Spotify-soundtrack
Tre matcher avverkade på den här listan och hittills är det enbart segermatcher som signalerat någon form av sportslig milstolpe som tagit plats på listan. Rent logiskt kommer ett lag som fortfarande spelar i sitt lands högsta serie att ha färre förlustmatcher som haft ett "bestående resultat för föreningens framtida verksamhet" än vad den har betydelsefulla segermatcher, men jag kommer ändå att ta upp ett par förlustmatcher på den här listan, varav den första kommer här och nu.
Kempehallens troligen galnaste och mest svavelosande sekunder hittar vi i en marskväll år 1998, med den för säsongen nye MoDo-tränaren Per Bäckman ståendes, ute på isen, bankandes med Per Hållbergs klubba och vrålandes ut sin ilska över domaren Thomas Anderssons insats.
Låt oss dock ta några steg bakåt först, och titta tillbaka på en säsong som hela tiden tycktes ha nya, underliga vändningar och svåra nervpåfrestningar av olika slag på lut för supportrarna.
Per Bäckman hade kommit in i ett gynnsamt läge efter Leif Boork, då föreningen missat slutspel under föregående säsong. Detta samtidigt som Bengt Hedin under sommaren både lyckats behålla stomme och unga spelare, samt landat den kanske enskilt högst smällande värvningsbomben under sin tid som sportchef - den unge lovande tjecken David Vyborny, som i stort sett hela hockeyeuropa var intresserat av, tycktes det som under några heta sommarveckor. Dessutom skulle Per Bäckman under säsongen släppa fram de båda superlöftena Daniel och Henrik Sedin. Backarna var överlag unga, talangfulla och hade nu börjat samla på sig några säsongers rutin. Jonsson, Alavaara, Kaberle, Jansson, Hållberg och Hedin var det råmaterial som Per Bäckman skulle karva till försvarsmässig fulländning under de kommande säsongerna.
På målvaktssidan hade Magnus Swärdh och Fredrik Andersson (den senare kom dock tillbaka till truppen vid jul) tackat för sig, in kom istället nygamla bekantskapen Petter Rönnqvist från Djurgården och från juniorerna flyttades Tobias Lundström upp.
I massmedia målades Färjestads guldcoach upp som ett bra val av MoDo för att få ut det mesta av de talangfulla 70-talisterna, men när serien väl startade så gnisslade maskineriet betänkligt. När så en 7-1-urladdning mot HV kunde noteras den 26 oktober, inför ynka 2 915 åskådare trodde nog många på en vändning. Istället följde ytterligare 3 raka förluster med ett eller två mål som cementerade fast MoDo vid jumboplatsen när det var dags för landslagsuppehåll i början av november.
Nu var detta inte riktigt så illa som det såg ut, dels hade den enormt nyttige Samuel Påhlsson saknats på grund av handledsskada och så var en stor del av de 11 förlusterna på de 17 första omgångarna just förluster med 1 eller 2 mål. Efter landslagsuppehållet kom Påhlsson tillbaka, poängen började så sakteliga trilla in och som en bonus förlängdes tränare Bäckmans kontrakt fram till och med säsongen 1999-00, antagligen för att skapa en känsla av arbetsro från Bengt Hedins sida.
Efter juluppehållet började det formligen spraka om Bäckmans MoDo, styrspelet satt där det skulle, målfabrikationen ökade och det tidigare jumbolaget som varit 8 poäng efter slutspelsstrecket (i tvåpoängssystemet, ska vi komma ihåg) parkerade till slut på 6:e plats i tabellen inför slutspelet, som laget med flest poäng av samtliga i Elitserien efter nyåret 1998.
När så Tommy Töpel dök upp i rutan och vaskade fram seriestrean Leksand som kvartsfinalmotståndare för MoDo tycktes det vara det värsta som kunde inträffa, då Leksand fullkomligt pulvriserat MoDo under grundserien, med fyra raka segrar och målskillnad 19-6 borde säsongen rimligen ha tagit slut med 3 raka kvartsfinalförluster för MoDo.
Ännu en gång rullades en oväntad händelsutveckling fram för de prövade MoDo-supportrarna, då den första bortamatchen slutade med 5-3-seger i en mycket jämn tillställning, där firma Svartvadet/Salomonsson avgjorde i numerärt underläge. Inför match nummer 2 chockade MoDo både bortalag och sin hemmapublik genom att storma ut på banan med ett nytt klubbmärke på magen samt genom att mala ner Leksand i en övertygande 3-1-seger. Inför hotet om utslagning svarade Leksands-publiken med att fullständigt svika sina hjältar. Nästan 2 000 biljetter var osålda i Leksands Isstadion när masarna trots allt kontrade med en egen 3-1-seger för att skicka serien tillbaka till Hörnett.
Logotypen som introducerades i den andra kvartsfinalen 1998 mot Leksand (1998-03-10)
I en riktig propaganda-show i Kempehallen skickade så MoDo ut det lag som slagit dem fyra raka gånger under seriespelet. 5-1 blev slutresultatet med bl.a. 3 mål av Anders Söderberg. En sorglig sorti gjordes av den gamle MoDo-hjälten Tomas Jonsson som hyllades av medresta fans, men fick lämna isen med vetskapen om att hans aktiva karriär var slut och att hans gamla klubb MoDo nu vid 2 tillfällen (1994 och 1998) hade slagit ut hans Leksand efter fina resultat grundserien och till synes goda möjligheter till det första guldet sedan 1970-talet. Guldet 1979 med MoDo blev hans enda SM-guld. En enorm besvikelse i media och bland fans blev responsen i Dalarna (jag vet, då jag själv bodde där och inte missade chansen att bära MoDo-attiraljer på min skola i en hel vecka efteråt).
