25. "Sommarinlägget"

För att sammanfatta statusen när det gäller den här bloggen så är den inte alls nedlagd, ifall någon trodde så, men jag vill arbeta upp en rutin för hur jag ska kunna producera en bloggpost/vecka i snitt innan jag börjar blogga på allvar igen. Preliminärt har jag tidigare på Mod & Hjärta skrivit att postandet från min sida ska komma igång i höst, men det kan även ske tidigare ifall jag får tillräckligt starkt sug efter det.

Vad det gäller inläggen så kommer de tidigare inslagen av personligt tyckande att tryckas undan för mer renodlade inlägg om MoDo, svensk, europeisk och internationell ishockey med ett tydligt fokus på historik, ekonomi, marknadsföring och infrastruktur kring klubbarna. Hockeyn i sig är förstås oundviklig att skriva om, men jag tror inte att jag kommer ha speciellt mycket tyckande att tillföra på det området, jämfört med personer som har säsongskort i SBA och därför kommer det sig rent naturligt att bloggandet på det rent sportsliga området blir sparsammare.

Men som sagt är målsättningen att, under säsong, leverera en bloggpost/vecka på ovanstående tema. Råkar jag skriva någon rad om någon TV-serie, en bra låt eller något ätbart så är det bara ett utslag av mänsklighet.

Gabba MoDo!

24. En hemsk kväll

..som man bara kan luta sig tillbaka och se hur den slutar.

Faktum är ju att det var 17 år sedan man som MoDo-supporter senast behövde bry sig om den hemskaste dom som delas ut ikväll, kvalserieplats. Om jag nu skulle ha läsare som är så pass unga så att de aldrig behövt uppleva MoDo i kvalserien finns det en fin bild som fångar all den ångest som bor i kvalseriespel.

Det är den 5:e april 1990 och det har precis börjat snöa...MoDoiter över Kent Lantz som avgjort den sista matchen mot Rögle i förlängning och säkrat elitserieplatsen. Notera den arty kvaliteten som följer med bilden när det endast är ett vrålande ansikte som syns i den, Fredrik Anderssons, det är liksom helt perfekt avvägt så. Ett synligt ansikte till hade varit overkill.

Årtusendets MoDo-bild? Stark kandidat.

I övrigt är det väl bara att lämna över till Jerka för att måla upp en fin tavla av kvällens stämningsläge. Och ja, han piskar Monica Törnell i sitt framförande. Ingen anledning att kommentera.

23. What do you do for (our) money, honey?

Själv har jag haft en del obesvarade frågetecken kring hur ägandebilden, organisationen och finansieringen runt Swedbank Arena och framför allt arenabolaget "Evenemangsarenan i Örnsköldsvik AB" ser ut. Som tur är handlar det ju dock om ett aktiebolag med (förhållandevis) tydlig lagstiftning om hur verksamheten ska redovisas. Årsredovisningarna är offentliga handlingar, och er Alfred tog därför helt enkelt och grävde fram årsredovisningarna för arenabolagets 2 första räkenskapsår.

Årsredovisningen för perioden 2003-2004 finns här, och den än så länge mest intressanta, för 2005, finns här.

Hur man läser en årsredovisning, och vad man väljer att fokusera på ligger självklart till en del i betraktarens ögon, men jag ger ändå några kommentarer till redovisningen 2005, kanske framför allt för den som inte orkar/har lust att läsa dokumenten själv.

Allmänt om verksamheten

Här får vi alltså svart på vitt när det gäller ägarstrukturen, MoDo (eller rättare sagt: dess medlemmar) äger 58,7% av arenabolaget och Forspro AB äger resterande 41,3%. Med andra ord stämmer detta bra ihop med den den summa som MoDo HK satte av till köp av aktier under verksamhetsåret 2004-05, enligt verksamhetsberättelsen (3,4 mkr). De resterande 122 000 kronorna får man anta att de satts in i bolaget vid ett tidigare eller senare tillfälle.

36 av de 38 loger som vikts för långtidsuthyrning var sålda vid tillfället (30/4, 2006), vilket gör att vi kan räkna med en helt säker intäkt på 9 mkr från denna verksamhet (minus eventuella rabatter), men att det har sålts fler loger sedan bokslutstillfället behöver man ju inte besöka många matcher i Swedbank Arena för att få klart för sig.

Resultaträkning, m.h.a. noter

Inte så värst mycket att orda om när man inte har tillgång till verifikationer. Ur posten "övriga externa kostnader" på 358 985 kronor får vi endast veta att 18 600 härrör sig till revisorsarvodet, de övriga 340 000 kronorna kan handla om allt från marknadsföring, konsultarvoden till snittar & bubbel vid representation etc. Vi vet helt enkelt inte, men å andra sidan låter det inte som en orimligt hög siffra heller. När det gäller personalkostnader blir det lite knepigare, man tänker sig ju att Jerry Häggström som VD borde vara den enda person som hittills varit anställd, men enligt redovisningen har ingen lön betalats ut till VD-posten, utan det är någon annan som fått detta. Bengt Hedin? Återigen handlar det dock inte om höga summor, i alla fall inte för tjänstemannaarbete i Sverige.

Balansräkning, m.h.a. noter

Det totala aktiekapitalet är alltså 6 mkr, vilket kan tyckas lågt, men också ska ställas i relation till det risktagande arenan faktiskt var i ursprungsskedet. När vi kommer till punkten skulder blir det riktigt intressant, då vi dels ser att de totala skulderna i utgången av april 2006 hade nått sin topp (får man hoppas) på 141 850 000 kr till olika kreditinstittut, samt 13 ooo ooo kr till övriga, vilket ger totala skulder på 154 850 000 kr. Det intressanta är nu såklart inte denna siffra, med alla dess nollor, utan snarare amorteringstakten och räntekostnaderna. I not 5 kan vi då läsa den ganska trevliga siffran att det är endast 24 068 490 kr som ska amorteras av under de första fem åren enligt ordinarie avbetalningsplan. Alltså ett snitt på ca. 4,8 miljoner kronor per år, vilket i nuvarande situation ger goda utrymmen för antingen högre amorteringar än planerat eller höga utdelningar till aktieägarna och därmed ett bättre hockeylag och/eller en snyggare mediakub. Kort och gott så kan man säga att långivarna till arenabolaget antingen varit snälla eller underskattat arenans intjäningsförmåga. Inte för att det går någon nöd på de svenska bankerna, men ändå...

I övrigt kan vi se att:
*(Det färdigställda) värdet av arenan den 30/4 uppgick till 157 137 254 kronor.
*Ett evenemang i samma storleksklass som invigningen drar in häftiga bruttointäkter. Redan i slutet av april uppgick biljettförsäljningen till detta evenemang till 539 341 kr (vilket säkert inte var i närheten av hela kvällens bruttointäkter i sin tur).
*KPMG lämnat rena revisionsberättelser för de 2 första räkenskapsåren.

Missade jag något? Påpeka det i så fall.

22. Sifferpost i säsongens skymningszon

Baserat på ett tidigare inlägg på Hockeysnack, en nyhet och ett tips från signaturen "Wayne Gresky" postar jag lite information om de individuella grundserierekord som är aktuella för putsning och de spelare som i så fall står för detta. Alla siffror var korrekta innan måndagskvällens match mot Malmö.

*Per-Åges 5 poäng i matchen mot Frölunda var tangerat klubbrekord för en ES-match, om någon missat det. Tidigare, i 6-1-vinsten borta mot Linköping, tangerade Per-Åge klubbrekordet för poäng i en enskild period, med sina 2 mål och 2 assists på 8 minuter i andra perioden.

*Samme Påse har 45 poäng totalt och därmed bara 2 poäng upp till poängrekordet för en hel grundserie i klubben, men jag tror nog Susse på samma notering har en bättre chans att ta det rekordet först, om han nu inte blir borta mer än en match för födsel-assistans.

*Mäktigast är nog ändå Per-Åges 28 mål, vilket gör att han bara har 2 Per Lundqvist-säsonger (31 och 33 mål) framför sig som bäste målskytt i klubben under en säsong. Ingen annan piskar hans 28 mål på en säsong i klubben. Sasse, Werner, Weinis - alla är de passerade.

*Karol har 2 grundserie-nollor upp till PR32 för att tangera hans totala siffra på 14 grundserie-nollor i klubben.

*Per Svartvadet (137) har sju assists kvar upp till Tommy Själin (144) för att bli klubbens meste playmaker genom tiderna.

*Busige och pratsamme Niklas Sundström (104 minuter) hade bara 9 utvisningsminuter kvar upp till Andreas Pihls rekord på 113 minuter, från säsongen 2001-02.

*Franchise player Niklas kommer dessutom att ta Henrik Sedins assistrekord på 38 , från 1999-00, om han inte tar pappaledigt grundserien ut. 36 assists stod han på inför barnafödandet.

21. Recension #2

För att sparka igång den här sovande skapelsen igen tar jag, precis som vilken 27-årig version av Ulf Lundell som helst, med utsikt över en nygödslad sydöstskånsk åker och en kopp grönt te i näv…äh, prententiöst (men tyvärr sant). Jag börjar om i vilket fall som helst.

Er Alfred sätter i denna post (tillika bloggens andra recension) tänderna i Hasse Anderssons projekt (eller "tidiga testamente som officiell MoDo-skribent under fyra decennier"?); ”The Heart of Hockey”. Tio år efter hans bok vid föreningens 75-årsjubileum var upplägget ett annorlunda, vilket Hasse har varit tydlig med i både marknadsföring och bokens introduktionsstycke. Det handlar alltså om hans personliga syn på 40 år av MoDo-åskådande och –skriverier. Jag blir därför lite besviken på dagens tidigare recension, som publicerades på MoDos sektion av Svenska Fans, vilken försöker slå in en vidöppen dörr med murbräcka. Kritiken som sådan hade däremot varit berättigad gentemot just jubileumsboken, som med sin prägel av ”officiell historieskrivning” fram till 1996 tyvärr inte alls höll måttet. Den hade oproportionerligt fokus på spelarbiografier samt en väldigt bristande analys av organisatoriska och ekonomiska aspekter. Speciellt utvecklingen från ideell förening med ett flertal idrotter till en specialförening med (då) tiotals miljoner i omsättning lämnades i stora drag därhän.

Nog om detta, jag går vidare till mina personliga synpunkter om just denna bok.

Avgränsningsmässigt följer Hasse tidsmässigt den ram han presenterat för boken, tiden mellan 1938 fram till hans första jobb på ÖA behandlas endast pliktskyldigast, vilket är bra och inte innebär några krystade distraktionsmoment. Det MoDo vi lär känna i boken är precis på väg att etablera sig i högsta serien, ska till att byta namn från Alfredshem till MoDo pga. förhoppningar om ökad (och säkrad) sponsring och i båset står den antagligen enskilt viktigaste faktorn till föreningens framgångar under 1950-talet, tränaren Carl Abel ”Kabben” Berglund. ”Kabben” och en rad av Hasses favoritspelare under de kommande decennierna presenteras därefter i egna kapitel enligt en vanlig mall i idrottshistorisk litteratur. Gott så, artiklarna är välresearchade, bjuder på en del resonemang, Hasses egna åsikter skymtar igenom och vi bjuds dessutom på kuriosa och kommentarer från huvudpersonerna som gör dessa kapitel så mycket mer levande än vad framtida författare av MoDo-historia kommer att kunna erbjuda.

I övrigt bjuds vi på:

* En kronologisk genomgång av tränarna där Hasse betygsätter samtliga av dessa (bra!)

* Hasses personliga all star-team för spelare genom tiderna

* Temakapitel om guldsäsongen 1978-79 samt 1998-99 (med dess långa topp och bråddjupa dal).

* Ett fattigt kapitel om matcher och turneringar i Europa (var tog Spengler Cup på 60-talet vägen t.ex?)

* Viss insyn i beslutsprocesserna bakom Swedbank Arena.

* Samt slutligen ett pliktskyldigt stycke om damhockeyn.

I hantverket som sådant överträffar Hasse mina förväntningar och jag är därför redo att redan här dela ut ett högt betyg och utnämna boken till den bästa text som skrivits om föreningen hittills.

När det omdömet är avklarat kan jag ändå sysselsätta mig med lite teoriserande, formaliakritik och allmänna resonemang för den läsglade. För det första går självklart formatet, med 60-70% fokus på spelarpresentationer, att diskutera. Är det verkligen det bästa sättet att torrlägga Hasse på hans MoDo-minnen? Kunde inte mer ha tvingats ur honom ifall en påstridig förläggare hade tvingat honom att tycka till även om ordföranden, styrelser och hanteringen av föreningen i avskilda kapitel? Antydningar till att Hasse verkligen vill tycka saker finns faktiskt i den här boken, men med ett annat ramverk för berättelsen tror jag att han hade fått fram ännu mer.

Statistikdelen kan jag tyvärr inte vara nådig med, i marknadsföringen basunerades det ut ”… Här finns också ALLA spelare, ALLA tabellerna plus mycket, mycket annat.” Det enda som övertygar här är de, av Patrick Edlund, nyproducerade delarna längst bak i stycket, men tabellerna och poängligorna verkar tyvärr vara direktkopierade direkt från jubileumsboken från 1996 och saknar därför all information om spelare innan 1960 samt har ett gap i tabellpresentationen under andra världskriget. Det är tråkigt när marknadsföringen för detta stycke var så bombastisk, men egentligen går det i linje med bokens huvudtema, Hasse är ju inte känd för att vara någon stor sifferhistoriker − under hans tid på tidningen Hockey sköttes siffrorna av de hängivna historikerna Greger von Konow och Tom Ratschunas. Återigen borde ett intresserat bollplank på förlaget ha kunnat få Hasse att antingen ta fram saxen för de ofullständiga delarna, fått Patrick Edlund att redigera hela kapitlet eller att hålla igen på de överdrivna omdömena i marknadsföringen för detta kapitel.

Besläktat med ovanstående är att korrekturläsningen av texten, som sett till språket i stora drag är korrekt, brister i faktahanteringen på en hel del ställen. Självklart vet Hasse att Landshut inte ligger i Ryssland, att Skellefteås supporterklubb inte heter ”North Poser” samt att MoDo inte tog brons i SM säsongen ”1970-71”, men om man inte utsätter texten för en korrekturläsare som också har koll på MoDo-historien kommer sådana uppenbara fel att slinka igenom, trots en fernissa av rättade språkliga fel.

Avslutningsvis vill jag vara positiv när jag redan utsett boken som den bästa sammanhållna skriften om MoDo-historia hittills, och därför berömmer jag den utsökta bildresearchen som gjorts för boken. Rikt både i omfång och kvalitet på bilderna.

Hasse har förtjänat 269 kronor av din förmögenhet med detta verk, ge honom dem.

20. Recension #1

Tack vare Paddans kommentar om Simon Kuper kom jag ihåg att jag inte läst Christer Ericssons 152 sidor långa bok om lagidrott på svenska bruksorter: ”Fotboll, bandy och makt”. Trots att den hade ett visst uns av akademisk torrhet och formalia var det dock en lättläst historia som hela tiden drev en önskan att läsa vidare och jag betade av den på tre kvällar framför TV:n.

För den helt oinvigde handlar Ericssons bok alltså om en rad bruksorter i Svealand och Norra Götaland, dess företagsledningar samt i vilken utsträckning och med vilka bakomliggande syften dessa stöttade de lokala idrottsföreningarna. Gemensamt för de bruksorter Ericsson studerat, Sandviken, Degerfors, Grycksbo, Lesjöfors m.fl. är att dess lag i stort sett undantagslöst, i något skede under 1940- till 1960-talen, nådde den högsta divisionen i sin idrott, fotboll eller bandy. I ytterligare ett fall (Husqvarna IF) blev föreningens ishockeysektion senare en del i ett framgångsrikt ishockeylag med 2 SM-guld.

Att en MoDoit med intresse för föreningens rötter borde läsa den här boken ser jag som ganska uppenbart, även om familjen Kempe och dess brukssamhällen inte behandlas eller ens nämns i förbigående i boken. Läsvärdet ligger istället i det företagsledningsperspektiv Ericsson tar på lagidrotten, vad disponenterna ville uppnå med att stötta (”sponsra” gjorde man ju inte officiellt i amatöridrott) sina lag och vilka värderingar de ville sprida bland sina arbetare genom att göra det. Beskrivningarna om hur brukspatronerna svarar jakande på alla sina anställdas önskemål om inköp av idrottsutrustning, arenabyggande och driftsstöd går ju precis i linje med vad man hört om Kemparnas brukssamhällen i allmänhet och Hörnett med dess Kempevall och –hall i synnerhet.

Det som är bra med Ericssons bok är också att han inte försöker bunta ihop företagsledningarnas syften och generalisera allt för mycket. Å ena sidan får man en inblick i sinnet hos den djupt konservative och fosterlandsälskande William Nisser i Grycksbo som ville ”etablera en samförståndsanda fri från ideologiska värderingar” och ”frambringa sunda kroppar” med goda ”själsliga egenskaper”. Å andra sidan fanns den socialliberale Gerard De Geer i Lesjöfors som mer ville måla upp en bild av ”Lesjöfors-andan” (där idrottsföreningen och dess prestationer var en del). Den goda Lesjöfors-andan ställde han mot socialismen och ville få den senare att framstå som ”frihetsberövande, utopisk och orimlig” i relation till vad arbetarna hade just då.

Utan att ha några anspråk på sanningen måste jag säga att just den här relationen mellan familjen Kempe, Mo & Domsjö samt idrottsföreningen Alfredshem/MoDo inte alls utreddes på ett bra sätt i den jubileumsbok som kom 1996. I boken ges det på många ställen antydningar om stöd, men hur företaget såg på sponsringen uttryckligen klarades av på 10 rader, bland annat med ett uttalande av marknadschefen år 1994. Det är synd eftersom det finns akademiska avhandlingar om Kemparnas bruksorter, det finns en Kempestiftelse och det fortfarande finns levande släktingar som borde ha både källmaterial och en bra insyn i hur det resonerades på 40-, 50 och 60-tal om stödet till Alfredshems IK. Ett stöd som ju faktiskt är ganska spektakulärt på det sättet att företaget/arbetsplatsen till slut fick föreningen att anta sitt namn, precis som Bayer Leverkusen, Arsenal FC, Philips Sport Vereniging Eindhoven och Thames Ironworks FC (senare West Ham United) längre ner i Europa, men mycket ovanligt i Sverige på det tidiga 1960-talet.

Kemparnas personalpolitik och bruksorter behandlas som sagt i akademiska avhandlingar, men i gengäld så tycker jag efter en kvarts skumläsning av innehållet i till exempel Gunnar Nordströms avhandling från 1990 (inte Expressen-Nordström, antar jag) att idrottsföreningarna helt glöms bort som ett aktivt medel i personalpolitiken. Nordström verkar vara väldigt inne på att måla upp Kempe som en sträng patriark och då passar väl antagligen inte stödet till idrottsföreningar in, utan det är mer intressant att lämna stort utrymme åt Frans Kempes mindre lyckade försök till egna, företagskontrollerade ”arbetareföreningar”.

Det är intressant att både idrottshistorikerna och de belästa ekonomihistorie-akademikerna kan missa en sådan uppenbar koppling och att intressera sig för vad den har betytt. Det är väl, antagligen, Sveriges mest uppenbara koppling mellan ett företag och en idrottsförening man har missat…

17. Kioskvältare

Jag missade en sak i den förra posten med rent publiksiffrefokus, nämligen att knåpa ihop en topp 10-lista med de högsta publiksiffrorna för MoDo på hemmaplan. Nu är detta åtgärdat och du kan se listan här nedanför i all sin härlighet. Anledningen att jag tar chansen att posta den just nu är såklart att Ticnet i skrivande stund redovisar matchen mot Skellefteå på lördag som slutsåld. Fler biljetter lär dock släppas eftersom.

(Alla siffror från samtida papperskällor)

1. 9 153 640119 AIK (4–2) (Div.1 N.)
2. 8 778 650106 BIF(2–11) (SM-slutspel)
3. 8 400 640220 DIF (3–4) (SM-slutspel)
4. 7 981 670210 DIF (3–4) (SM-kvartsfinal #1)
5. 7 277 691106 BIF (1–1) (Div. 1 N.)
6. 7 213 670217 BIF (4–6) (SM-semifinal #1)
7. 7 020 670214 DIF (3–2) (SM-kvartsfinal #3)
8. 6 747 621210 SAIK(1–3) (Div. 1 N.)
9. 6 679 060921 LHC (1–0) (Elitserien)
10. 6 654 631108 W/Ö (4–3) (Div. 1 N.)
11. 6 640 771208 SAIK(3–1) (Elitserien)

Som synes knuffade premiärmatchen i Swedbank Arena, mot Linköping, ut den tidigare högsta publiksiffran på hemmaplan i en elitseriematch från topp 10-listan och var dessutom den högsta publiksiffran som redovisats på hemmaplan sedan 6 november 1969. Om Skellefteå-matchen skulle sega sig över 7 000-strecket blir det alltså den första matchen på nästan 37 år som det händer. Det finns ju faktiskt en möjlighet att matchen placerar sig så högt som femte plats genom tiderna, om den skulle överstiga 7 277, och i så fall är det den högsta publiksiffran på hela 40 säsonger.

Den uppmärksamme noterar också att säsongen 1966–67 har hela 3 matcher med på listan, alla inom loppet av en vecka. Matcherna spelades i playoff-form och en av de största prestationerna i MoDo-historien utfördes i kvartsfinalmatch #2 på bortaplan mot Djurgården, där man kvitterade förlusten i den första matchen på hemmaplan, anförda av en magisk Tore Öhman med hela 5 poäng (3+2). Matchen vanns med 6–3 och den avslutande matchen hemma resulterade i ytterligare en seger och avancemang till föreningens första SM-semifinal. Rent symboliskt var segern på Johanneshov viktig eftersom MoDo tidigare säsonger ofta varit helt lysande i grundserien men sedan totalhavererat i slutspel. Ett exempel på detta är bl.a. 2–11-förlusten mot Brynäs 1965 i ett läge när hockeyjournalister faktiskt trodde att laget skulle ha en realistisk chans att utmana om SM-guldet.

Anledningen till min Tore-koppling? Självklart beror det lite på att han och fru Ulla i första numret av Heart of Hockey Magazine endast presenteras som säsongskortsinnehavare och föräldrar till Stefan.

"Bär mig bror, plats nummer 6 och 7 på listan är på väg, tack vare mig!"

"Men det är ganska skönt med stoppad dyna och att få mingla i den troligen högsta publiksiffran på 40 säsonger också"

I sista finalmatchen 1999 bytte Roger Melin från Brynäs ordinarie vita bortatröjor till de svarta hemmatröjorna och vann, ännu ett tecken på att han tror sig vara Sveriges Bill Shankly gavs det igår. Karol svarade dock med ett baseball-trä rakt upp i högfärden och lämnade Homers amatörpsykologi fullständigt på efterkälken. Ytterligare en positiv nyhet från den norska rosa blaskan var att Canal+ nu inte bara förvärvat sändningsrättigheterna till NHL utan dessutom amerikansk collegeidrott och alla sportesteters samt statistikers våta dröm: Major League Baseball. Apropå Karol.

That's it for now. Mot Scandinavium via Säsongskortet och Alfreds soffa.