Spotify-soundtrack
MoDos/Alfredshems rivalitet med Timrå/Sundsvall-Timrå/ST Hockey/Timrå/Wifsta-Östrand-Fagervik/Wifsta-Östrand/Wifstavarv är egentligen en ganska underlig historia för att vara en historia om två närbelägna lag vilka bägge har tiotals säsonger i Sveriges högsta serie i ishockey. Underlig på så sätt att lagens storhetsperioder fram till 2000-talet tycktes asymmetriskt sammanlänkade. När Wifsta/Östrand beviljades plats i högsta serien hade Alfredshem fortfarande några säsonger kvar till sin debut, men när Alfredshem/MoDo väl var etablerade i början av 60-talet och bl.a. vann grundserien 1964-65 och 1966-67, föll Wifsta/Östrand ihop och missade nästan alla slutspel. När sedan MoDos talangfabrik började hacka i början av 70-talet stod Timrå IK för den troligen starkaste perioden hittills i dess historia, med sina största och mest kända spelare, ett publikrekord på 11 694 betalande åskådare, SM-silver 1974 samt brons 1972 och 1975.
MoDos första guld 1979 fick Timrå titta på i direktsänd TV, då de flyttats ner för andra gången på 3 säsonger, året innan, och inte skulle komma tillbaka förrän 1981, vilket också bara skulle bli en ettårig visit innan den långa mörka perioden med konkurshot och sammanslagning med Sundsvall vidtog.
Det var ju så att det mer närbelägna Björklöven hade tagit över rollen som MoDos stora derbyrival under 1980-talet, med 2 härliga och stenhårda semifinaler 1982 och 1988 som höjdpunkter. Något sådant fanns inte i historien mellan MoDo och Timrå. Det närmaste man kommer i en jämförelse är några heta grundseriematcher som direkt och indirekt gav slutspelsplatser åt vardera hållen under 60- och 70-tal, samt de 2 mötena i slutspelet 1971, som avgjordes i serieform.
MoDos första guld 1979 fick Timrå titta på i direktsänd TV, då de flyttats ner för andra gången på 3 säsonger, året innan, och inte skulle komma tillbaka förrän 1981, vilket också bara skulle bli en ettårig visit innan den långa mörka perioden med konkurshot och sammanslagning med Sundsvall vidtog.
Det var ju så att det mer närbelägna Björklöven hade tagit över rollen som MoDos stora derbyrival under 1980-talet, med 2 härliga och stenhårda semifinaler 1982 och 1988 som höjdpunkter. Något sådant fanns inte i historien mellan MoDo och Timrå. Det närmaste man kommer i en jämförelse är några heta grundseriematcher som direkt och indirekt gav slutspelsplatser åt vardera hållen under 60- och 70-tal, samt de 2 mötena i slutspelet 1971, som avgjordes i serieform.
Under 00-talet började en derbystämning sakta men säkert arbetas upp, även om tveksamma TIKar födda på 70-talet och 80-talet gärna ville framhålla sina minnen från derbyna mot Sundsvall på 90-talet så började nu minnena radas upp tack vare duster mellan Pär Styf, Magnus Wernblom, Timo Peltomaa, Pierre Hedin (!), tvåpinnsflaggan om "Foppa by night" under lockout-säsongen, Karol Križans mål i öppen kasse som krossade Timrås slutspelsdrömmar säsongen 2005-06, med mera. Sakta men säkert byggdes en gemensam mytologi upp under 2000-talet, där båda lagen faktiskt deltog i slutspelen med hög frekvens.
Det som fortfarande saknades, sex säsonger efter Timrås återkomst till högsta serien, var dock en direkt slutspelsserie de båda lagen emellan. En upplevelse som Brynäs/Leksand, Djurgården/AIK, Färjestad/Frölunda och till och med Malmö/Rögle lyckats få till genom åren. Underligt nog är det väldigt få av de nuvarande och de gamla lagen längs Norrlandskusten som lyckats få till sådana uppgörelser i SM-slutspel. Till exempel har ännu inga klassiska bataljer mellan de närbelägna Luleå/Skellefteå eller Björklöven/Skellefteå hittills utspelats i SM-slutspel.