Frågan är väl om inte det Leksand som den energiske ordföranden Björn Doverskog så hårt kämpat för att bygga upp under 80- och 90-tal förlorade mycket av sin livskraft just i dessa 2 kvartsfinalförluster mot MoDo? Doverskog själv dog för övrigt bara 9 månader senare i en hjärtattack och sedan dess har faktiskt föreningen aldrig nått dessa sportsliga höjder igen.
Inför semifinalen mot Djurgården bubblade Örnsköldsvik återigen i den där bekanta slutspelsfebern som syntes redan 1994. Precis som då hade man slagit ut Leksand i kvartsfinalen, precis som då skulle man nu möta Djurgården i semifinalen. Om första semifinalen 1994 hade varit tight, med Peter Forsbergs avgörande i förlängning, så blev scenariot 1998 lite annorlunda. 2-1-överläget för Djurgården inför tredje perioden trasades sönder av MoDo som vände till 4-2-seger, efter mål av Svartvadet, Jonsson och Salomonsson.
Till den andra semifinalen i Kempehallen såldes hela 6 447 biljetter, vilket i det skedet var den högsta publiksiffran sedan 1970-talet. Inte ens 1994 hade hallen packats så hårt. Petter Rönnqvist svarade för en stormatch mot sitt gamla lag, vilket gjorde att MoDo kunde kämpa till sig en 2-1-seger efter att Djurgården dominerat starkt i den tredje perioden.
Tendensen från den sista perioden i andra matchen höll i sig i match nummer tre, där Djurgården avgjorde redan i första perioden med 4 obesvarade mål under första perioden. Desto värre inför match nummer fyra var att lagkaptenen Per Svartvadet fick sitt käkben brutet efter en obestraffad armbågstackling av Charles Berglund. Domare i matchen var Thomas Andersson som redan här hade börjat bygga upp på irritationskontot från MoDo-håll.
Trots det tunga avbräcket var det ingen som givit upp inför match nummer fyra, för som Magnus Wernblom uttryckte det i en kombinerad intervju/pimpelfiske-session han genomförde med ÖAs Hasse Tavér: "Vi hade visserligen 2-0 i matcher mot Malmö (1994, min anm.), men det känns som vi har ett betydligt bättre läge den här gången. Peter betydde otroligt mycket då, nu har vi nog ett bättre lag."
De underligaste uttalandena efter match nummer tre stod Per Bäckman för, då han påstod att "matchen sett precis ut som de två tidigare" samt hans "Kan det se bättre ut?" som utgjorde rubrik i ÖAs inför match-reportage.
Elitserien hade sedan förra säsongen följts av Filmnets försök till en sportkanal "Supersport", vilket nu omvandlats till franska Canal+ nya satsning på Norden med film, sport och stora serier som Seinfeld. Satsningen på hockeyn var stor redan från början, med en uppsjö av kameror och mikrofoner på plats i arenorna, för att vara i Sverige. Uppe i kommentatorsbåset hade Arne Hegerfors och Anders Parmström, nyligen värvade från SVT, tagit plats.
De knappa sextusen i hallen denna torsdagkväll fick en tung inledning att diskutera till korven och kaffet i den första periodpausen, återigen var det DIF-ledning efter mål av Musse Håkansson och Viktorsson. I period 2 kunde Niklas Wikegård och Stefan Lundh i djurgårdsbåset jubla över 3-0 från Patric Kjellberg. Överlag spred sig en känsla av att säsongen höll på att segla bort från MoDo i sakta mak.
Vad som hände i omklädningsrummet mellan period 2 och 3 är en sak som väl aldrig riktigt utretts, men så många svarta ögon som stormade ut på planen till den tredje perioden hade nog aldrig skådats tidigare i Kempehallen, i båset stod en vrålande och vilt gestikulerande Per Bäckman. Redan efter 21 sekunder lyfter taket då Andreas Salomonsson reducerade till 1-3. Efter 4:21 var det dags igen, då Magnus Wernblom gräver fram en puck bakom mål och spelar fram den till Anders Söderberg som sätter 2-3. Sjövild stämning i hallen och vild jakt på kvittering. Minuterna går men ingen kvittering kommer. Vid 12:45 av den tredje perioden inträffar dock något som börjar skicka iväg den här matchen på sin resa in på den här listan.
Daniel Sedin skrinnar efter blockerad puck av Tommy Söderström sakta fram mot denne, får en lätt knuff i ryggen och stöter till Söderström som för en sekund tappar fotfästet. Vilda protester från djurgårdsspelarna och här följer något som ni som var på plats i hallen aldrig fick se, men vi som satt hemma och följde den via Canal+ sändning satt och slet vårt hår över. Thomas Andersson åker fram till sekretariatet (där en kamera och mikrofon placerats, för en av de första gångerna i svensk hockey-tv). Andersson beordrar upp en utvisning för Daniel Sedin, men skrinnar sedan ifrån sekretariatet utan att nämna något om en DIF-utvisning för förseelsen mot Sedin som fick honom att åka in i Söderström. Den här utvisningen på djurgårdsspelaren tillkommer dock efter det palaver där linjemän, MoDos vikarierande lagkapten Marcus Karlsson samt Djurgårdens dito deltar i. Enbart MoDos utvisningsbås öppnas, buropen i hallen tilltar och en nyfiken Magnus Wernblom gör det ödesdigra misstaget att åka alltför nära konversationen som trots allt slutar med att en djurgårdsutvisning till slut ska komma upp.
