Jag har tidigare kritiserat Källström för att sitta på dubbla stolar - att både vara ordförande i MODO och leda det företag som ska granska klubben. Det är inte speciellt svårt att se artikeln som ett försvarstal.
Med teckenstorlek som nästan påminner om krigsrubriker, ska vi gissa att det kan vara teckenstorlek 120, citerar journalisten Per Hägglund sin VD, han skriver:
”Man får inte blanda ihop uppdragen”
Nä, nä, såatte. Man får alltså inte blanda ihop uppdragen. Varför då ägna två helsidor åt att dementera en fråga som är betydelselös?
Längre ner i en fråga en bit in i intervjuen som snarare är ett påstående skriver Hägglund:
”Både du och jag vet att du inte lägger dig i vårt jobb, men folk tror det. Är inte det ett problem”
Redan innan Källström hunnit svara har vi genom ordvalen förstått att de båda känner varandra. Mina tankar går till de två katterna i Gösta Knutssons saga. Eller hur Bull?
Gammelmedias dilemma
För den som inte tidigare är bekant med termen gammelmedia kan sägas att begreppet började dyka upp för inte allt för länge sedan. Termen används för att särskilja de gamla traditionella medierna från de nya som tillkom i slutet av 1990-talet och växte sig starka under 2000-talet. Till gammelmedia räknar man främst tidningar, radio och TV medan den nya typen av media avser bloggar, internetbaserade forum och andra sociala gemenskaper.
Huvudanledningen till att det kallas gammelmedia är förutom rent åldersmässiga skäl att de använder en gammeldags struktur. Framförallt ligger problemet i att överföringen av budskapet är enkelriktad, det vill säga att en stor aktör sänder till många, så kallad envägsmasskommunikation.
I detta fall är det alldeles tydligt att man inte ville ha någon tvåvägskommunikation. Man ville stå oemotsagd med att Källström inte alls sitter på dubbla stolar och att journalistiken inte påverkas negativt. Hade man velat ha en diskussion i frågan hade man lagt ut artikeln på ÖA:s hemsida och låtit tidningens läsare avgöra. Istället valde man att inte göra det, just på gammelmedias sedvanliga sätt.
Wikipedia beskriver gammelmedia som att konsumenten traditionellt har utestängts från att bidra med eget innehåll annat än när distributören (läs ÖA) så tillåtit, då oftast efter någon form av gallring eller redigering ägt rum.
Ett annat dilemma med gammelmedia är att de inte klarar att vara oberoende, dels på grund av ägarkoncentration, men framförallt därför att granskaren själv ofta har intressen i det som ska granskas. Allt för många har på ett eller annat sätt samröre med varandra. Den lokala Rotary-klubbens makt påverkar besluten allt för mycket.
Nu förstår de flesta att Anders Källström knappast knallar upp på redaktionen och petar i artiklarna och säger: - Stryk den där meningen om mig är du snäll, Sören. Nej, helt ärligt tror jag inte att Källström lägger sig i det redaktionella arbetet. Och inte heller tror jag att Per Hägglund skulle försöka diskutera innehållet med sin VD.
Däremot är jag övertygad om att den position som Källström har i de båda bolagen, MODO Hockey och Allehanda media skapar en osund ej uttalad lojalitet. Dessa dubbla stolar gör att de riktigt svåra krisiska frågorna aldrig kommer att bli ställda, helt enkelt därför att båda Källströms poster innehåller exekutiv makt. Den ena posten ska granska den andra.
Medias huvuduppgift är att syna makten. Man ska ständigt lysa på dem med strålkastare för att makten ska sköta sig. MODO är en av de absolut största maktfaktorerna i regionen genom sin stora exponering och sin starka tillväxt och bör alltså synas extra hårt. Ju större maktfaktor man är desto tyngre och kraftigare bör bevakningen vara.
Locke, Montesquieu men inte Anders
Detta makt-problem med att sitta på två stolar samtidigt är emellertid inte något nytt. Det har uppehållit människors funderingar i århundraden. Redan 1690 skrev liberalismens fader – John Locke om varför man måste separera makt genom maktdelning. Han menade att kontrollfunktionerna (läs media) och själva makten inte bör ha samröre.
Montesquieu utvecklade sedan dessa principer en bit in på 1700-talet och detta fick stå som mall för alla utvecklade demokratier. Den mest kända är den amerikanska konstitutionen där dessa principer har fått stå orörda i sedan 1700-talets slut.
Visst, jag medger att det är att dra denna fråga aningen långt. Men principen är densamma. Kontrollen och makten bör ej ha samröre.
Nu kanske någon missleds att tro att jag ogillar Anders Källström som ordförande i MODO Hockey, tvärt om. Han var mitt förstaval när Åke Eklöf gick bort. Min bild av Anders är att han rätt man på rätt plats. Eftersom jag är MODO-it vill jag att han koncentrerar sig på ordförandeposten och avvecklar VD-posten på blaskan. Kanske kommer det lösa sig självt nu när gammelmedia måste säga upp folk:
http://allehanda.se/start/1.512253
Sen måste jag säga att han också svarade rätt på frågan vad som driver honom. Han menade att det var tre saker, en kulturhistorisk, en byggd på lojalitet och den sista som är byggd på passion och kärlek. Jag måste medge att hans formulering är snygg, så snygg att den är värd att citeras:
"För det första: När föreningen bildades 1921 var det på min farfars brors kafé i Sund. Jag är en länk på en kedja och det är viktigt att ha respekt för det som har varit.
För det andra: Plikten. När Åke Eklöf blev sjuk hade jag tänkt lämna styrelsen men med en ny arena som hade lån på 180 miljoner kronor, och att hoppa av då hade varit direkt oansvarigt.
För det tredje: Passionen. Modo är så oerhört viktigt för regionen. Jag är både passionerad och förälskad i fenomenet."
Samma sak gäller Hägglund. Jag missar ogärna hans spalt i tidningen och jag har alltid hävdat att han enligt min utsago är en av de kunnigaste journalisterna som skriver om ishockey. Jämfört med våra stora kvällstidningar kickar han but.
MODO och Kent, Timrå och Rednex
Så, nu har jag lite orättvist jämfört de båda profilerna med Bill och Bull och åter igen försökt beskriva det principiella problemet med att sitta på två stolar. Därför bör väl också sägas att det finns en del viktiga olikheter mellan dem.
Medan Källström är en stor Kent-fan är Hägglund i det närmaste en Kent-hatare (fast jag vet att han kan nämna 19 av London Callings låtar, vilket förlåter honom). Med Kent-fan menas då inte Kent Forsberg utan gruppen Kent.
Själv såg jag dem för första gången 1994 i Tantolunden som förband till Cardigans och blev hooked av det mörka svenska vemodet med de poetiska texterna. Letar man hittar man intertext till både Gunnar Ekelöf, men framförallt till Edith Södergran
En ordförande som gillar Kent. Med andra ord, det finns hopp om liv. Timrås dito gillar Rednex och Kjell Lönnå…
”En annan tid i samma land,
samma gamla rädsla andra namn
från kalla krig till varma vintrar svarta hål
Du står i frontlinjen igen
allt allt allt kommer till dom som vågar vara
(Tillbaka till samtiden 2006)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar