53. Den psykiska ohälsan är över?

Depressionen, den långa, den som startade på Johanneshovs isstadion den 11:e november klockan 19.04 2008 är nu över, åtminstone känns det så. Uppsägningar, nedläggningar och finanskriser tar vi, klimatförändringarna går stå ut med, men att se MODO håglösa i tre månader har varit outhärdligt, ja, direkt skadligt.

Men nu, livet är inte endimensionellt och svartvitt längre, det är ett kollektivt inre uppvaknande, en pånyttfödelse lika verklig som livet självt som ägt rum, den går att ta på. Tillvaron har blivit fylld med dess innehåll igen. De allra tråkigaste uppgifterna blir plötsligt ett nöje.

MODO täcker skott med huvudet. Sami Torki går in och nitar Mathias Månsson bytet efter han varit på tjugoettan. Den mycket lilla norsken åker ikapp skelleftebacken proppar honom, snor pucken och serverar Chef Skröder som elegant hänger den. MODO jobbar för varandra. Man gör uppoffringar som enbart gynnar laget - som ett riktigt lag ska göra.

Det är svårt att säga om det var Foppa-effekten, Hasse-effekten, Torki-effekten eller kanske troligast Melinder-effekten. Någon jävla effekt var det, för det här var det bästa sedan 2007.

Susses passning till norsken vid 2-0 måste platsa på 10-bästalistan över vackra passningar i elitserien.

Sen var det tjugoettan. Vilken regi! Gud finns och Foppa är hans profet och större än Jesus, eller nåt. Fan vad man trivs med att se tjugoettan i sin karaktäristiska djupa skridskoåkning, tyst och omärkbart likt en geopard på savannen glider han runt bakom mål och får motståndarbackarna att se stirriga och ängsliga ut som en antilop som i väntar på attacken.

Foppa i all ära, men det verkligen stora var att vi spelade som ett lag. Jag tänker sova gott…