Magnus Wernbloms version av händelseförloppet är som följer:
-Då skrek Thomas Andersson till mig; "du håller käften!". Jag svarade att jag inte hade sagt något och därefter fick jag min tiominutersutvisning.
Thomas Anderssons version av situationen finns mig veterligen inte i skriftlig form annat än som utlåtande till disciplinnämnden. Disciplinnämnden lät å andra sidan i sitt utlåtande helt och hållet bli att beröra händelserna innan 10-minutersutvisningen till Wernblom utdelats och fokuserade helt på den behandling av plexiglaset och de gester som Wernblom nu utförde, i den dom som skulle komma. Vad Wernblom gjorde för att få en tiominuters utvisning för Misconduct, samt vem som upplyste Thomas Andersson om att en djurgårdsspelare också måste få en utvisning för att situationen med Sedinaren skulle kunna uppstå är och förblir ett svart hål i den här historien.
Klart är att situationen aldrig hade uppstått om Thomas Andersson inte hade tagit en utvisning för en situation han bevisligen, enligt sitt eget agerande framför TV-kamerorna, aldrig uppfattade. Klart är att situationen heller aldrig hade uppstått om han rådfrågat sina linjemän innan han tvärsäkert åkte fram till sekretariatet och beordrade upp en utvisning för Daniel Sedin och ingen annan.
Resten av historien har ni i era bakhuvuden, Wernblom gör kaffeved av sin klubba över plexiglaset, gör hånfulla gester mot en nervöst flinande Thomas Andersson och måste efter sitt matchstraff hållas tillbaka av linjemännen då han försöker åka i riktning mot Thomas Andersson. Det agerandet bygger sedan disciplinnämnden hela sin dom mot Wernblom på.
Upploppsstämning råder i hallen. Snus och matchprogram flyger in på isen vilket tvingar Thomas Andersson att begära omspolning. Händelserna tycks dock bara elda på de unga hemmaspelarna ännu mer och i det som borde vara ett av de största ögonblicken i Kempehallens historia kvitterar Samuel Påhlsson med en backhand då endast tre sekunder återstår av tredje perioden.
En jämn förlängning avbryts abrupt efter 8:30 då Jan-Axel Alavaara visas ut för en slashing och för en mindre kollision med Andersson på väg mot utvisningsbåset får ytterligare 10 minuters utvisning. Den här misconduct-utvisningen är lustig, så här 12 år efteråt och det går mest att skratta åt det när man läser disciplinnämndens eldfängda argumenterande i sin dom:
"...finner nämnden det fullständigt klarlagt att Alavaara i de båda de aktuella situationerna avsiktligt åkte på domaren".
Det som gör det ännu mer lustigt är att den kan mycket väl ha ett parallell-fall i höstmatchen mot Västerås i Kempehallen samma säsong, också den dömd av Thomas Andersson. I besvikelsen efter slutsignalen skickade Hans Jonsson in en lös Västerås-klubba i sargen som sedan studsar ut i banan och träffar Andersson bakifrån. Den halsstarrige Andersson som kände en klubba i sitt knäveck reagerade instinktivt på ett övergrepp och delade ut ett misconduct-straff till den förbluffade Jonsson.
Det här är inte på något sätt skrivet för att förminska Alavaaras verkliga förseelse efter slutsignalen eller ett argumenterande mot att han skulle ha det straff han fick för detta, men däremot är det skrivet för att påvisa att Thomas Andersson hade en tydlig tendens att sätta sig i underliga situationer och dela ut utvisningar för situationer han faktiskt inte uppfattat fullt ut, vid den här tiden i sin karriär.
Tja, sedan då? Så gjorde Patrick Eriksson 4-3 för Djurgården i den absolut sista sekunden av det numerära överläget, vi såg en sjövild Jan-Axel Alavaara med vidöppen mun komma flygande uppe i vänstra bildkanten. Per Bäckman skrek sitt "bra jobbat din jävla stolle" åt Andersson, vilket tillsammans med klubbdunkandet på isen resulterade i 10 000 kronor i böter. Sex spelare slogs i spelargången (Fredrik Andersson, Petter Rönnqvist och Marcus Karlsson vs. Patric Kjellberg, Marcus Nilsson och Mikael Magnusson). Verbala käftsmällar i form av "Titta på Magnus Wernbloms ögon så förstår du vad han käkat" delades ut av en djurgårdsledare och slutligen så ansågs det nödvändigt att eskortera Thomas Andersson med hjälp av polisbil från hallen.
Bottenrekordet i rapporteringen stod Expressen för, under ledning av den numera bortglömde Niclas Andersson basunerades det ut över ett helt uppslag att
"HÄR FÖRLORAR MODO SIN HEDER"
samt
"JAGAD AV MODOFANSEN"
...till bilden av när Andersson satte sig i polisbilen i den mörka marsnatten. De som jagade Andersson syntes dock inte på någon bild, logiskt nog.
