onsdag 27 september 2006

15. Allmän slaskpost #1

Det här är en typ av inlägg som exempelvis Arseblog bjuder på i stort sett varje morgon, men som blir lite svårare att bjuda på i det fall man satt sig för att följa ett elitserielag i ishockey från en norrländsk kuststad. Rent mediemässigt bjuder ju inte konstellationen ÖA/TÅ på någon större variation i upplägg eller åsikter längre, av ägarmässiga skäl. Dessutom har jag inte orken att stå för den här typen av inlägg utan just en sådan anledning som den serieledning vilken, tillsammans med dimman, la sig tillrätta över Örnsköldsvik igår kväll.

Jens Näsman dubblerar för ÖA och med en text som lägger fokus på Sundströms avslutande minut, men ändå betar av de flesta av matchens signifikanta händelser. Dessutom använder han sig av tankstreck för resultatredovisningen i matchfaktat. Tjusigt och något som inte är alldeles självklart längre. Hasse Andersson levererar några rader för Schibsted-koncernens flaggskepp, i vilka Niklas Sundström inte svävar på målet när det gäller säsongens målsättning. Wennerholm sällar sig i samma tidning till SBAs hyllningskör. Expressen använder sig av TTs text där Niklas får chansen att hylla den lille, store mannen från Tatrabergens sluttningar. MoDos officiella hemsida skriver nog den längsta beskrivningen av matchbilden, och låter dessutom tränarna komma kortfattat till tals. En längre version av tränarnas bild ges som ljudspåret till ÖAs bildspel.

Hockeycentralen och Hockeymagasinet har rimligen inte haft någon möjlighet att se matcherna med någon av sina ordinarie redaktionsmedlemmar, men lyckas ändå tolka matchbilden på ett gott och kortfattat sätt.

Ska jag försöka konkurrera med/komplettera bilderna som ges ovan så är väl det som brister litegrann hur Djurgården beskrivs i texterna, eller snarare inte beskrivs. I den hela match jag tidigare sett med Djurgården var det just kontringarna och de snabba spelvändningarna som firade stora triumfer och visst hade MoDo problem med dessa även i denna match. Att då lyckas komma undan med en seger efter att ha tappat ledningen i sista perioden tyder om inte annat på en god moral hos de äldre spelare som jag tidigare ifrågasatt, under försäsongen. Viktigt torde också ha varit att Kristoffer Ottosson förblev ganska anonym igår, symtomatiskt här är också att vid det tillfälle hans kedja faktiskt producerade (Dragan) var målet helt och hållet en produkt av en extremt sällsynt tavla från Karol Ks sida.

Från Alfreds horisont är det i alla fall helt klart att Djurgården kommer att kontra till sig en hel del trepoängare i vinter, gärna då på bortaplan, eller varför inte också i de matcher då Globens inramning upplevs som en sådan.

Då släpper jag hockeyn och går lös på lite marknadsföring/design/framställning.

Om det nu ska vara hyfsat reklamfria och behagfulla tröjor, varför inte förstora upp loggan till den storlek som den inte haft sedan 2001-02? Idrottssveriges mest plottriga logga kräver några kvadratdecimeter till för att komma till sin rätt.
Bilden stulen från malmoredhawks.com

Introt
Överskattat diskussionsämne, men det viktigaste borde ändå vara att skippa den stämningssänkande och, med 2 verser, alldeles för långa nationalsången. Den enda anledning att man överhuvudtaget kommer undan med nationalsång är den skumma stämning som skapas i en nedsläckt hall, vilket avslöjades med klarhet efter damallsvenskans försök med nationalsång i solsken, under blå himmel och inför 200 åskådare. Kom igång med matchen istället för att veva 160 år gamla västmanländska folkvisor.

Det bästa MoDo har haft i introväg hittills är för övrigt det första, cirka 1989: nedsläckt hall, åtta symmetriskt placerade röda saftblandare, spotlight på spelaringången och Amii Stewarts "Knock on wood" i högtalarna. Musikvalet kanske går att utveckla, i och för sig.