Säsongen 2006-07 hade MoDo fullbordat sitt enorma arenaprojekt på Framnäsudden som kostat 240 miljoner kronor. Organisatoriska förändringar hade skett redan på våren då Erik Holmberg anställts som ny sportchef efter Bengt Hedin, ett annat tillskott var den sedermera populära marknadschefen Mia Karlsson, som skulle leda säljarbetet av de nya möjligheter som klubben skulle få i och med sin nya hemmaarena.
Rent sportsligt hade MoDo föregående säsong gjort en relativt imponerande säsong med vad som tycktes vara knappa medel och succémålvakten Karol Križan fanns ombord för ännu en säsong. Det stora huvudbryet av en ganska trevlig karaktär innan säsongen var om Niklas Sundström skulle kunna hitta tillbaka till sina kvaliteter som offensiv kraft efter många säsonger i NHL med huvudsakligen defensiva uppgifter. Nya inför säsongen var också "varannansäsongs-mannen" Per-Åge Skröder och den glade gamängen från Slovakien, Róbert Döme, samt Oscar Steen. På det stora hela får man säga att det här var nyförvärv utifrån på en ganska hög nivå för att vara MoDo, även om både Skröder och Döme knappast kan sägas ha varit säkra kort innan säsongen började.
Grundserien var ömsom vin, ömsom vatten rent spelmässigt. En 8-1-seger mot Timrå kunde blandas med de allt för välkända tama insatserna i Stockholm mot Djurgården utan någon som helst skam. Något som däremot var av mycket hög klass var publiksiffrorna i den nya hallen, redan lördag den 7 oktober mot Skellefteå såldes samtliga platser i Swedbank Arena ut för första gången. Publiksiffran 7 600 var då den högsta publiksiffran för en ishockeymatch i Örnsköldsvik på hela 39 år och den 5:e högsta någonsin (vilket sedan tangerats 10-tals gånger).
Faktumet att man tycktes ligga högt över budgeterat publiksnitt, att man lyckades släppa både Pasi Tuominen och den allt mer obekväme Magnus Gästrin ledde till ett stort utrymme för förstärkningar innan slutspelet. Erik Holmberg vaskade fram powerforwarden Justin Morrison från Vancouvers organisation, från Ässät i Björneborg hittade man fjolårets succé-sniper i SM-Liiga-slutspelet, Kristian Kuusela och slutligen så kompletterades laget med den hårt jobbande brunkaren Zdenek Blatny.
MoDo gick in i slutspelet som slutlig trea i tabellen, med en välkomponerad trupp som hade en god blandning av duktiga hemmaproducerade spelare, kompletterade med kompetens från utlandet där det egna landskapet inte hade räckt till. Kort sagt ett lagbygge som genomförts på ett sätt som det aldrig gjorts i MoDo tidigare, med egenhändigt skapade ekonomiska muskler som MoDo aldrig haft i relation till övriga lag i högsta serien tidigare.
När Harald Lückner i direktsändning då valde att skrinna fram mot Kent Johansson för att välja Timrå som motståndare i kvartsfinalen kändes det som en efterrätt till en helt ok måltid redan i det läget.
Timrå hade å sin sida inlett säsongen på ett imponerande sätt, som mest ledde de serien med hela 10 poängs marginal till 2:an innan stora skadeproblem började visa sig, serieledningen höll de dock så långt som till den 26:e omgången av 55.
I den första kvartsfinalen i Timrå vann hemmalaget på hjärnkraft, eller snarare MoDos brist på den. Per-Åge Skröder, Justin Morrison, Tobias Enström och Róbert Döme lyckades nämligen samtliga dra på sig matchstraff och efter det fanns det inte mycket offensiv slagkraft kvar för att hota Timrås 2-1-seger. I den andra matchen i Ö-vik såg det länge skakigt ut för hemmalaget, innan ett slagskott i krysset av Oscar Hedman i numerärt överläge säkrade en 3-2-seger och kvittering i slutspelsserien.
I den tredje matchen i Timrå kom den första smått overkliga matchen i serien, med ett tidigt tvåmålsöverläge för MoDo, reducering för Timrå i början av andra, ett fantastiskt frilägesmål av Róbert Döme fram till 3-1 och när så drömmarna om en bortaseger började växa på den proppfulla bortasektionen reducerar först Sanny Lindström och i slutet av den andra kvittering från Timo Pärssinen. Den tredje perioden blev mållös men gav trots det ett matchstraff till Per Svartvadet för en checking from behind på Fredrik Warg. Den första förlängningsperioden även den mållös, men en enorm press för Timrå, bland annat rymmer skottsiffrorna 18-4 till hemmalaget ett 5-3-läge. När så hemmalagets Sanny Lindström hade blivit utvisad i sista minuten av fjärde perioden kunde Tobias Enström trycka in ett slagskott från blå efter bara 17 sekunder av den 5:e perioden. Målskytten och hela laget åkte sedan över hela planen för att slänga sig mot plexiglaset där bortaklacken stod. Totalt sett hade allt detta mycket väl kunna vara nog för att ta in den här matchen på topp 10, men mörkare stunder väntade.
MoDo hade nu 2-1-ledning i matcher och 2 raka matcher att spela på hemmaplan, ett läge som i alla fall den här bloggaren tog för givet skulle innebära seger med 4-1 i matcher. Ett mycket mer effektivt Timrå tog dock tag i taktpinnen igen och chockade med två raka segrar på Framnäsudden. I bakgrunden kom också Timrås skadade stjärna Riku Hahl allt närmare en comeback, endast en hemmaseger i Sörberge såg nu att att ligga mellan Timrå och en rejäl chans på föreningens första SM-guld.
Det som fortfarande saknades, sex säsonger efter Timrås återkomst till högsta serien, var dock en direkt slutspelsserie de båda lagen emellan. En upplevelse som Brynäs/Leksand, Djurgården/AIK, Färjestad/Frölunda och till och med Malmö/Rögle lyckats få till genom åren. Underligt nog är det väldigt få av de nuvarande och de gamla lagen längs Norrlandskusten som lyckats få till sådana uppgörelser i SM-slutspel. Till exempel har ännu inga klassiska bataljer mellan de närbelägna Luleå/Skellefteå eller Björklöven/Skellefteå hittills utspelats i SM-slutspel.
Säsongen 2006-07 hade MoDo fullbordat sitt enorma arenaprojekt på Framnäsudden som kostat 240 miljoner kronor. Organisatoriska förändringar hade skett redan på våren då Erik Holmberg anställts som ny sportchef efter Bengt Hedin, ett annat tillskott var den sedermera populära marknadschefen Mia Karlsson, som skulle leda säljarbetet av de nya möjligheter som klubben skulle få i och med sin nya hemmaarena.
Rent sportsligt hade MoDo föregående säsong gjort en relativt imponerande säsong med vad som tycktes vara knappa medel och succémålvakten Karol Križan fanns ombord för ännu en säsong. Det stora huvudbryet av en ganska trevlig karaktär innan säsongen var om Niklas Sundström skulle kunna hitta tillbaka till sina kvaliteter som offensiv kraft efter många säsonger i NHL med huvudsakligen defensiva uppgifter. Nya inför säsongen var också "varannansäsongs-mannen" Per-Åge Skröder och den glade gamängen från Slovakien, Róbert Döme, samt Oscar Steen. På det stora hela får man säga att det här var nyförvärv utifrån på en ganska hög nivå för att vara MoDo, även om både Skröder och Döme knappast kan sägas ha varit säkra kort innan säsongen började.
Grundserien var ömsom vin, ömsom vatten rent spelmässigt. En 8-1-seger mot Timrå kunde blandas med de allt för välkända tama insatserna i Stockholm mot Djurgården utan någon som helst skam. Något som däremot var av mycket hög klass var publiksiffrorna i den nya hallen, redan lördag den 7 oktober mot Skellefteå såldes samtliga platser i Swedbank Arena ut för första gången. Publiksiffran 7 600 var då den högsta publiksiffran för en ishockeymatch i Örnsköldsvik på hela 39 år och den 5:e högsta någonsin (vilket sedan tangerats 10-tals gånger).
Faktumet att man tycktes ligga högt över budgeterat publiksnitt, att man lyckades släppa både Pasi Tuominen och den allt mer obekväme Magnus Gästrin ledde till ett stort utrymme för förstärkningar innan slutspelet. Erik Holmberg vaskade fram powerforwarden Justin Morrison från Vancouvers organisation, från Ässät i Björneborg hittade man fjolårets succé-sniper i SM-Liiga-slutspelet, Kristian Kuusela och slutligen så kompletterades laget med den hårt jobbande brunkaren Zdenek Blatny.
MoDo gick in i slutspelet som slutlig trea i tabellen, med en välkomponerad trupp som hade en god blandning av duktiga hemmaproducerade spelare, kompletterade med kompetens från utlandet där det egna landskapet inte hade räckt till. Kort sagt ett lagbygge som genomförts på ett sätt som det aldrig gjorts i MoDo tidigare, med egenhändigt skapade ekonomiska muskler som MoDo aldrig haft i relation till övriga lag i högsta serien tidigare.
När Harald Lückner i direktsändning då valde att skrinna fram mot Kent Johansson för att välja Timrå som motståndare i kvartsfinalen kändes det som en efterrätt till en helt ok måltid redan i det läget.
Timrå hade å sin sida inlett säsongen på ett imponerande sätt, som mest ledde de serien med hela 10 poängs marginal till 2:an innan stora skadeproblem började visa sig, serieledningen höll de dock så långt som till den 26:e omgången av 55.
I den första kvartsfinalen i Timrå vann hemmalaget på hjärnkraft, eller snarare MoDos brist på den. Per-Åge Skröder, Justin Morrison, Tobias Enström och Róbert Döme lyckades nämligen samtliga dra på sig matchstraff och efter det fanns det inte mycket offensiv slagkraft kvar för att hota Timrås 2-1-seger. I den andra matchen i Ö-vik såg det länge skakigt ut för hemmalaget, innan ett slagskott i krysset av Oscar Hedman i numerärt överläge säkrade en 3-2-seger och kvittering i slutspelsserien.
I den tredje matchen i Timrå kom den första smått overkliga matchen i serien, med ett tidigt tvåmålsöverläge för MoDo, reducering för Timrå i början av andra, ett fantastiskt frilägesmål av Róbert Döme fram till 3-1 och när så drömmarna om en bortaseger började växa på den proppfulla bortasektionen reducerar först Sanny Lindström och i slutet av den andra kvittering från Timo Pärssinen. Den tredje perioden blev mållös men gav trots det ett matchstraff till Per Svartvadet för en checking from behind på Fredrik Warg. Den första förlängningsperioden även den mållös, men en enorm press för Timrå, bland annat rymmer skottsiffrorna 18-4 till hemmalaget ett 5-3-läge. När så hemmalagets Sanny Lindström hade blivit utvisad i sista minuten av fjärde perioden kunde Tobias Enström trycka in ett slagskott från blå efter bara 17 sekunder av den 5:e perioden. Målskytten och hela laget åkte sedan över hela planen för att slänga sig mot plexiglaset där bortaklacken stod. Totalt sett hade allt detta mycket väl kunna vara nog för att ta in den här matchen på topp 10, men mörkare stunder väntade.
MoDo hade nu 2-1-ledning i matcher och 2 raka matcher att spela på hemmaplan, ett läge som i alla fall den här bloggaren tog för givet skulle innebära seger med 4-1 i matcher. Ett mycket mer effektivt Timrå tog dock tag i taktpinnen igen och chockade med två raka segrar på Framnäsudden. I bakgrunden kom också Timrås skadade stjärna Riku Hahl allt närmare en comeback, endast en hemmaseger i Sörberge såg nu att att ligga mellan Timrå och en rejäl chans på föreningens första SM-guld.
Men ack och klack, Miloslav Horava & co ville annorlunda.
I en underlig match, där Timrå hela tiden fick jaga i underläge och faktiskt kvitterat till 2-2 med endast 7:25 kvar av matchen, var det just Horavas mål som både psykologiskt och praktiskt signalerade slutet för det som mycket väl kunde ha blivit Timrås slutspel, hela vägen fram till Raoul LeMat:s buckla.
Istället var det nu dags för en sjunde avgörande match i MoDos nya hall på Framnäsudden. I den första slutspelsserien lagen emellan, 48 år efter att de första gången möttes i en match i högsta serien, hade de båda lagen slagits, gjort fantastiska mål, krossat varandras hjärtan och tagit segrar både på hemmaplan och bortaplan som i de lägena tyckts avgörande för serien, för att sedan bara utjämnas i kommande matcher. Ledningen i serien hade växlat maximala 3 gånger. När det gäller dramatik så fanns det redan i det här läget ingen slutspelsserie i MoDos historia som matchar detta, vad det gäller Timrås så överlåter jag det till en Timrå-supporter att avgöra.
Återigen var Swedbank Arenas alla 7 600 platser utsålda, hemmaklacken sjöng och bortaföljet bankade på sin djungeltrumma. Till glädje för djungeltrummans folk kunde Magnus Nilsson skjuta 1-0 till bortalaget, stående framför mål, efter förarbete av Johan Andersson när halva den första perioden gått. Målet kom vid spel med lika antal spelare på isen, men sammanlagt spelade Timrå 5:37 i numerärt överläge i den första perioden, vilket syntes i skottstatistik och märktes på en nervös stämning i hallen.
Frälsare blev den lille finske snipern Kristian Kuusela, som kastade sig fram på en puck levererad av Tobias Enström efter att den sistnämnde bjudit på en rejäl uppsnurrning av den comebackande Riku Hahl uppe vid den vänstra tekningscirkeln. Tid: 2:08 in i den andra perioden.
Stämningen i hallen höjdes givetvis, men samtidigt skulle publiken bjudas på en riktig nervpärs under de återstående 38 minuterna av ordinarie tid, bland annat en frispelad Robert Döme framför Timrå-kassen och stolpskott för bägge lagen skulle betas av innan 60 minuter spelats.
I Swedbank Arenas inre uttalade så lagkapten Per Svartvadet ett löfte i pausen innan den fjärde perioden...
Bestående resultat av matchen för föreningens framtid:
Man kom ut som segrare i den mest dramatiska slutspelsserien som föreningen deltagit i. Den historiskt sett viktigaste rivalen besegrades på ett hjärtkrossande sätt. Den nya hemmaarenan fick ett outplånligt minne redan under den första säsongen. En av MoDos längst tjänande lagkaptener fick avgöra en slutspelsserie mot den största rivalen. Laget fick en enorm injektion av energi och självförtroende inför fortsättningen av SM-slutspelet år 2007.
Soundtrack för dig som föredrar C60 framför Spotify:
Hot Chip - And I Was A Boy From School
Ludacris ft. Pharrell - Money Maker
Deportees - Damaged Goods
Rufus Wainwright - Going To A Town
Kanye West ft. T-Pain - Good Life
Johnny Cash - God's Gonna Cut You Down
Peter, Bjorn and John - Young Folks
Dizzee Rascal ft. Lily Allen - Wanna Be
Jens Lekman - Sipping On The Sweet Nectar
Hot Chip - Over And Over
Dan Le Sac ft. Scroobius Pip - Thou Shalt Always Kill
Grizzly Bear - Knife
Justin Timberlake - SexyBack
Inlägg
5 kommentarer:
Klockers, nostalgi och ståpäls.
Strålande läsning, men var det inte Fredrik Warg som Svarten skickade in i sargen vid sitt matchstraff?
Mano: Helt riktigt - jag ändrar och skyller på önsketänkande från min sida. :-)
Vad vet jag, antingen har jag skrivit detta massor av gånger, eller så är det första gången.
Men jag mötte MODO-ikonen Tore Erkén när han vankade av och an strax utanför ingången till ståplats i pausen innan förlängningen i denna oerhört viktiga och elektriska match.
Jag sökte ögonkontakt med den skygge mannen som nästan alltid omnämns i positiva sammanhang och frågade:
- Tore, hur fan går det här då?
Det märkliga var att det inte var några människor där. Som ett vakuum eller om alla hade stannat på läktaren i sin nervositet. Han tittade upp och spände sina intensiva ögon i mig och sa:
- Det här vinner vi, det vet jag, jag lovar.
Steen chippade, Svartvadet smaskade, Tore visste och vi vann.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Under matchen, den sjätte matchen – klackmatchen, den som unge Milo Horava klackade in hade jag givit upp. Timrås dubbla segrar i match fem och sex i Swedbank Arena hade gjort mig till en negaholiker av rang. Jag hade givit upp upp, hoppet hade lämnat, dessutom tänkte jag inte följa resten av slutspelet. Jag ville utplåna känslan av förlust genom förträngning.
Jag var inte på plats i Timrå, jag såg matchen på TV, jag lyssnade inte på Radiosporten, jag loggade aldrig på webbradion, jag kollade inte på Text-TV. Jag pratade inte med någon. Inget, jag avskärmade mig och gjorde inget, absolut inget.
Frugan som följde matchen fick heller inget säga, jag vägrade höra på förnedringen.
Jag väntade till klockan 22.00 när jag satte på TV-sporten på gammalt klassiskt manér. Jag stängde av ljudet på TV:n till inslaget från ”slaget om Västernorrland” skulle börja och satte på ljudet igen. Inte för än jag såg MODO:s vita bortaställ i bild satte jag på ljudet.
Planen var att titta på inslaget och sedan glömma igen. Lill-milos klack och Blatnys halvknepiga mål lämnar nog aldrig en Modosjäl.
Mer balanserade Modoiter har berättat denna match är kanske den kultigaste av alla kultmatcher. Vår kände skribent Wayne Gresky, som är en av få Modoiter som bevittnade den live, brukar ofta framhålla den som den coolaste av matcher…
Tack för att du återupplivade dessa sköna minnen så väl, Björn.
Jag antar att det finns mer i pipeline :)
Hellge, jag hade en liknande ritual efter sista finalmatchen 1999. Det började med att jag vände mig om och gick ut - jag stod längst upp på stora stå - direkt när Ove Molin fick pucken och störtade fram mot det tomma Modo-målet. På promenaden till bilen genom Hörnett rådde en overklig tystnad. Det var fullt med folk överallt men alla var tysta. Sen undvek jag sport i radio, TV och tidningar i ca en vecka. Molins avgörande mål såg jag inte förrän flera år senare i nån slags sammanfattning av finalserier.
Angående avgörande kvartsfinalen mot Timrå 2007 minns jag mest den förlamande känslan i pausen mellan period 3 och 4. Det var allmänt tyst i hallen/arenan även då och påtagligt svårt att andas, men det blev desto mer högljutt och syrerikt sedan :-)
Skicka en kommentar