Ett hårt decimerat MoDo där Mattias Karlin gjorde en av sina bästa matcher i a-laget fick sedan stryk i Globen med 4-0 och den absolut underligaste MoDo-säsongen hade snabbt tagit slut. Matchen den 26:e mars är för alltid inristad i minnet hos dem som såg den på plats, eller som jag själv - på TV 50 mil bort.
En del av bildmaterialet från matchen finns på det här osammanhängande YouTube-klippet. Spola fram till 1:00 så kommer de viktigaste sekvenserna i rask takt.
Kempehallens troligen galnaste och mest svavelosande sekunder hittar vi i en marskväll år 1998, med den för säsongen nye MoDo-tränaren Per Bäckman ståendes, ute på isen, bankandes med Per Hållbergs klubba och vrålandes ut sin ilska över domaren Thomas Anderssons insats.
Låt oss dock ta några steg bakåt först, och titta tillbaka på en säsong som hela tiden tycktes ha nya, underliga vändningar och svåra nervpåfrestningar av olika slag på lut för supportrarna.
Per Bäckman hade kommit in i ett gynnsamt läge efter Leif Boork, då föreningen missat slutspel under föregående säsong. Detta samtidigt som Bengt Hedin under sommaren både lyckats behålla stomme och unga spelare, samt landat den kanske enskilt högst smällande värvningsbomben under sin tid som sportchef - den unge lovande tjecken David Vyborny, som i stort sett hela hockeyeuropa var intresserat av, tycktes det som under några heta sommarveckor. Dessutom skulle Per Bäckman under säsongen släppa fram de båda superlöftena Daniel och Henrik Sedin. Backarna var överlag unga, talangfulla och hade nu börjat samla på sig några säsongers rutin. Jonsson, Alavaara, Kaberle, Jansson, Hållberg och Hedin var det råmaterial som Per Bäckman skulle karva till försvarsmässig fulländning under de kommande säsongerna.
På målvaktssidan hade Magnus Swärdh och Fredrik Andersson (den senare kom dock tillbaka till truppen vid jul) tackat för sig, in kom istället nygamla bekantskapen Petter Rönnqvist från Djurgården och från juniorerna flyttades Tobias Lundström upp.
I massmedia målades Färjestads guldcoach upp som ett bra val av MoDo för att få ut det mesta av de talangfulla 70-talisterna, men när serien väl startade så gnisslade maskineriet betänkligt. När så en 7-1-urladdning mot HV kunde noteras den 26 oktober, inför ynka 2 915 åskådare trodde nog många på en vändning. Istället följde ytterligare 3 raka förluster med ett eller två mål som cementerade fast MoDo vid jumboplatsen när det var dags för landslagsuppehåll i början av november.
Nu var detta inte riktigt så illa som det såg ut, dels hade den enormt nyttige Samuel Påhlsson saknats på grund av handledsskada och så var en stor del av de 11 förlusterna på de 17 första omgångarna just förluster med 1 eller 2 mål. Efter landslagsuppehållet kom Påhlsson tillbaka, poängen började så sakteliga trilla in och som en bonus förlängdes tränare Bäckmans kontrakt fram till och med säsongen 1999-00, antagligen för att skapa en känsla av arbetsro från Bengt Hedins sida.
Efter juluppehållet började det formligen spraka om Bäckmans MoDo, styrspelet satt där det skulle, målfabrikationen ökade och det tidigare jumbolaget som varit 8 poäng efter slutspelsstrecket (i tvåpoängssystemet, ska vi komma ihåg) parkerade till slut på 6:e plats i tabellen inför slutspelet, som laget med flest poäng av samtliga i Elitserien efter nyåret 1998.
När så Tommy Töpel dök upp i rutan och vaskade fram seriestrean Leksand som kvartsfinalmotståndare för MoDo tycktes det vara det värsta som kunde inträffa, då Leksand fullkomligt pulvriserat MoDo under grundserien, med fyra raka segrar och målskillnad 19-6 borde säsongen rimligen ha tagit slut med 3 raka kvartsfinalförluster för MoDo.
Ännu en gång rullades en oväntad händelsutveckling fram för de prövade MoDo-supportrarna, då den första bortamatchen slutade med 5-3-seger i en mycket jämn tillställning, där firma Svartvadet/Salomonsson avgjorde i numerärt underläge. Inför match nummer 2 chockade MoDo både bortalag och sin hemmapublik genom att storma ut på banan med ett nytt klubbmärke på magen samt genom att mala ner Leksand i en övertygande 3-1-seger. Inför hotet om utslagning svarade Leksands-publiken med att fullständigt svika sina hjältar. Nästan 2 000 biljetter var osålda i Leksands Isstadion när masarna trots allt kontrade med en egen 3-1-seger för att skicka serien tillbaka till Hörnett.
Logotypen som introducerades i den andra kvartsfinalen 1998 mot Leksand (1998-03-10)
Frågan är väl om inte det Leksand som den energiske ordföranden Björn Doverskog så hårt kämpat för att bygga upp under 80- och 90-tal förlorade mycket av sin livskraft just i dessa 2 kvartsfinalförluster mot MoDo? Doverskog själv dog för övrigt bara 9 månader senare i en hjärtattack och sedan dess har faktiskt föreningen aldrig nått dessa sportsliga höjder igen.