Publik, igen
För andra matchen i rad var publiksiffran över 6 000 betalande åskådare, vilket aldrig tidigare har inträffat i grundserien för MoDo under elitserietiden. Mycket relevant att skriva om, är det i alla fall att de första 2 matcherna har inneburit ett snitt på 1 000 åskådare över den siffra på 5 500 som budgeten planerats efter. Den ohejdade spenderglädje alla besökare i Swedbank Arena dessutom tycks drabbas av så fort de sätter foten i entréhallen borde innebära att man kan ställa krav på ett mycket kvalificerat nyförvärv på backsidan snart.

Tänk att jag, med min historia av hängslen och livrem, faktiskt kunde skriva en sådan rad. Och det kändes helt rätt för mig.

lördag 23 september 2006

14. Framnäsudden a-go-go















Love is like an itching in my heart

Jag har nog lyckats klämma ur mig åtmintone en spydig kommentar om klubbens nya halvt dumdryga, halvt enbart ugly slogan "Heart of Hockey", någonstans. Men även om jag hittills inte lyckats, ehh, ta den till mitt hjärta kom det en tät följd av insikter i torsdags som gjorde att jag utan problem kan låta de 2 stora invändiga skyltarna med denna fras i Swedbank Arena hänga kvar, utan försök till åverkan.

För det första så tog det mig alltså två hela dygn och ytterligare en ganska behändig seger mot Malmö innan jag fick så pass mycket kontroll över mina samlade intryck att jag kom till ett fullbordat blogginlägg.















This old heart of mine (is weak for you)

För det andra så började pulsen i mitt Heart of Hockey att stiga så fort jag jag svängt runt hörnet Strandgatan/Viktoriaesplanaden och fick Den Nya i synfältet. Dels handlar det om den massiva visuella käftsmäll man får när kvartsmiljard-kolossen dyker upp bakom en husgavel, dels är det den fantastiska vykortsomgivningen som ramar in det hela.

  • Världsarvet Höga Kustens sista, nordliga veckningar som kastar sig ut i Bottenhavet.
  • Snart hundraårig industriarkitektur i Hörneborg och Domsjö.
  • Botniabanans ännu inte invigda banvall och resecentrum uppe till höger.
  • Enstaka gamla arbetarbostäder som står kvar uppe i Lungviksbacken (vissa med endast drygt 2 000 i månadshyra, fusk!), och till höger i synfältet de nya bostadsrätterna vid hamnkajen.
  • I backspegeln hela den dramatiska stadsplaneringen med sina San Francisco-eska topografiproblem, neonskyltar och vattenrutschbanor.
  • Och så stod det visst någon Hummer på parkeringen också, men att jag skulle ge den utrymme här kan ju ägaren glömma.

Förvisso är det här en helt annan bultande känsla än den man kunde få en blek söndageftermiddag i Januari, svängandes in på Byvägen, med sina långsamt tätnande led av människor som kommer ut på sina förstutrappor, hänger på sig sina rödvitgröna halsdukar och börjar traska västerut, försedda med termosar och svårmod. Ja, förvisso är det så, men jag har faktiskt inte börja sakna det här scenariot, hela två dagar senare.

You can't hurry love
Vidare, in i arenan som den förste elitserieåskådaren som fick sin biljett riven i ingången för sektionerna 203-209 (vill jag tro, i alla fall), sugs jag in i den nya shopen och mitt bultande Heart of Hockey säger genast åt mig att lätta på 499 elektroniska kronor för en grön hoodie. Ett köp som jag absolut inte ångrar två dagar senare. Nä, det här inlägget skrivs faktiskt iförd denna sköna rip-off på 1960-talets übercoola träningsoverall. Det enda jag möjligen saknar är möjligheten att få kunna trycka på Cellva/Vita Lamm-reklam på ryggen. Efter att jag lyckats trycka ner mitt Heart of Hockey på rätt ställe igen (nu med frekvens som en fälthare), handlat matchprogram och hitttat min stol ger jag mig ut på upptäcktsfärd i gångarna. Färden gav mig en härlig syn med Bengt Hedin bärandes på inredningsdetaljer och numera med en allmänt mycket trovärdig vaktmästaruppsyn, en lätt vilse Mike Helber, en ivrigt trampande Martin Sedin från webradion, en stolt MODOTifo-Martin som blev intervjuad av Radio Västernorrland och slutligen en högljudd Hasse Andersson uppifrån pressläktaren (nä jag såg honom inte, bara hörde). Många gamla ansikten alltså, om än med nya roller för vissa. När jag avslutat min upptäcktsfärd intog jag sniperposition intill fönstret som vetter mot staden uppe vid sportbar "Leftwing" och fick syn på en bekant hockeyforumsfigur något trettiotal meter nedanför mig. Efter inmundigande av en härlig tjeckisk pils hade tiden runnit iväg så pass mycket att det var dags att ta sig ner på etage 2 och inta min plats.

