén.

Bestående resultat av matchen för föreningens framtid:
Seger blev det ändå, då Einar Lundell på lite drygt en veckas tid hade sått ett ishockeyfrö i Örnsköldsvik och vattnat samt gödslat det med en match som dragit den största publiken för en match i en vinterlagidrott i staden, fångat intresset hos stadens sportjournalister och övertygat klubbledarna i staden om sportens förträfflighet. Örnsköldsviks ishockeykultur hade aldrig blivit den samma utan den här veckan och den här dramatiska matchen med sina många vändningar samt kanske också - det lyckliga slutet med seger för hemmalaget mot det tidigare så överlägsna bandylaget Alfredshem.

Soundtrack för dig som föredrar C60 framför Spotify:
(Det är som sagt 1938 och på lördagen den 12 mars, 3 veckor efter den här matchen, marscherar Hitler in i Österrike. Att det var en värld på helspänn hörs i en hel del av musiken från tiden.)

Artie Shaw - Nightmare
Karl Gerhard - Jag är ett bedårande barn av min tid
Ella Fitzgerald - A Tisket, A Tasket
Robert Johnson - Come On In My Kitchen
Hoagy Carmichael - Heart & Soul (tyvärr i en senare inspelning av Mark Murphy)
Django Reinhardt - Lambeth Walk
Big Bill Broonzy - Horny Frog
Bob Crosby and his Orchestra - Big Noise From Winnetka
Ella Fitzgerald - At long last love (en senare inspelning av en Cole Porter-sång)
Röda Armé-kören - Carmina Burana, O fortuna.

Gamla IP från Varvsberget

Gamla IP i modernare tappning (2005),
bilden tagen i övre vänstra hörnet av IP, sett i relation till den äldre bilden.

98. MODO Hockey forum läggs ner

Åtminstone säger ryktet så.

Anledningen sägs vara en hårdnande jargong, där det menas att personangrepp har förekommit, både på forummedlemmar, spelare och andra personer inom föreningen.

Naturligtvis kan det vara så att jargongen har hårdnat, erfarenheten visar dock att hårdnande jargong nästan enbart hänger ihop med uteblivna resultat, åtminstone har det varit så de senaste 10 åren.

Forumet är en degel av rykten, tyckande, påståenden men också av passion och en hel del hockeykunskap. Mycket få händelser med Modoanknytning missas, det mesta penetreras in i minst detalj.

Ingen verksamhet verkar bli synad som just MODO Hockey. Frågan är om det finns någon förening i Sverige som blir granskad mer ingående än just Sveriges viktigaste klubb? Jag tvivlar.

Kampen om informationen

Men jag tror inte huvudproblemet är hårdnande jargong. Jag tror att klubben inte längre kan styra och påverka informationen som man önskar och det skapar frustration. Genom att släcka ned forumet vill man åter igen ta kommandot över vilken information som sprids.

Kanske är det bra om forumet släcks ned, lite väl mycket negativitet och rykten sprids ibland. Kanske är det bättre att ett Modoforum drivs med annan huvudman än klubben själv

Men samtidigt finns det frågor som inte blir ifrågasatta på samma sätt om forumet läggs ner, varken av MODO själv eller av media.

Hade Jerry varit VD idag utan forumet? Hade Ecke varit kvar? Och hur kommer det att gå med den så viktiga alkoholpolicyn? Kommer den någonsin till utan påtryckningar från gräsrötterna?

Vi får se vad som händer och om forumet slocknar för alltid

97. Dagen efter imorgon (?)

-Hej och välkomna till denna den sista presskonferensen i den klubb som spelat ishockey sedan 1938. Jag heter Andreas Åstroll och är VD i MoDo Hockeyklubb samt Evenemangsarenan i Örnsköldsvik AB, under de närmsta minuterna tänkte jag redogöra kring det tankearbete vi haft när vi nu tagit beslutet att avveckla vår ishockeyverksamhet och istället starta upp en satsning som ska resultera i en av Europas bästa handbollsföreningar.

Tanken har väl egentligen legat och grott hos oss en längre tid, men den utlösande faktorn var att Svenska Ishockeyförbundet och ledande tjänstemän i Svenska Hockeyligan nu kommit ut ur garderoben och bekänt färg som de Kalle Anka-figurer de bevisligen alltid har varit. Ett gäng ryggkliande grabbar som nu skrivit på ett avtal som ogiltigförklarar samtliga spelarkontrakt i Elitserien mot att NHL-klubbarna betalar en administrationsavgift. Inte nog med detta, i ett pressmeddelande på Hockeyligans hemsida beskrivs det till och med så att detta Kalle Anka-avtal skulle "generera" pengar för svensk ishockey, när vad man de facto gjort är att acceptera en ersättning som vid avtalstidens slut kommer att vara lägre än i det tidigare avtalet, om man tar hänsyn till inflation.