Inför semifinalen mot Djurgården bubblade Örnsköldsvik återigen i den där bekanta slutspelsfebern som syntes redan 1994. Precis som då hade man slagit ut Leksand i kvartsfinalen, precis som då skulle man nu möta Djurgården i semifinalen. Om första semifinalen 1994 hade varit tight, med Peter Forsbergs avgörande i förlängning, så blev scenariot 1998 lite annorlunda. 2-1-överläget för Djurgården inför tredje perioden trasades sönder av MoDo som vände till 4-2-seger, efter mål av Svartvadet, Jonsson och Salomonsson.
Till den andra semifinalen i Kempehallen såldes hela 6 447 biljetter, vilket i det skedet var den högsta publiksiffran sedan 1970-talet. Inte ens 1994 hade hallen packats så hårt. Petter Rönnqvist svarade för en stormatch mot sitt gamla lag, vilket gjorde att MoDo kunde kämpa till sig en 2-1-seger efter att Djurgården dominerat starkt i den tredje perioden.
Tendensen från den sista perioden i andra matchen höll i sig i match nummer tre, där Djurgården avgjorde redan i första perioden med 4 obesvarade mål under första perioden. Desto värre inför match nummer fyra var att lagkaptenen Per Svartvadet fick sitt käkben brutet efter en obestraffad armbågstackling av Charles Berglund. Domare i matchen var Thomas Andersson som redan här hade börjat bygga upp på irritationskontot från MoDo-håll.
Trots det tunga avbräcket var det ingen som givit upp inför match nummer fyra, för som Magnus Wernblom uttryckte det i en kombinerad intervju/pimpelfiske-session han genomförde med ÖAs Hasse Tavér: "Vi hade visserligen 2-0 i matcher mot Malmö (1994, min anm.), men det känns som vi har ett betydligt bättre läge den här gången. Peter betydde otroligt mycket då, nu har vi nog ett bättre lag."
De underligaste uttalandena efter match nummer tre stod Per Bäckman för, då han påstod att "matchen sett precis ut som de två tidigare" samt hans "Kan det se bättre ut?" som utgjorde rubrik i ÖAs inför match-reportage.
Elitserien hade sedan förra säsongen följts av Filmnets försök till en sportkanal "Supersport", vilket nu omvandlats till franska Canal+ nya satsning på Norden med film, sport och stora serier som Seinfeld. Satsningen på hockeyn var stor redan från början, med en uppsjö av kameror och mikrofoner på plats i arenorna, för att vara i Sverige. Uppe i kommentatorsbåset hade Arne Hegerfors och Anders Parmström, nyligen värvade från SVT, tagit plats.
De knappa sextusen i hallen denna torsdagkväll fick en tung inledning att diskutera till korven och kaffet i den första periodpausen, återigen var det DIF-ledning efter mål av Musse Håkansson och Viktorsson. I period 2 kunde Niklas Wikegård och Stefan Lundh i djurgårdsbåset jubla över 3-0 från Patric Kjellberg. Överlag spred sig en känsla av att säsongen höll på att segla bort från MoDo i sakta mak.
Vad som hände i omklädningsrummet mellan period 2 och 3 är en sak som väl aldrig riktigt utretts, men så många svarta ögon som stormade ut på planen till den tredje perioden hade nog aldrig skådats tidigare i Kempehallen, i båset stod en vrålande och vilt gestikulerande Per Bäckman. Redan efter 21 sekunder lyfter taket då Andreas Salomonsson reducerade till 1-3. Efter 4:21 var det dags igen, då Magnus Wernblom gräver fram en puck bakom mål och spelar fram den till Anders Söderberg som sätter 2-3. Sjövild stämning i hallen och vild jakt på kvittering. Minuterna går men ingen kvittering kommer. Vid 12:45 av den tredje perioden inträffar dock något som börjar skicka iväg den här matchen på sin resa in på den här listan.
Daniel Sedin skrinnar efter blockerad puck av Tommy Söderström sakta fram mot denne, får en lätt knuff i ryggen och stöter till Söderström som för en sekund tappar fotfästet. Vilda protester från djurgårdsspelarna och här följer något som ni som var på plats i hallen aldrig fick se, men vi som satt hemma och följde den via Canal+ sändning satt och slet vårt hår över. Thomas Andersson åker fram till sekretariatet (där en kamera och mikrofon placerats, för en av de första gångerna i svensk hockey-tv). Andersson beordrar upp en utvisning för Daniel Sedin, men skrinnar sedan ifrån sekretariatet utan att nämna något om en DIF-utvisning för förseelsen mot Sedin som fick honom att åka in i Söderström. Den här utvisningen på djurgårdsspelaren tillkommer dock efter det palaver där linjemän, MoDos vikarierande lagkapten Marcus Karlsson samt Djurgårdens dito deltar i. Enbart MoDos utvisningsbås öppnas, buropen i hallen tilltar och en nyfiken Magnus Wernblom gör det ödesdigra misstaget att åka alltför nära konversationen som trots allt slutar med att en djurgårdsutvisning till slut ska komma upp.
Magnus Wernbloms version av händelseförloppet är som följer:
-Då skrek Thomas Andersson till mig; "du håller käften!". Jag svarade att jag inte hade sagt något och därefter fick jag min tiominutersutvisning.
Thomas Anderssons version av situationen finns mig veterligen inte i skriftlig form annat än som utlåtande till disciplinnämnden. Disciplinnämnden lät å andra sidan i sitt utlåtande helt och hållet bli att beröra händelserna innan 10-minutersutvisningen till Wernblom utdelats och fokuserade helt på den behandling av plexiglaset och de gester som Wernblom nu utförde, i den dom som skulle komma. Vad Wernblom gjorde för att få en tiominuters utvisning för Misconduct, samt vem som upplyste Thomas Andersson om att en djurgårdsspelare också måste få en utvisning för att situationen med Sedinaren skulle kunna uppstå är och förblir ett svart hål i den här historien.
Klart är att situationen aldrig hade uppstått om Thomas Andersson inte hade tagit en utvisning för en situation han bevisligen, enligt sitt eget agerande framför TV-kamerorna, aldrig uppfattade. Klart är att situationen heller aldrig hade uppstått om han rådfrågat sina linjemän innan han tvärsäkert åkte fram till sekretariatet och beordrade upp en utvisning för Daniel Sedin och ingen annan.
Resten av historien har ni i era bakhuvuden, Wernblom gör kaffeved av sin klubba över plexiglaset, gör hånfulla gester mot en nervöst flinande Thomas Andersson och måste efter sitt matchstraff hållas tillbaka av linjemännen då han försöker åka i riktning mot Thomas Andersson. Det agerandet bygger sedan disciplinnämnden hela sin dom mot Wernblom på.
Upploppsstämning råder i hallen. Snus och matchprogram flyger in på isen vilket tvingar Thomas Andersson att begära omspolning. Händelserna tycks dock bara elda på de unga hemmaspelarna ännu mer och i det som borde vara ett av de största ögonblicken i Kempehallens historia kvitterar Samuel Påhlsson med en backhand då endast tre sekunder återstår av tredje perioden.
En jämn förlängning avbryts abrupt efter 8:30 då Jan-Axel Alavaara visas ut för en slashing och för en mindre kollision med Andersson på väg mot utvisningsbåset får ytterligare 10 minuters utvisning. Den här misconduct-utvisningen är lustig, så här 12 år efteråt och det går mest att skratta åt det när man läser disciplinnämndens eldfängda argumenterande i sin dom:
"...finner nämnden det fullständigt klarlagt att Alavaara i de båda de aktuella situationerna avsiktligt åkte på domaren".
Det som gör det ännu mer lustigt är att den kan mycket väl ha ett parallell-fall i höstmatchen mot Västerås i Kempehallen samma säsong, också den dömd av Thomas Andersson. I besvikelsen efter slutsignalen skickade Hans Jonsson in en lös Västerås-klubba i sargen som sedan studsar ut i banan och träffar Andersson bakifrån. Den halsstarrige Andersson som kände en klubba i sitt knäveck reagerade instinktivt på ett övergrepp och delade ut ett misconduct-straff till den förbluffade Jonsson.
Det här är inte på något sätt skrivet för att förminska Alavaaras verkliga förseelse efter slutsignalen eller ett argumenterande mot att han skulle ha det straff han fick för detta, men däremot är det skrivet för att påvisa att Thomas Andersson hade en tydlig tendens att sätta sig i underliga situationer och dela ut utvisningar för situationer han faktiskt inte uppfattat fullt ut, vid den här tiden i sin karriär.
Tja, sedan då? Så gjorde Patrick Eriksson 4-3 för Djurgården i den absolut sista sekunden av det numerära överläget, vi såg en sjövild Jan-Axel Alavaara med vidöppen mun komma flygande uppe i vänstra bildkanten. Per Bäckman skrek sitt "bra jobbat din jävla stolle" åt Andersson, vilket tillsammans med klubbdunkandet på isen resulterade i 10 000 kronor i böter. Sex spelare slogs i spelargången (Fredrik Andersson, Petter Rönnqvist och Marcus Karlsson vs. Patric Kjellberg, Marcus Nilsson och Mikael Magnusson). Verbala käftsmällar i form av "Titta på Magnus Wernbloms ögon så förstår du vad han käkat" delades ut av en djurgårdsledare och slutligen så ansågs det nödvändigt att eskortera Thomas Andersson med hjälp av polisbil från hallen.
Bottenrekordet i rapporteringen stod Expressen för, under ledning av den numera bortglömde Niclas Andersson basunerades det ut över ett helt uppslag att
"HÄR FÖRLORAR MODO SIN HEDER"
samt
"JAGAD AV MODOFANSEN"
...till bilden av när Andersson satte sig i polisbilen i den mörka marsnatten. De som jagade Andersson syntes dock inte på någon bild, logiskt nog.
Ett hårt decimerat MoDo där Mattias Karlin gjorde en av sina bästa matcher i a-laget fick sedan stryk i Globen med 4-0 och den absolut underligaste MoDo-säsongen hade snabbt tagit slut. Matchen den 26:e mars är för alltid inristad i minnet hos dem som såg den på plats, eller som jag själv - på TV 50 mil bort.
En del av bildmaterialet från matchen finns på det här osammanhängande YouTube-klippet. Spola fram till 1:00 så kommer de viktigaste sekvenserna i rask takt.