Shake me, wake me (when it's over)
När det någorlunda nedtonade introt var avklarat, kom den fjärde hjärtarytmin för er Alfred, när MODOTifo hade den utsökt goda smaken att inkludera en gigantisk version av den gamla AIK-loggan i sitt största tifo-arrangemang hittills. Mycket smakfullt, och rent visuellt är det enda jag i nuläget jag vill göra med arenan invärtes att sänka mediakuben med 2-3 meter och stoppa in en 3 meter hög, dubbelsidig och invändigt belyst AIK-logga. Det skulle göra det visuella intrycket komplett. Men nu när jag tänker på det; var hängde egentligen mästerskapsflaggan från 1979, Foppas tröja samt Nickes och Kabbens förtjänstflaggor? Är de kvar i Kempis eller var jag för dålig på att vrida på skallen?

Baby I need your loving
Rent hockeymässigt ska jag väl klämma in ett kortfattat matchreferat här också, och som rubriken antyder väljer jag att slå in en helt vidöppen port i en varvsdocka med en finlandsfärja, genom att säga att Karol Križan var skillnaden mellan den uddamålsvinst som det trots allt blev och ett oavgjort resultat. Detta faktum givet så gav Linköpings uppenbara prister i power play-spelet goda möjligheter för MoDo att plocka med sig åtminstone en poäng. Styrkorna visade sig, förutom Krazy Karol, tydligast i form av ett, om inte bländande, så åtminstone helhjärtat backspel av Mattias Timander som fick sopa rent efter en lite väl yster Tommy Wargh, vilken bjöd på 3-4 riktigt farliga lägen för yrvakna Linköpings-forwards.

Per-Åge Skröder var en positiv överraskning jämfört med hans insats i den träningsmatch jag sett hittills, och hans roll ter sig nu mer given. Här ska det väl dock sägas att jag fuskar lite och dessutom tar med hans hattrick i lördagsmatchen i bedömningen. Adam Andersson hypade jag däremot efter att ha sett honom mot allsvenskt motstånd, men han måste visa mer för att göra rätt för de positiva omdömena. Han var alldeles för osynlig i den power play-roll som till en betydande del ligger bakom värvningen av honom. Per Svartvadet, Niklas Sundström och Andreas Salomonsson höll alla god elitserieklass, men kan bättre i avsluten, det sistnämnda kan väl även sägas om Hans Jonsson som såg till att segern stannade vid ett mål.

Intressanta tendenser bland de unga visade framför allt Johan Nilsson upp, som vid ett antal tillfällen bara var ett felskär från rena frilägen. Han är riktigt rolig att se och kommer förhoppningsvis snart att hitta nätet.

Vad det gäller de unga backarna har jag visserligen berört Tommy Warghs svajiga tendenser redan, men jag har svårt att göra det till en allmän bild att "de unga backarna" skulle vara ett säkerhetsproblem. Hedman och Viklund har jag svårt att se några klara brister hos, och när det gäller Wargh har han vissa offensiva, puckförande kvalitéer som jag gärna ser att han fortsätter att utveckla, glöm inte att Pierre Hedin i perioder under sina första säsonger var svårt mobbad av Kempispubliken för liknande brister och spelsätt.

These boots are made for walking
En kort iakttagelse av utrymningskaraktär; de många portarna ut mot pausutrymmena tömmer själva läktarskålen mycket snabbt, men ger samtidigt en hård belastning på personalen i sportpubar och kiosker. Möjligen skulle en person till behövas i varje bar, om publiktillströmningen håller sig över 5 500 i snitt under säsongen. Vad som är underdimensionerat för publiksiffror över 6 000 i Swedbank Arena är dess trapphus, här behövs det ytterligare möjligheter att snabbt ta sig ut och en breddning borde nog göras så snabbt som möjlighet finns.

I can't help myself
Sammantaget är mitt invärtes intryck av Swedbank Arena att det är det klart bästa jag sett för inomhusidrott i Sverige (det enda jag inte sett som skulle kunna matcha är Cloetta Center). Det har ju börjat spridas en uppfattning om att Bergfjords arkitektkontor skulle prestera karbonkopior av ett lyckat format på plats efter plats i hockeysverige, men själv har jag sett "originalet" Löfbergs Lila Arena och det som gör att Swedbank trots allt har en egen identitet gentemot den, läktarskålens utformning till trots, är att den senare är en helt nybyggd arena, medan originalet byggdes ovanpå gamla Färjestads Ishall. Enligt min mening ledde karlstadsmodellen till en rad kompromisser i allt från hallens placering till invärtes lösningar som placering av entréhall på kortsidan, dåliga möjligheter att ta sig runt arenaskålen innanför hallens väggar samt mindre lyckade placeringar av sportbarer att man åkte därifrån med en känsla av att det hade kunnat gå att göra bättre. De 240 miljoner som plöjts ner i Swedbank Arena ger mig just den känslan (med reservation för trapphusens bredd) att man inte behövt kompromissa på någon punkt. Skanska röjde ett ruffigt hamnkvarter och smällde upp en helt ny byggnad.

Problemet med att behålla delar av en gammal hall har ju även visat sig på en rad andra ställen i Sverige, i nya Läkerol Arena i Gävle behöll man den nedre läktarskålen vilket leder till många meters avståndsskillnad i hörnen av läktarna gentemot Swedbank Arena och i Jönköping/Timrå behöll man i stort sett ytterväggarnas placering vilket ledde till en alldeles för brant lutning på läktarna. Det må skrivas saker om att detta skulle höja stämingen, men vad det handlar om är ju en budgetlösning som faktiskt inte gör att folk på raderna längst bak hamnar närmare isen, det man vinner i x-led förloras ju i stor utsträckning i y-led. Den brittiske arena-gurun Simon Inglis sågar för övrigt lutningar på sittplatsläktare över 35 grader, att det sedan förekommer även på ståplatsläktare gör skohornsarkitekturen än mer cynisk.

Get ready
En fantastisk inramning för Sveriges viktigaste hockeylag, se till att utnyttja den och grina dig själv till sömns om du missade första matchen.

Put yourself in my place
Ja, tyvärr har jag ju då 10 mil till Framnäsudden från platsen där jag skriver detta.

Money (That's what i want)
Under pauserna visades Canal+-sändningen på plattskärmar och projektionsdukar runt om i hallen, och en skylt som sa mycket om kvällen var den med elitserieklubbarnas omsättning under fjolårssäsongen. Ett koppel lag som passerat 100-miljonersstrecket och MoDo hade redan ifjol passerat 50-miljonersstrecket med god marginal. Mitt eget tillskott till klubbkassan denna kväll stannade vid 874 kronor inklusive matchbiljetten och hoodie-köpet, då var jag självklart i den övre kvartilen när det gäller spenderande, men tänk vad ett tusental flaskor öl, något hundratal middagar, något hundratal souvenirer extra och något hundratal hinkar popcorn extra gör för den där omsättningen. För att inte tala om man faktiskt skulle nå det budgeterade publiksnittet på 5 500, och därmed öka antalet sålda stolar med 1 400/match jämfört med ifjol.

Sammantaget kan man bli man lite rädd för att intäktsökningen kommer lite för snabbt och att det handlar om en mycket hastig omställning i konsumtionsmönster kring en hockeymatch, men självklart har den välmående, fast industrianställde öviksbon råd att betala för det här kalaset. Ett tiotal matcher per säsong och skalle, det handlar i slutändan bara om att ha lust för att se på hockey i en perfekt omgivning, och MoDo har nu verkligen gjort allt de kan göra för att folk ska ha lust.

Come and get these memories
Vad som återstår så här två dagar efteråt är framförallt en fundering om vad som skulle ha hänt med mig, om jag åtta år gammal, hade fått se min första MoDo-match i Swedbank Arena den 21 september 2006, istället för i en sunkig Leksands Isstadion, den 15 februari 1987?

Jag kan inte komma till något bra svar, men inte hade jag blivit disträ och ointresserad med tiden tack vare all skönhet, smart planering och marknadsföring rakt in i hjärtat som man fick i torsdags i Swedbank Arena. Nä, nog skulle jag fortfarande vara intresserad av ishockey år 2025, och med en sådan marknadschef som Mia Karlsson hade jag säkert blivit medlem i föreningen redan samma kväll, och inte (som i verkligheten) ett år senare när jag självmant ville in på CeWe-förlaget i Bjästa för att tigga till mig en medlemstidning, klippa ut kupongen och anmäla mig som medlem via papperspost. Det finns inte en chans i världen att en åttaårig version av mig inte skulle ha kastat sig på en chans att vinna den där limiterade retrotröjan som nya medlemmar har möjligheten till idag.

Hang on Sloopy
Nä, nu går det inte att göra något av den här rubriken så jag tar istället chansen att förklara vad de här rubrikerna handlar om. Det här är ju trots allt inte en blogg av Andres Lokko, lite från oben så där, utan en blogg av en lite white trashig hockeyälskande civilekonom utan bratfrisyr, men med den obligatoriska förkärleken för mainstream-soul från 60-talet.


The Supremes - A' go-go (1966)
Världens bästa skiva, får jag en känsla av ibland. Särskilt vid tillfällen när jag förlorat nästan all min förmåga till kritik och sarkasmer.

onsdag 20 september 2006

13. Helpensionering för herrskapet Persson-Steen?

En elak bihåleåkomma däckade mig tidigare på kvällen och gav mig två extra sömntimmar innan sömnpillret i e.on Arena, vilket nu lämnat mig med några vakna timmar i bonus. Lite slösurfning gjorde att jag antagligen var bland de första procenten i det här landet som fick se nyheten som helt drunknat i valbevakningen. Det är nu helt uppenbart hur nära det egentligen är att Systembolaget faller, 156 år efter att det första "bolaget" i Falun öppnades och 51 år efter att det fick ett slutligt nationellt monopol på försäljningen.

Självklart har den här situationen en mängd bottnar, och visst är Systembolaget rent utbudsmässigt Europas bästa kedja av alkoholbutiker, men att beskedet kommer att komma som ett abrupt uppvaknande för den naiva och nationalstatskramande svenska nykterhetsrörelsen är inget som jag ser som negativt. Vad Sverige, med sin tradition av hårdsupande behöver i detta läge är inte en stark totalnykterhetsrörelse med alla sina ideologiska bindningar, utan densamma måste i mån av att det verkligen finns pragmatiska krafter inom den, ställa om till att vara en rörelse för minskad totalkonsumtion i hela Europa. Med effektiv marknadsföring och ett öppet sinne finns faktiskt möjlighet att sprida goda svenska idéer om alkoholhantering till resten av Europa. Anledningen till att möjligheten finns är helt enkelt för att det hela är en fråga om produktivitet i både privat och offentlig sektor, och i grund och botten dessutom handlar om ett mer effektivt nyttjande av skatteresurser. Europa har helt enkelt inte råd att dricka så mycket som det gör idag om man vill konkurrera om jobben och behålla sina starka (i ett globalt perspektiv) sociala skyddsnät.

Men att det svenska monopolet faller och att dagens svenska nykterhetsrörelse får sig en kalldusch som heter duga är, som sagt, enbart av godo om så skulle bli fallet. Brasklappen hänger dock kvar ett tag till, luddiga folkhälsoskäl har EG-domstolen tagit hänsyn till tidigare.

måndag 18 september 2006

12. Tjeckien och hormoner i Štan

Den 6 februari 2007 står Örnsköldsvik som värd för sin femte a-landskamp genom tiderna då Tjeckien kommer till Swedbank Arena, allt enligt Nicke Andersson i första numret av THoH Magazine.

Tidigare landskamper har spelats:
23 februari 1965; mot Kanada, seger med 54. Kanada representerades av 1964 års segrare i Allan Cup, Winnipeg Maroons. En ren MoDo-kedja med Kent Lindgren, Henry Svensson och Björn Palmqvist (i några månader till i alla fall) gick in med hög forechecking och Palmqvist fick även göra ett mål. Matchen även känd för att den antagligen är det största åskådarevenemang som genomförts på en dag i Örnsköldsvik. Över 9 900 åskådare säger de oklara uppgifterna.

9 januari 1969; mot Kanada. Denna gång representerades man av ett kombinationslag från de östra provinserna. Seger för Sverige med 53, det sista målet av Håkan Nygren i tom kasse.

14 september 1980; mot Finland. Seger för Sverige med 21 och Per Lundqvist gjorde segermålet. Den första landskampen för dåvarande division 1-målvakten i Timrå, Peter "Pekka" Lindmark.

16 april 1997; mot Finland. Seger med 43.

Det blir intressant att följa utvecklingen i publikintresse för denna match, särskilt med Linköpings "portande" av Tre Kronor i åtanke. Personligen ser jag förvisso inget större nöje i själva fenomenet med landskamper, det är ett ganska konstlat fenomen att jag på något sätt skulle "hålla" på nationalstaten Sveriges hockeyspelare gentemot nationalstaten Tjeckiens bästa hockeyspelare, utan från min sida handlar det mer om ett intresse för att man drar ihop en stor portion av de absolut bästa hockeyspelarna från de europeiska hockeyligorna till en enda match, i MoDos hemmahall. Det kan nog vara värt 300-400 kronor i underhållningsvärde, inklusive transport men exklusive några Zeunerts i plastmugg.

Dessutom vill jag bara notera att ÖAs Per Hägglund verkar göra sin mest inspirerade höst på ÖA-kontoret sedan han fick blodvittring på Jim Brithén under hösten 2002. På kort tid har han gjort 2 starka intervjuer av högt läsvärde, med både Harald Lückner och Erik Holmberg. Däremellan klämde han i med ett helt oväntat utvik för den mytiske forumsprofilen Hellge.

Stämingen på Centralesplanadens sportredaktion verkar vara av ett mycket bättre klimat (om nu Pelles jovialiska skrivande ska tas som ett tecken på det), än vad som kan sägas om det som rådit på Norra Västerbotten, där Sofia Olsson-Olsén bedrivit ett missriktat uppfostringsupptåg mot sina egna läsare, bland annat i samråd med sin (numera avgångna) sportchef. Korståget verkar både ha lett till ett upplagetapp till Västerbottens Folkblad och uppsägningar från sportjournalister innan Olsson-Olsén idag tog konsekvensen och avgick som chefredaktör. Fler aspekter än just NVs hantering av Chad Hinz- och Jonatan Hedström-historierna finns säkert bakom detta beslut, men just tendenserna att vilja måla upp hockeyintresserade som banjospelande bondlurkar i största allmänhet kan inte precis ha stärkt hennes och sportchefens aktier i Schtaan.

På tal om hockey och vikten av att väga in den i PR- och politiksyften, alltså.

Den enda valkommentar som ges i den här bloggen blir för övrigt ett kort konstaterande att Folkpartiet på kommunal nivå i Örnsköldsvik gjort ett än värre val än på riksplanet. Hälften av de 4 mandaten i fullmäktige försvann och man stannade på ynkliga 3,6% efter att ha låtit Jarl Strömbäck härja fritt i sin väderkvarnsjakt under de senaste 4 åren i ÖAs insändarspalter.

En dyrköpt läxa när man istället kunde ha fått svinga bägare och smaska snittar på SBA-invigningen, tillsammans med 54 procents-Elvy, samtidigt som man kunde ha lanserat politiker som faktiskt berättar vad de vill göra för att utveckla kommunen och regionen.


lördag 16 september 2006

11. "En människa som avsvurit sig alla..."

Av en händelse råkade jag se att Skellefteå på sin omdesignade hemsida har gjort omvärlden björntjänsten att spelarna fått avslöja (i presentationerna) sina respektive senast lästa böcker. Jag vet att jag tidigare sagt i den här bloggen att hockeyspelare inte ska anses vara några föredömen för hur man ska leva sitt liv, och därför tänker jag inte heller försöka göra mig lustig över svar som "Körkortsboken BF", "Jag läser inte" eller kort och gott "-". I övrigt kommer det en jämn smet med svar som "Dan Brown" och "Jan Guillou", ungefär som att alla sanna jocks på 80-talet lyssnade på Dire Straits, Tomas Ledin och i USA kanske Huey Lewis & The News.