Med det ansvar vi har för Örnsköldsviks, Ångermanlands och Mellannorrlands idrotts- och kulturutbud, med det stöd vi har av våra supportrar, sponsorer och den hyra, eller ska vi säga förtäckta driftsbidrag, i mångmiljonklassen vi får av kommunen så känner vi helt enkelt inte längre att vi kan försvara ett deltagande i den liga som sedan 1975 sålts under varumärket "Elitserien".

Vad vi däremot ska fortsätta att göra är att erbjuda lagidrott i absolut världsklass, i en arena som är en av de bäst utrustade i norra Europa och från och med i höst även får en tågförbindelse som på lång sikt kommer att innebära att vi har ett potentiellt upptagningsområde på cirka 300 000 människor, istället för de cirka 140 000 i Ångermanland som nu kan nå oss på helgmatcherna med hockeybussarna.

Från och med den 1 april kommer namnet på MoDo Hockeyklubb att bytas till MoDo Handbollsklubb och en mindre ombyggnad av Fjällräven Center tar vid för att färdigställa arenan inför höstens seriespel. Vi har även fört en konstruktiv dialog med kommunalrådet Älva Norrfors som med hjälp av sin egen, blint lydande, majoritet i kommunfullmäktige nu fattat ett beslut om att de övriga ishallarna i kommunen byggs om för handbollsspel. En åtgärd som i sig sänker kommunens budget med miljontals kronor, då hallarna med sitt nya användningsområde kommer att drastiskt sänka sina driftskostnader. Dessutom innebär den nya situationen, där ishockeyspel för våra barn och ungdomar blir näst intill omöjligt, att vi får en bred, snabbt växande, rekryteringsbas i den egna kommunen. Inga barn kommer heller längre att stängas ute för att utrustningen blir för dyr att betala för deras föräldrar.

Får vi fullt stöd för denna satsning från våra supportrar och sponsorer kommer vi att kunna gå in med en tänkt spelarbudget på 35-40 Mkr/säsong och därmed sopa mattan med den svenska konkurrensen och snabbt etablera oss som ett topplag i Europa, i klass med spanska Ciudad Real och tyska Flensburg-Handewitt. För våra existerande sponsorer erbjuder vi en möjlighet till exponering i handbollens (fungerande!) Champions League, på stora marknader i Mellan- och Sydeuropa med potentiell TV-publik på tiotals miljoner åskådare, samtidigt som vi kommer att vara ett intressant alternativ för företag från dessa regioner som vill ha exponering i Nordeuropa. För våra supportrar och skattebetalare i Örnsköldsviks Kommun kommer vi att erbjuda ett bättre underhållningsvärde för pengarna och en fantastisk reklampelare för orten, samtidigt som vi kan sälja säsongskort till supportrar som faktiskt kan vara säkra på vilka spelare de får se i våra matcher till hösten.

Det är en hederssak som vi anser att det inte längre går att tumma på.....rrrrrrinnnnnggggg!

Ja, nu är det dags att vakna om det inte var uppenbart redan.

96. Nä.

Ingen idé att misshandla tangentbordet redan ikväll, och för mig personligen så är faktiskt inte besvikelsen i nivå med vare sig den som infann sig 1999 eller 2005. Att MoDo för sjuttielfte gången i historien drabbas av Väsby-syndromet (som ju sträcker mycket längre tillbaka i tiden än just DEN Väsby-matchen) när man övertygats av alla från lokal press till rikspress till supportrar om att man har vunnit de tre avslutande matcherna på förhand är heller inget som förmår uppbåda något som liknar chockkänslor. Slutspelsplatsen förlorades under hösten, med ännu ett misslyckat hanterande av målvaktsposten och en underlig attitydförändring hos många spelare i matcher som Peter Forsberg inte deltog i.

Någon seger under ordinarie tid istället för tvåpoängare i förlängningar, någon oavgjord match till istället för uddamålsförluster och slutspelsplatsen hade varit klar - längre bort än så var det inte, oavsett hur nu matcherna mot Skellefteå och Södertälje hanterades. Med en stabil förstemålvakt som varit redo för Elitserien från omgång 1 så hade man varit där.

Nu vet vi väl ännu inte om Fredrik Andersson är den man som ska leda rekryteringsarbetet inför nästa säsong eller om han redan befinner sig någon annanstans i tankarna, men oavsett vem det blir som får den delikata uppgiften så finns inget utrymme för att värva en oscoutad målvakt som inte är av absolut högsta europaklass. Försäljning av säsongskort och sponsorspaket skulle kunna få en rejäl chans om denne målvakt kan presenteras inom någon dag efter att han spelat klart för sin klubb under den här säsongen. Sköts målvaktsrekryteringen på samma taffliga sätt under ännu en silly season så är det svårt att se hur säsongen 2010-11 ska kunna säljas in till sponsorer och förkrossade supportrar.