Bestående resultat av matchen för föreningens framtid:
Den tveklöst största skandalen i föreningens historia, främst då för den pååkning som Alavaara faktiskt gjorde och Bäckmans påeldande på isen samt slagsmålet i korridorerna efteråt. En mediebild av kempehallspubliken som enögd och osportslig etablerades på allvar och blev faktiskt något av ett självuppfyllande epitet under kommande slutspel. På gott och på ont. En behandling i massmedia och av disciplinnämnd som troligen skapade en mycket stor revanschlusta inför säsongen 1998-99.
Soundtrack för dig som föredrar C60 framför Spotify:
Depeche Mode - It's no good
The Verve - The drugs don't work
Foo Fighters - Everlong
Portishead - All Mine
Blur - Song 2
Massive Attack - Teardrop
The Smashing Pumpkins - Ava Adore
Daft Punk - Da Funk
Erykah Badu - On And On
The Chemical Brothers feat. Noel Gallagher - Setting Sun
Robbie Williams - Angels
Inlägg
17 kommentarer:
Jobbade du hela natten med den här eller?
Än en gång mästerligt skrivet Björn. Ett stort tack för att du vill delge oss av dina personliga tankar och funderingar. Det lustiga är att när man läser dina alster så börjar hjärnan jobba och leta bland minnesfragement som ibland i inte varit tänkta på över tjugo år.
Jag har ett matchminne där Foppa, stående bakom mål, med flit väljer att skarva pucken på, jag tror det var, Tomas Forslunds skridsko och i mål. Kan det ha varit i 5-1 matchen? En annan reflektion är: Tänk att MODO var Sveriges absolut bästa lag i två år men inte fick vinna någonting. Sista halvan av 97/98, hela 98/99 och första halvan av 99/00.
Angående matchen och de där avstängningarna som följde. Jag tror faktiskt händelsen med Alavaara aldrig hade behövt hända. Hade vi i publiken hållit oss kalla när Andersson snurrade till det, då hade vi stått som segrare vid fulltid. Djurgårdarna gick faktiskt på knäna i sista perioden och än idag så tror jag det var omspolningen som räddade dem från förlust. Vidare hade väl sedan Rickard Fagelund en stor del i diciplinnämndens justitiemord eftersom han gick ut så hårt i media efteråt och med all säkerhet påverkade nämnden.
Längtar redan efter sexan!
Glömde skriva under! /Bj21
Hehe, njae - hade skrivit en del, skrev mycket igår kväll och så petade jag in playlisten nu imorse. :-)
Intressant med reflektioner kring publiken - dels måste den ju ha fungerat som adrenalinkick, men å andra sidan så har du ju helt rätt i att en massiv press avbröts tack vare omspolningen. Det kunde ju mycket väl ha blivit så att man petat in både två och kanske ett tredje mål i tom bur utan omspolningen och tempo-tappet.
Underbara minnen, vilken adrenalinfylld afton!
Vi väntar fortfarande på Difciplinnämndens ursäkt för den horribelt långa avstägningen av Werna. Undra om den kommer innan fredag?
Men menar du verkligen att Andersson var bättre senare i karriären?
Bättre och bättre - men jag skulle säga att hans gissningslekar har blivit färre och hans arroganta attityd lite mer avtrubbad, i alla fall. Det kan göra mycket för den totala bilden och hade antagligen inneburit att många av händelserna i den här matchen aldrig hade blivit lika allvarliga som de nu blev.
"Titta på Magnus Wernbloms ögon så förstår du vad han käkat"
Har det någonsin blivit sagt vem som sa det? Var det Wikegård?
/Bj21
bj21: Det låter ju onekligen som en Wikegårdsk formulering, men i ÖA-texten så undanhölls identiteten i alla fall.
I övrigt så skulle det väl teoretiskt ha kunnat vara Lundh, materialförvaltare, läkare eller någon högre funktionär, typ styrelseledamot.
Vi får vänta på Ulf Häggqvists memoarer. ;-)
johbra: Jag tar tillbaka min kommentar, om det är möjligt efter kvällens match.
Om jag minns rätt var det DIFs målvaktstränare Thomas Magnusson som kom med uttalandet om Wernbloms ögon och alltså anklagade honom för att vara dopad.
I övrigt är jag kluven till den här matchen. Nu var jag faktiskt inte på plats i Kempis den gången utan följde det hela på radio, vilket iofs gör att jag kan tillfoga ytterligare pusselbitar i vad som hände efter matchen. I direktreferatet skrek nämligen Lasse Granqvist gång på gång att "Jan-Axel Alavaara slår ner domaren! Jan-Axel Alavaara slår ner domaren!" och i det korta matchsammandraget på SVT-sporten som följde klipptes de tre incidenterna - Wernbloms, Bäckmans och Alvaraas - ihop så att man fick intrycket att de inträffade direkt efter varandra och uppenbarligen utan andra orsaker än att denna trio - liksom öviksbor i allmänhet och modoiter i synnerhet - hade mist förståndet (jämför Expressen-rubriken om Modos förlorade heder).
Kort därefter (samma kväll eller om det var dagen efter) uttalade sig även dåvarande hockeyordföranden Rickard Fagerlund i en TV-intervju om att det "måste bli stränga straff efter det här", så disciplinnämnden hade alltså fått klara order!
Samtidigt kan jag även tycka att herrar Bäckman, Wernblom & Alavaara gick klart över gränsen, och att det vad gäller Bäckman visade baksidan på hans förmåga att tända laget, något som ett år senare kom att kosta oss ett SM-guld när han var för het och upphetsad för att ta en endaste ynka time-out i fjärde finalmatchen mot Brynäs.