Nej, istället nöjer jag mig med att fokusera på det enda svar jag fryser till av. Per-Anton Lundströms: "Doktor Glas av Hjalmar Söderberg". Inte bara är det så att det råkar vara den tredje senast lästa boken för min egen del (inköpt på årets bokrea), utan den i MoDo-forumssammanhang så mobbade Tsschvärålunds-sonen har faktiskt lyckats läsa en bok som säkerligen skulle ha hamnat på en dammig litteraturprofessors utkast till kanon för svensk litteratur.

Kulturellt värre av Per-Anton, man får bara hoppas att hans fortsatta val av läsning inte skickar en våg av dålig självkänsla och otillräcklighet genom elitseriens gemensamma bussresor.

Eller resulterar i oväntade kalsongryck.

(Sedan hade jag en liknelse mellan pastor Gregorius, nödvändigheten av Skellefteå i Elitserien och eventuella tveksamma defensiva insatser från Per-Anton också, men den var ganska usel och föll på mållinjen.)

onsdag 6 september 2006

10. Publikväsentligheter on the dock of the bay

Alla kalenderbitare med någon form av självrespekt i kroppen ligger självklart sömnlösa med funderingar över hur det egentligen står till med Swedbank Arenas publikkapacitet (7 600?, 7 200?, 6 700?) och vad densamma kan prestera för publiksiffror i ett historiskt perspektiv. Därför tänkte jag ägna en kortare bloggpost åt detta angelägna ändamål.

Klart är att det, utan tvivel, inte kan bli tal om något alla-tiders-rekord för publik i en enskild match för MoDo, med nuvarande sittplats-/ståplatskonfiguration. Detta då publikrekordet för en hemmamatch genom alla tider är från den avslutande grundseriematchen mellan MoDo och AIK den 19/1 1964, då 9 153 betalande letade sig in på Kempevallens ståplatsläktare. På bortaplan är det fräschare rekordet 13 850, i matchen mot Djurgården den 19/10 2004.

Vad som kan slås är däremot:

*Publikrekordet på hemmaplan i en enskild match i Elitseriens grundserie: 6 640, mot Skellefteå AIK (1977-12-08)
*Rekordet för publiksnitt på hemmaplan, under en säsong: 5 098 (1963-64)
*Rekordet för publiksnitt på hemmaplan, under en elitseriesäsong: 4 918 (2004-05)
*Rekordet för totalpublik på hemmaplan, under en säsong: 122 970 (2004-05)

Det kan dessutom sägas att senaste gången MoDo hade över 7 000 betalande åskådare på en hemmamatch var så långt tillbaka i tiden som den 6 november 1969. Alltså snart 37 år sedan, då man mötte Brynäs inför 7 277 åskådare efter att ha startat med fem raka segrar i Division 1 Norra och serieledning. Det blev en klassisk match i MoDo-historien som slutade 11 efter att Gunnar Bäckman räddat 42 av Brynäs 43 skott. Senare på våren skulle också den första SM-medaljen, ett brons, komma att bärgas.


Ett litet tankeexperiment får avsluta denna siffergnuggar-post; vad skulle Swedbank Arena egentligen sluka i publikkapacitet med motsvarande konfiguration som den ursprungliga Kempehallen (100% ståplats)? Accepterar vi uppgiften om att Swedbank Arena idag kommer att ta 1 600 ståplatser, 516 platser i VIP-boxar, 147 restaurangplatser och 20 handikapplatser ger detta att det återstår 5 317 sittplatser (7 600 - 2 283). Vanligtvis kan man omsätta en sittplats till två ståplatser, eller vice versa och då får vi 10 634 nya ståplatser. Skulle man slänga ut även VIP-boxarnas stolar utanför boxarna ramlar det in ytterligare 1 032 och med ståplats på restaurangplatserna 294 (lågt räknat). Adderar vi då ihop summan av ståplatser i denna fiktiva Swedbank Arena hamnar vi på (1 600 + 10 634 + 1 032 + 294) 13 560. Alltså bara lite drygt 3 500 över den ursprungliga Kempehallen, vilket väl i sig också tyder på att dess ursprungliga publikkapacitet på 10 000 åskådare borde ha varit ganska rejält överdriven. Den kom ju egentligen bara att testas vid ett tillfälle också, i landskampen mot Kanada i februari 1965.

...och har du läst hit ner så var du ju faktiskt riktigt intresserad. Trevligt.