onsdag 11 oktober 2006

20. Recension #1

Tack vare Paddans kommentar om Simon Kuper kom jag ihåg att jag inte läst Christer Ericssons 152 sidor långa bok om lagidrott på svenska bruksorter: ”Fotboll, bandy och makt”. Trots att den hade ett visst uns av akademisk torrhet och formalia var det dock en lättläst historia som hela tiden drev en önskan att läsa vidare och jag betade av den på tre kvällar framför TV:n.

För den helt oinvigde handlar Ericssons bok alltså om en rad bruksorter i Svealand och Norra Götaland, dess företagsledningar samt i vilken utsträckning och med vilka bakomliggande syften dessa stöttade de lokala idrottsföreningarna. Gemensamt för de bruksorter Ericsson studerat, Sandviken, Degerfors, Grycksbo, Lesjöfors m.fl. är att dess lag i stort sett undantagslöst, i något skede under 1940- till 1960-talen, nådde den högsta divisionen i sin idrott, fotboll eller bandy. I ytterligare ett fall (Husqvarna IF) blev föreningens ishockeysektion senare en del i ett framgångsrikt ishockeylag med 2 SM-guld.

Att en MoDoit med intresse för föreningens rötter borde läsa den här boken ser jag som ganska uppenbart, även om familjen Kempe och dess brukssamhällen inte behandlas eller ens nämns i förbigående i boken. Läsvärdet ligger istället i det företagsledningsperspektiv Ericsson tar på lagidrotten, vad disponenterna ville uppnå med att stötta (”sponsra” gjorde man ju inte officiellt i amatöridrott) sina lag och vilka värderingar de ville sprida bland sina arbetare genom att göra det. Beskrivningarna om hur brukspatronerna svarar jakande på alla sina anställdas önskemål om inköp av idrottsutrustning, arenabyggande och driftsstöd går ju precis i linje med vad man hört om Kemparnas brukssamhällen i allmänhet och Hörnett med dess Kempevall och –hall i synnerhet.

Det som är bra med Ericssons bok är också att han inte försöker bunta ihop företagsledningarnas syften och generalisera allt för mycket. Å ena sidan får man en inblick i sinnet hos den djupt konservative och fosterlandsälskande William Nisser i Grycksbo som ville ”etablera en samförståndsanda fri från ideologiska värderingar” och ”frambringa sunda kroppar” med goda ”själsliga egenskaper”. Å andra sidan fanns den socialliberale Gerard De Geer i Lesjöfors som mer ville måla upp en bild av ”Lesjöfors-andan” (där idrottsföreningen och dess prestationer var en del). Den goda Lesjöfors-andan ställde han mot socialismen och ville få den senare att framstå som ”frihetsberövande, utopisk och orimlig” i relation till vad arbetarna hade just då.

Utan att ha några anspråk på sanningen måste jag säga att just den här relationen mellan familjen Kempe, Mo & Domsjö samt idrottsföreningen Alfredshem/MoDo inte alls utreddes på ett bra sätt i den jubileumsbok som kom 1996. I boken ges det på många ställen antydningar om stöd, men hur företaget såg på sponsringen uttryckligen klarades av på 10 rader, bland annat med ett uttalande av marknadschefen år 1994. Det är synd eftersom det finns akademiska avhandlingar om Kemparnas bruksorter, det finns en Kempestiftelse och det fortfarande finns levande släktingar som borde ha både källmaterial och en bra insyn i hur det resonerades på 40-, 50 och 60-tal om stödet till Alfredshems IK. Ett stöd som ju faktiskt är ganska spektakulärt på det sättet att företaget/arbetsplatsen till slut fick föreningen att anta sitt namn, precis som Bayer Leverkusen, Arsenal FC, Philips Sport Vereniging Eindhoven och Thames Ironworks FC (senare West Ham United) längre ner i Europa, men mycket ovanligt i Sverige på det tidiga 1960-talet.

Kemparnas personalpolitik och bruksorter behandlas som sagt i akademiska avhandlingar, men i gengäld så tycker jag efter en kvarts skumläsning av innehållet i till exempel Gunnar Nordströms avhandling från 1990 (inte Expressen-Nordström, antar jag) att idrottsföreningarna helt glöms bort som ett aktivt medel i personalpolitiken. Nordström verkar vara väldigt inne på att måla upp Kempe som en sträng patriark och då passar väl antagligen inte stödet till idrottsföreningar in, utan det är mer intressant att lämna stort utrymme åt Frans Kempes mindre lyckade försök till egna, företagskontrollerade ”arbetareföreningar”.

Det är intressant att både idrottshistorikerna och de belästa ekonomihistorie-akademikerna kan missa en sådan uppenbar koppling och att intressera sig för vad den har betytt. Det är väl, antagligen, Sveriges mest uppenbara koppling mellan ett företag och en idrottsförening man har missat…

Inga kommentarer: