95. Zuccarello och nyttiga idioter

Mats Zuccarello Aasen gör succé i OS och nu ser det ut som att flera NHL-klubbar är intresserade av honom. Men vi MODO-iter kan vara lugna, Mats har nämligen ett 2-årskontrakt utan så kallad NHL-klausul som säger att han inte kan gå till NHL under kontraktstiden med MODO, eller?

Fantastisk bagge

Zuccarello är en enastående spelare, en av seriens bästa, kanske t o m den bästa. Sett över hela säsongen är han den överlägset främsta och viktigaste spelaren i MODO. När det var som allra mörkast bar den lille norsken hela klubben på sina axlar. På slutet har visserligen Foppa och Macke avlastat hans börda något. Han är en sådan spelare som man bygger ett lag kring, HV71 har sin Davidsson, LHC sin Mårtensson och MODO sin Zuccarello.

Nu skriver tidningarna att SHL – Svenska Hockeyligan och NHL håller på att skriva under ett avtal som ger NHL möjlighet att sno spelare även fast de har kontrakt. Visserligen kommer de att betala 1,6 miljoner kronor, vilket är en spottstyver i sammanhanget. En spelare i Zuccarellos klass är värd många gånger mer. 1,6 miljoner är inte mer än en dryg procent av klubbens omsättning och räcker inte till mer än några månadslöner för en toppspelare.

Avtalet som hockeyligan jobbar på är inte något nytt, det är en fortsättning på tidigare års avtal.

Nu undrar jag hur kan denna svenska hockeyliga helt medvetet skriva under ett avtal som ogiltigförklarar elitserieklubbarnas kontrakt med spelarna och ger NHL rätt att utan skälig ersättning norpa elitseriespelare?

Är det tänkt att MODO och de andra elitserieklubbarna ska stå där med mössan i hand, helt oförmögen att säga ifrån, när NHL stjäl kontrakterade spelare? Jag måste säga att jag har svårt för detta vurmande för överheten.

Det hockeyligan gör, och under en tid har gjort, är att medvetet utarma elitserien på dess största artister genom att skriva under ett sådant avtal.

Svenska Hockeyligan, Wikegård, Renberg och media går i takt

I sammanhang där underrättelsetjänster agerar använde man förr, speciellt under kalla kriget, begreppet nyttig idiot. Det var ett nedlåtande omdöme om personer som sprang andras ärenden utan att vara medveten om att så var fallet och i stället trodde att man gjorde något bra för den egna gruppen.

Jag anser att det finns alldeles för många sådana. Svenska hockeyligan är en sådan, men man kan också höra det till vardags av vanliga supportrar som menar att ”det är klart att han ska få genomföra sin stora dröm att spela NHL och därför bör MODO släppa honom”.

Likaså kan man höra expertkommentatorerna Renberg och Wikegård i SVT, som annars alltid påstår sig värna om svensk hockey fullkomligt strunta i gällande kontrakt och mena att NHL kan agera som de själv vill. Men även klubbarna själva verkar vara helt hypnotiserade. Inte sällan hör man de fälla de mest korkade uttalanden i dessa frågor.

Men det är inte bara Hockeyligan, experkommentatorer och klubbarna som springer andras ärenden, även media står på rad och klappar händer och håller med. Sällan utför de sin uppgift - att kritiskt granska.

Självklart ska man inte hindra Zuccarello från att spela i NHL om han vill det, men det är en helt annan fråga. Denna fråga gäller om NHL ska betala för sig eller inte

Har Zuccarello kontrakt så har han. Kan NHL lösa ut honom så att alla parter blir nöjda så är det okey, men inte annars. Det ska naturligtvis kosta, låt säga fem miljoner för ett år och tio, som i Zuccarellos fall, för två år.

Här kan man läsa om det så kallade "nyttig idiot-avtalet"

94. Missväxt i plantskolan

MODO Hockey fostrar inte talanger på samma sätt som tidigare. Det finns inte någon Forsberg eller Sedin i pipeline, faktum är att det inte ens finns några elitseriespelare på gång som det ofta fanns förr. Därför bör Ö-vik snarast skapa ett allianslag där de mest talangfulla och de mest träningsvilliga spelar.

För en dryg månad sedan avslutades den 42:a MODO-cupen. Det bästa Modolaget på länge åkte ut i kvartsfinalen, trots en uppenbart enkelt lottning. Samma tendens kan man se i de flesta åldersgrupperna. På Cup Online går det följa samtliga cupers matcher i detalj de senaste sex åren. Utvecklingen är tydlig, talangfabriken gnisslar påtagligt.

Eller rättare sagt – talangerna finns, men de tillåts inte utvecklas.

Skolindelning problemet

Det finns säkert flera anledningar till de uteblivna resultaten, men det är uppenbart att skolindelningen är den största anledningen till problemet. De främsta talangerna får inte den hockeyutbildning de borde kunna få. De mest talangfulla och träningsvilliga spelarna ges inte möjlighet att träna och spela tillsammans och utvecklas därför inte optimalt.

Ö-vik med omnejd började med denna skolindelning för ett antal år sedan, ungefär samtidigt slutade den egna produktionen av elitspelare, med några undantag.

Skolindelningen betyder att barn som går på en viss skola automatiskt spelar i ett bestämt lag. Barn från Bonäset och Järved spelar hockey i Järveds IF. Barn från Svartby, Arnäs, Gullänget och i stan spelar i ÖSK, barn från Svedjeholmen och Själevad spelar i Svedjeholmen. Barn från Domsjö, Hörnett och Varvet spelar hockey i MODO. Denna indelning sker från barnens första skär när man börjar spela hockey tills dess man är 14-15 år.

Bredd men ingen spets

Indelningen gör att vi får jämbördiga lag i Ö-vik med omnejd. Järved, MODO, ÖSK, KB65, Anundsjö, Husum och Svedjeholmen blir likvärdiga. Matcherna blir ofta jämna och lagen turas om att vinna. Bland 98:or och 99:or är det Svedjeholmen som regerar, hos 00:orna är det MODO och ÖSK som är bäst och hos 02:orna är det Husum och KB65.

Indelningen skapar alltså jämna lag med en rättvis sammansättning. Däremot förädlas inte de största talangerna optimalt. Anledningen till detta är att de bästa inte får möjlighet att spela tillsammans. En väl utvecklad, talangfull, träningsvillig spelare som enbart spelar tillsammans med mycket mindre utvecklade och träningsvilliga spelare kommer att hindras sin utveckling. De får helt enkelt inte den stimulans som krävs för att utvecklas.

När den tidigt utvecklade och träningsvilliga spelaren passar sin mindre utvecklade kompis kommer inte pucken tillbaka. När den mer utvecklade spelaren inser att pucken förmodligen inte kommer tillbaka struntar denne att passa fortsättningen.

Däremot om den talangfulle och träningsvillige spelaren skulle få spela tillsammans med andra spelare i samma fas av utvecklingen kommer han eller hon att utveckla passningsspel, skridskoåkning, kampmoment och teknik på en betydligt högre nivå. Spelare får då stimulans och utbildning som den annars inte skulle få.

Allas rätt till hockey

Åsikter likt den jag ovan framfört kan i somligas ögon ses som kontroversiell. Man säger att den är elitistisk. Men jag tycker inte det. Vi är helt enkelt ovana vid att satsa på de som har mest talang och mest ambition. Ovana är dock ett dåligt argument till att avstå. De med hög ambition och mycket talang har samma rätt till utveckling som de med lägre ambition och mindre talang.
Jag anser att man absolut inte behöver göra avkall på breddverksamheten för att satsa på de allra talangfullaste och de allra träningsflitigaste. Det går utmärkt att kombinera bredd och spets.

Skolindelningen och breddverksamheten ska under alla omständigheter vara kvar. Alla har rätt att spela ishockey, så många som möjligt ska få den möjligheten utan att sorteras bort. Det är mycket viktigt. Det är en princip som inte är förhandlingsbar.

Ö-vik måste införa ett allianslag

Parallellt med breddhockeyn bör det alltså satsas på spets. Ö-vik bör därför skaffa sig ett allianslag. Detta allianslag ska träna parallellt med de skolindelade lagen. Laget bör vara öppet så att alla klubbars spelare har chansen att slå sig in.

Jag ser gärna att allianslaget startar redan från U10.

Öppenhet och samarbete med stadens alla klubbar måste vara ledord. Gör man inte stadens alla lag delaktiga kommer MODO heller aldrig få med sig de mindre klubbarna. Det vore direkt olyckligt om MODO enbart knycker spelarna i en tidigare ålder.

Vidare bör ledarna - tränare och lagledare för allianslaget vara oberoende. Man bör hitta ett system som inte skapar orättvisa, kanske kan man rulla runt på klubbarnas ledare? Viktigt är att man säkrar opartiskhet och oberoende där de små klubbarna inte åsidosätts.

Lyckas man göra alla klubbar delaktiga i allianslaget kommer talangfabrikens produktion flerdubblas, dessutom kommer alltid de mest talangfulla och träningsvilliga att mäta sig med varandra.

Som det fungerar idag skickas MODO:s lag, med ett urval från två skolor att möta mycket mer utvecklade lag med upptagningsområden på ibland flera hundratusen. Hade man istället skickat ett allianslag bestående av talanger från hela Ö-vik skulle dessa utvecklas mycket mer.

Självklart ska också småklubbarna i Ö-viksområdet få möjlighet att delta i olika cuper, men då bör de vara anpassade för den nivå där dessa lag befinner sig.

Iakttagelser från verkligheten

Hur kan man då vara säker på att detta är en korrekt iakttagelse av verkligheten? Hur kan man veta att vårt system med skolindelning producerar färre talanger? Det kan vi naturligtvis inte veta med samma säkerhet som matematikens bevisföring. Däremot finns det ett antal fakta som gör det hela sannolikt troligt.

Det skapas inte längre lika många talanger, trots ökad och bättre träning.

Talangproduktionen minskade samtidigt eller i samband med att man införde skolindelningen.
Man har statistik på spelare födda 1993 från när dessa var 6 år till juniorålder. Där syns tydligt att de mest talangfulla spelarna vid tidig ålder var de som fick minst stimulans och hade sämst resultat strax innan juniorålder.

Vaksala, laget som vann MODO-cupen 2008 är ett mycket bra exempel på ett lag där stadens största talanger tillåtits spela tillsammans. Detta med ett lag från en stad där bandy är nummer ett, nämligen Uppsala, ändå vann man Sveriges bästa cup.

Ytterligare en konsekvens av skolindelningen är ett problem som har dykt upp på senare tid. Det har visat sig att de riktigt bra lagen utifrån inte längre vill delta i våra cuper på samma sätt som tidigare. Det visar anmälningarna då få lag blivit anmälda. Detta anses av många bero på att vi inte kan erbjuda tillräckligt bra motstånd.

Om det stämmer är det allvarligt då MODO:s cuper har varit ett viktigt instrument för t ex scouting. Det är bara att ta sig en titt på allstar-teamen i MODO-cupen för att förstå cupens vikt för MODO Hockey.

Sedan kan jag konstatera att det finns ett önskemål i hockeyleden om ett allianslag. När jag lägger örat mot rälsen och lyssnar är det allt fler personer i hockeykretsar som önskar just någon form av allians.

Alfredshems IK eller Ö-viksalliansen?

Jag hoppas inte att det blir så att MODO snor åt sig ÖSK:s, KB:s, Svedjeholmens, Järveds talanger ett år tidigare, som det ryktas om. Det enda man gör då är att slå sönder breddverksamheten.

Ryktet säger att MODO nu kommer att plocka regionens talanger tidigare och göra de till MODO-iter. Samma rykte säger också att anledningen till det är att MODO tjänar mer pengar på att knycka talangerna ett år tidigare.

Om detta stämmer har man nog garanterat bundit ris åt sin egen rygg. Finns det något som ogillas bland småklubbarna så är det när MODO snor talangerna, när man bryter sönder redan existerande lag.

Därför är det en mycket bättre lösning att man skapar ett allianslag som inte är MODO. Exakt vad det laget ska kallas går att fundera över. Allianslaget - plantskolelaget skulle kunna återuppliva det gamla namnet Alfredhems IK. Det viktiga är dock att allianslaget skapas

93. MoDos 10 viktigaste matcher - Nummer 7: MoDo HK - Djurgårdens IF, 1998-03-26

#7. Thomas O-Tvivlaren
Spotify-soundtrack

Tre matcher avverkade på den här listan och hittills är det enbart segermatcher som signalerat någon form av sportslig milstolpe som tagit plats på listan. Rent logiskt kommer ett lag som fortfarande spelar i sitt lands högsta serie att ha färre förlustmatcher som haft ett "bestående resultat för föreningens framtida verksamhet" än vad den har betydelsefulla segermatcher, men jag kommer ändå att ta upp ett par förlustmatcher på den här listan, varav den första kommer här och nu.

Kempehallens troligen galnaste och mest svavelosande sekunder hittar vi i en marskväll år 1998, med den för säsongen nye MoDo-tränaren Per Bäckman ståendes, ute på isen, bankandes med Per Hållbergs klubba och vrålandes ut sin ilska över domaren Thomas Anderssons insats.

Låt oss dock ta några steg bakåt först, och titta tillbaka på en säsong som hela tiden tycktes ha nya, underliga vändningar och svåra nervpåfrestningar av olika slag på lut för supportrarna.

Per Bäckman hade kommit in i ett gynnsamt läge efter Leif Boork, då föreningen missat slutspel under föregående säsong. Detta samtidigt som Bengt Hedin under sommaren både lyckats behålla stomme och unga spelare, samt landat den kanske enskilt högst smällande värvningsbomben under sin tid som sportchef - den unge lovande tjecken David Vyborny, som i stort sett hela hockeyeuropa var intresserat av, tycktes det som under några heta sommarveckor. Dessutom skulle Per Bäckman under säsongen släppa fram de båda superlöftena Daniel och Henrik Sedin. Backarna var överlag unga, talangfulla och hade nu börjat samla på sig några säsongers rutin. Jonsson, Alavaara, Kaberle, Jansson, Hållberg och Hedin var det råmaterial som Per Bäckman skulle karva till försvarsmässig fulländning under de kommande säsongerna.

På målvaktssidan hade Magnus Swärdh och Fredrik Andersson (den senare kom dock tillbaka till truppen vid jul) tackat för sig, in kom istället nygamla bekantskapen Petter Rönnqvist från Djurgården och från juniorerna flyttades Tobias Lundström upp.

I massmedia målades Färjestads guldcoach upp som ett bra val av MoDo för att få ut det mesta av de talangfulla 70-talisterna, men när serien väl startade så gnisslade maskineriet betänkligt. När så en 7-1-urladdning mot HV kunde noteras den 26 oktober, inför ynka 2 915 åskådare trodde nog många på en vändning. Istället följde ytterligare 3 raka förluster med ett eller två mål som cementerade fast MoDo vid jumboplatsen när det var dags för landslagsuppehåll i början av november.

Nu var detta inte riktigt så illa som det såg ut, dels hade den enormt nyttige Samuel Påhlsson saknats på grund av handledsskada och så var en stor del av de 11 förlusterna på de 17 första omgångarna just förluster med 1 eller 2 mål. Efter landslagsuppehållet kom Påhlsson tillbaka, poängen började så sakteliga trilla in och som en bonus förlängdes tränare Bäckmans kontrakt fram till och med säsongen 1999-00, antagligen för att skapa en känsla av arbetsro från Bengt Hedins sida.

Efter juluppehållet började det formligen spraka om Bäckmans MoDo, styrspelet satt där det skulle, målfabrikationen ökade och det tidigare jumbolaget som varit 8 poäng efter slutspelsstrecket (i tvåpoängssystemet, ska vi komma ihåg) parkerade till slut på 6:e plats i tabellen inför slutspelet, som laget med flest poäng av samtliga i Elitserien efter nyåret 1998.

När så Tommy Töpel dök upp i rutan och vaskade fram seriestrean Leksand som kvartsfinalmotståndare för MoDo tycktes det vara det värsta som kunde inträffa, då Leksand fullkomligt pulvriserat MoDo under grundserien, med fyra raka segrar och målskillnad 19-6 borde säsongen rimligen ha tagit slut med 3 raka kvartsfinalförluster för MoDo.

Ännu en gång rullades en oväntad händelsutveckling fram för de prövade MoDo-supportrarna, då den första bortamatchen slutade med 5-3-seger i en mycket jämn tillställning, där firma Svartvadet/Salomonsson avgjorde i numerärt underläge. Inför match nummer 2 chockade MoDo både bortalag och sin hemmapublik genom att storma ut på banan med ett nytt klubbmärke på magen samt genom att mala ner Leksand i en övertygande 3-1-seger. Inför hotet om utslagning svarade Leksands-publiken med att fullständigt svika sina hjältar. Nästan 2 000 biljetter var osålda i Leksands Isstadion när masarna trots allt kontrade med en egen 3-1-seger för att skicka serien tillbaka till Hörnett.

Logotypen som introducerades i den andra kvartsfinalen 1998 mot Leksand (1998-03-10)

I en riktig propaganda-show i Kempehallen skickade så MoDo ut det lag som slagit dem fyra raka gånger under seriespelet. 5-1 blev slutresultatet med bl.a. 3 mål av Anders Söderberg. En sorglig sorti gjordes av den gamle MoDo-hjälten Tomas Jonsson som hyllades av medresta fans, men fick lämna isen med vetskapen om att hans aktiva karriär var slut och att hans gamla klubb MoDo nu vid 2 tillfällen (1994 och 1998) hade slagit ut hans Leksand efter fina resultat grundserien och till synes goda möjligheter till det första guldet sedan 1970-talet. Guldet 1979 med MoDo blev hans enda SM-guld. En enorm besvikelse i media och bland fans blev responsen i Dalarna (jag vet, då jag själv bodde där och inte missade chansen att bära MoDo-attiraljer på min skola i en hel vecka efteråt).

Frågan är väl om inte det Leksand som den energiske ordföranden Björn Doverskog så hårt kämpat för att bygga upp under 80- och 90-tal förlorade mycket av sin livskraft just i dessa 2 kvartsfinalförluster mot MoDo? Doverskog själv dog för övrigt bara 9 månader senare i en hjärtattack och sedan dess har faktiskt föreningen aldrig nått dessa sportsliga höjder igen.

Inför semifinalen mot Djurgården bubblade Örnsköldsvik återigen i den där bekanta slutspelsfebern som syntes redan 1994. Precis som då hade man slagit ut Leksand i kvartsfinalen, precis som då skulle man nu möta Djurgården i semifinalen. Om första semifinalen 1994 hade varit tight, med Peter Forsbergs avgörande i förlängning, så blev scenariot 1998 lite annorlunda. 2-1-överläget för Djurgården inför tredje perioden trasades sönder av MoDo som vände till 4-2-seger, efter mål av Svartvadet, Jonsson och Salomonsson.

Till den andra semifinalen i Kempehallen såldes hela 6 447 biljetter, vilket i det skedet var den högsta publiksiffran sedan 1970-talet. Inte ens 1994 hade hallen packats så hårt. Petter Rönnqvist svarade för en stormatch mot sitt gamla lag, vilket gjorde att MoDo kunde kämpa till sig en 2-1-seger efter att Djurgården dominerat starkt i den tredje perioden.

Tendensen från den sista perioden i andra matchen höll i sig i match nummer tre, där Djurgården avgjorde redan i första perioden med 4 obesvarade mål under första perioden. Desto värre inför match nummer fyra var att lagkaptenen Per Svartvadet fick sitt käkben brutet efter en obestraffad armbågstackling av Charles Berglund. Domare i matchen var Thomas Andersson som redan här hade börjat bygga upp på irritationskontot från MoDo-håll.

Trots det tunga avbräcket var det ingen som givit upp inför match nummer fyra, för som Magnus Wernblom uttryckte det i en kombinerad intervju/pimpelfiske-session han genomförde med ÖAs Hasse Tavér: "Vi hade visserligen 2-0 i matcher mot Malmö (1994, min anm.), men det känns som vi har ett betydligt bättre läge den här gången. Peter betydde otroligt mycket då, nu har vi nog ett bättre lag."

De underligaste uttalandena efter match nummer tre stod Per Bäckman för, då han påstod att "matchen sett precis ut som de två tidigare" samt hans "Kan det se bättre ut?" som utgjorde rubrik i ÖAs inför match-reportage.

Elitserien hade sedan förra säsongen följts av Filmnets försök till en sportkanal "Supersport", vilket nu omvandlats till franska Canal+ nya satsning på Norden med film, sport och stora serier som Seinfeld. Satsningen på hockeyn var stor redan från början, med en uppsjö av kameror och mikrofoner på plats i arenorna, för att vara i Sverige. Uppe i kommentatorsbåset hade Arne Hegerfors och Anders Parmström, nyligen värvade från SVT, tagit plats.

De knappa sextusen i hallen denna torsdagkväll fick en tung inledning att diskutera till korven och kaffet i den första periodpausen, återigen var det DIF-ledning efter mål av Musse Håkansson och Viktorsson. I period 2 kunde Niklas Wikegård och Stefan Lundh i djurgårdsbåset jubla över 3-0 från Patric Kjellberg. Överlag spred sig en känsla av att säsongen höll på att segla bort från MoDo i sakta mak.

Vad som hände i omklädningsrummet mellan period 2 och 3 är en sak som väl aldrig riktigt utretts, men så många svarta ögon som stormade ut på planen till den tredje perioden hade nog aldrig skådats tidigare i Kempehallen, i båset stod en vrålande och vilt gestikulerande Per Bäckman. Redan efter 21 sekunder lyfter taket då Andreas Salomonsson reducerade till 1-3. Efter 4:21 var det dags igen, då Magnus Wernblom gräver fram en puck bakom mål och spelar fram den till Anders Söderberg som sätter 2-3. Sjövild stämning i hallen och vild jakt på kvittering. Minuterna går men ingen kvittering kommer. Vid 12:45 av den tredje perioden inträffar dock något som börjar skicka iväg den här matchen på sin resa in på den här listan.

Daniel Sedin skrinnar efter blockerad puck av Tommy Söderström sakta fram mot denne, får en lätt knuff i ryggen och stöter till Söderström som för en sekund tappar fotfästet. Vilda protester från djurgårdsspelarna och här följer något som ni som var på plats i hallen aldrig fick se, men vi som satt hemma och följde den via Canal+ sändning satt och slet vårt hår över. Thomas Andersson åker fram till sekretariatet (där en kamera och mikrofon placerats, för en av de första gångerna i svensk hockey-tv). Andersson beordrar upp en utvisning för Daniel Sedin, men skrinnar sedan ifrån sekretariatet utan att nämna något om en DIF-utvisning för förseelsen mot Sedin som fick honom att åka in i Söderström. Den här utvisningen på djurgårdsspelaren tillkommer dock efter det palaver där linjemän, MoDos vikarierande lagkapten Marcus Karlsson samt Djurgårdens dito deltar i. Enbart MoDos utvisningsbås öppnas, buropen i hallen tilltar och en nyfiken Magnus Wernblom gör det ödesdigra misstaget att åka alltför nära konversationen som trots allt slutar med att en djurgårdsutvisning till slut ska komma upp.

Magnus Wernbloms version av händelseförloppet är som följer:

-Då skrek Thomas Andersson till mig; "du håller käften!". Jag svarade att jag inte hade sagt något och därefter fick jag min tiominutersutvisning.

Thomas Anderssons version av situationen finns mig veterligen inte i skriftlig form annat än som utlåtande till disciplinnämnden. Disciplinnämnden lät å andra sidan i sitt utlåtande helt och hållet bli att beröra händelserna innan 10-minutersutvisningen till Wernblom utdelats och fokuserade helt på den behandling av plexiglaset och de gester som Wernblom nu utförde, i den dom som skulle komma. Vad Wernblom gjorde för att få en tiominuters utvisning för Misconduct, samt vem som upplyste Thomas Andersson om att en djurgårdsspelare också måste få en utvisning för att situationen med Sedinaren skulle kunna uppstå är och förblir ett svart hål i den här historien.

Klart är att situationen aldrig hade uppstått om Thomas Andersson inte hade tagit en utvisning för en situation han bevisligen, enligt sitt eget agerande framför TV-kamerorna, aldrig uppfattade. Klart är att situationen heller aldrig hade uppstått om han rådfrågat sina linjemän innan han tvärsäkert åkte fram till sekretariatet och beordrade upp en utvisning för Daniel Sedin och ingen annan.

Resten av historien har ni i era bakhuvuden, Wernblom gör kaffeved av sin klubba över plexiglaset, gör hånfulla gester mot en nervöst flinande Thomas Andersson och måste efter sitt matchstraff hållas tillbaka av linjemännen då han försöker åka i riktning mot Thomas Andersson. Det agerandet bygger sedan disciplinnämnden hela sin dom mot Wernblom på.

Upploppsstämning råder i hallen. Snus och matchprogram flyger in på isen vilket tvingar Thomas Andersson att begära omspolning. Händelserna tycks dock bara elda på de unga hemmaspelarna ännu mer och i det som borde vara ett av de största ögonblicken i Kempehallens historia kvitterar Samuel Påhlsson med en backhand då endast tre sekunder återstår av tredje perioden.

En jämn förlängning avbryts abrupt efter 8:30 då Jan-Axel Alavaara visas ut för en slashing och för en mindre kollision med Andersson på väg mot utvisningsbåset får ytterligare 10 minuters utvisning. Den här misconduct-utvisningen är lustig, så här 12 år efteråt och det går mest att skratta åt det när man läser disciplinnämndens eldfängda argumenterande i sin dom:

"...finner nämnden det fullständigt klarlagt att Alavaara i de båda de aktuella situationerna avsiktligt åkte på domaren".

Det som gör det ännu mer lustigt är att den kan mycket väl ha ett parallell-fall i höstmatchen mot Västerås i Kempehallen samma säsong, också den dömd av Thomas Andersson. I besvikelsen efter slutsignalen skickade Hans Jonsson in en lös Västerås-klubba i sargen som sedan studsar ut i banan och träffar Andersson bakifrån. Den halsstarrige Andersson som kände en klubba i sitt knäveck reagerade instinktivt på ett övergrepp och delade ut ett misconduct-straff till den förbluffade Jonsson.

Det här är inte på något sätt skrivet för att förminska Alavaaras verkliga förseelse efter slutsignalen eller ett argumenterande mot att han skulle ha det straff han fick för detta, men däremot är det skrivet för att påvisa att Thomas Andersson hade en tydlig tendens att sätta sig i underliga situationer och dela ut utvisningar för situationer han faktiskt inte uppfattat fullt ut, vid den här tiden i sin karriär.

Tja, sedan då? Så gjorde Patrick Eriksson 4-3 för Djurgården i den absolut sista sekunden av det numerära överläget, vi såg en sjövild Jan-Axel Alavaara med vidöppen mun komma flygande uppe i vänstra bildkanten. Per Bäckman skrek sitt "bra jobbat din jävla stolle" åt Andersson, vilket tillsammans med klubbdunkandet på isen resulterade i 10 000 kronor i böter. Sex spelare slogs i spelargången (Fredrik Andersson, Petter Rönnqvist och Marcus Karlsson vs. Patric Kjellberg, Marcus Nilsson och Mikael Magnusson). Verbala käftsmällar i form av "Titta på Magnus Wernbloms ögon så förstår du vad han käkat" delades ut av en djurgårdsledare och slutligen så ansågs det nödvändigt att eskortera Thomas Andersson med hjälp av polisbil från hallen.

Bottenrekordet i rapporteringen stod Expressen för, under ledning av den numera bortglömde Niclas Andersson basunerades det ut över ett helt uppslag att

"HÄR FÖRLORAR MODO SIN HEDER"

samt

"JAGAD AV MODOFANSEN"

...till bilden av när Andersson satte sig i polisbilen i den mörka marsnatten. De som jagade Andersson syntes dock inte på någon bild, logiskt nog.

Ett hårt decimerat MoDo där Mattias Karlin gjorde en av sina bästa matcher i a-laget fick sedan stryk i Globen med 4-0 och den absolut underligaste MoDo-säsongen hade snabbt tagit slut. Matchen den 26:e mars är för alltid inristad i minnet hos dem som såg den på plats, eller som jag själv - på TV 50 mil bort.

En del av bildmaterialet från matchen finns på det här osammanhängande YouTube-klippet. Spola fram till 1:00 så kommer de viktigaste sekvenserna i rask takt.

Bestående resultat av matchen för föreningens framtid:

Den tveklöst största skandalen i föreningens historia, främst då för den pååkning som Alavaara faktiskt gjorde och Bäckmans påeldande på isen samt slagsmålet i korridorerna efteråt. En mediebild av kempehallspubliken som enögd och osportslig etablerades på allvar och blev faktiskt något av ett självuppfyllande epitet under kommande slutspel. På gott och på ont. En behandling i massmedia och av disciplinnämnd som troligen skapade en mycket stor revanschlusta inför säsongen 1998-99.

Soundtrack för dig som föredrar C60 framför Spotify:

Depeche Mode - It's no good

The Verve - The drugs don't work

Foo Fighters - Everlong

Portishead - All Mine

Blur - Song 2

Massive Attack - Teardrop

The Smashing Pumpkins - Ava Adore

Daft Punk - Da Funk

Erykah Badu - On And On

The Chemical Brothers feat. Noel Gallagher - Setting Sun

Robbie Williams - Angels

92. When we turn the power on, we will go...Electric!

Foto: Rickard Andersson