Även publikreaktionerna blev kontraproduktiva, eftersom det dels målade upp en felaktig bild att övikspubliken utan anledning försöker lura domare att döma till Modos fördel (vilket i sin tur gjort att domare gett sig fan på att INTE påverkas oavsett vad som egentligen händer på isen), dels i det långa loppet blev grunden till myten hos unga modoiter av idag att Kempis ALLTID var en kokande gryta.
Sen är det även ett faktum att Thomas Andersson dömde (och dömer) ojämnt och att han åtminstone i den aktuella matchserien begick oskicket att räkna ihop incidenter över flera matcher, vilket jag tror är huvudorsaken till att Wernblom fick sitt matchstraff, dvs han åkte ut vid just det tillfället eftersom han hade klarat sig i andra situationer i tidigare matcher!
Att individer som Niklas Wikegård och Challe Berglund - med sin förmåga att provocera - fanns i motståndarlaget har inte heller uppmärksammats mer än i Övik, men jag tycker det står helt klart att deras agerande bidrog till helheten.
På det stora hela vet jag egentligen inte om denna match gav nåt bestående värde, möjligen isåfall vad gäller den revansch som du nämner Björn, en revansch som rätteligen borde ha kommit redan året efter men som dröjde ytterligare nio år.
Nja, ett bestående "värde" är inte det jag har letat efter - i så fall skulle det ju enbart ha varit segermatcher som fått plats på listan. Det är ett bestående "resultat" som jag letat efter och det menar jag att den här matchen fortfarande har, framför allt i porträtterandet av MoDo och dess fans. Dessutom menar jag att den gav en revanschlusta som var en del av grunden till säsongen 1998-99, men även hela Bäckmanepoken, med 2 SM-finaler samt ännu en final, med i stora delar samma spelarmaterial, under Jim Brithéns första säsong. MoDo har aldrig levererat så "jämnhöga" sportsliga resultat som under de 4 åren alldeles efter den här matchen. Jag tror att det var många nävar som knöts i fickorna efter detta, och det var i grund och botten fantastiska sportsliga prestationer för att vara MoDo, även om guldmedaljen lät vänta på sig.
Grymt bra skrivet, fick rysningar =)
Jag tycker du har väl avvägda musikval. Möjligen förvånas jag en del över svärtan i de låtar du valt, du brukar väl vara poppigare, eller? Fast å andra sidan är det rätt passande med mörka låtar till denna avgrundsmatch.
1997 borde det möjligen ha platsat något från Radioheads OK Cumputer, en platta som ofta blivit framröstad som en av historiens bästa, kanske något från Cardigans Gran Turismo, men som jag sa. Dina val passar väl.
1998 såg jag också Ecce homo-utställningen i Uppsala domkyrka.
1998 spelade AIK-Barcelona på Råsunda, om jag minns rätt. I mittcirkel stod bandet Blond som året innan vunnit melodifestivalen. Det gick inte höra något från bandet ty den AIK:ska hejaklacken överröstade dem med: ”Ut med packet” under hela låten.
Själva skandalmatchen med Wernblom och Jan-Axel såg jag inte och har inte samma fastetsade minne som andra tycks ha heller, men som vanligt en ohyggligt läsvärd text.
n'Hellge: Jag är ledsen, men det här med att man "är" en musikstil är något som ni 60-talister tvingades på. I hårda klankrig mellan "syntare" och "hårdrockare" med mera. :-)
I "Spiltan" på Husumskolans högstadium kunde man höra Metallica, Rage Against The Machine, Warren G och Oasis spelas under de tre åren jag gick där, om vartannat. De enda som fick allergiska utslag av det var väl dem med storebrorsor som hade tvingat dem att lyssna på samma musik under sin uppväxt.
Till och med Radioheads OK Computer finns i min skivhylla och köptes samma vecka som den kom, men ska jag vara ärlig när jag lyssnar på dem 13 år senare så känns det som britter som tänker för mycket, kliar sig i skägget och lyssnar alldeles för lite på svart musik från Detroit. Jag får ingen spontanlust att lyssna på en särskild låt från den skivan, utan det krävs som ett projekt att lyssna på hela skivan och känna mig smart.
Slutresultatet blir då allt som oftast att jag stoppar in "Stax Chartbusters Vol .6" (http://open.spotify.com/album/4lCrkv6DcDZrWWfOFZL79z) eller Metallicas "Death Magnetic" istället. :-)
Men hallå! Jag sa bara att du valt bra låtar.
Det är ju roligt med musik, ju.
Jag tänker nog allt fortsätta att kommentera dina låtval.
Vad det gäller identitet och musik så stämmer det till viss del, själv gillar jag både distat och elektroniskt. Fast Detroit väljer jag fortfarande bort, kanske på grund av timråinslagen :)
Här bjussar jag på en fet och bra spellista:
http://open.spotify.com/user/gentele/playlist/3kajZQ4M2HCD2J0DVMRWic
Appselut ska du göra det, men jag kommer inte att odla helskägg eller börja lyssna på Pink Floyd. :-) Nästa låtlista blir dock en utmaning och matchen kan nog placeras var som helst, beroende på personliga preferenser om vad som är viktigt.
The true answer
Skicka en kommentar