lördag 19 december 2009

85. MoDos 10 viktigaste matcher - Nummer 10: Alfredshems IK - IFK Nyland, 1958-02-02.


#10. Avstampet

Spotify-soundtrack


I mitten av 1950-talet var Örnsköldsviks idrottsliv mest känt för några riktiga världsstjärnor i backhoppning - Friska Viljors sundsvallsfödde Sven "Selånger" Eriksson och Erik "Diman" Lindström samt Alfredshems egen världsmästare på 18 km längdskidåkning år 1950 i Rumford (Maine, USA); Karl-Erik Åström. Vad det gäller stora publikmassor så lockade just backhoppningstävlingarna i Paradiskullen stora antal och på lagidrotternas domän drog Friska Viljor relativt stora åskådarmassor till den gamla idrottsplatsen nedanför nuvarande Paradisbadet och tingsrätten. Friska Viljors fotbollssupportrar nämns till och med i Torbjörn Anderssons mastodontverk om svensk fotbolls kulturhistoria "Kung Fotboll", från 2002. Då de står för en stor organiserad supporterresa till en match i Sundsvall i ett mycket tidigt skede.

Ute i Hörnett hade "Kabben" Berglunds metodiska arbete under den första halvan av 1950-talet steg-för-steg inneburit att man närmat sig de tidigare dominanterna i landskapet, IFK Nyland. Säsongen 1956-57 nåddes en milstolpe, då man för andra gången i historien lyckades komma före Nyland i en serietabell. Den här gången på målskillnad, vilket gav föreningen dess första plats i en kvalserie till högsta serien.

Strömsbro från Gävle (ett kommande bogey-team), knep dock platsen i högsta serien framför Alfredshem med en enda poängs marginal och det blev därför till att ta nya tag i Division 2 för "AIK". Säsongen 1957-58 lyckades seriemakarna med att få till en riktig godbit i sista grundserieomgången, då Alfredshem skulle ta emot IFK Nyland på hemmais, i en förmodad seriefinal.

Sakta men säkert hade ishockeyn etablerat sig som en publiksport i Ångermanland, men fram till den här säsongen hade Alfredshem fortfarande inte snittat över 1 000 personer/match i sina hemmamatcher och det är därför ganska rimligt att anta att de som befann sig runt rinken var just Hörnett-bor med jobb på MoDos massafabrik. En faktor som skulle komma att ändra på det var att Alfredshem allt mer tydligt spred ett sken kring sig om att det var här som Öviks bästa hockeylag fanns, en annan var "Kabben" Berglunds genialiska drag med insatta krönikor i ortstidningen ÖA som både sålde ishockeyn som sport och gjorde alla Öviksbor bekanta med spelarna, samtidigt som han förklarade spelets regler, taktiska upplägg och förmedlade nyheter från ishockeyvärlden i stort.

En känsla av att något större var på gång märktes tidigt i den här säsongens publiksiffror, det första mötet på bortaplan i det lilla samhället Nyland drog över 700 åskådare, derbyt på hemmaplan mot Järved lockade hela 1 600 åskådare till Kempevallen och efter segern i den näst sista omgången mot Teg på bortaplan med uddamålet stod det klart att matchen i sista omgången skulle bli en direkt avgörande uppgörelse om seriesegern och en plats i kvalserien till högsta serien, 1958.



Intresset var på topp och som synes i matchannonsen arrangerades nu bussturer från det tidigare avogt inställda centrala Ö-vik. Utöver den enda läktarsektionen för 600 åskådare som införskaffats under fjolårssäsongen utnyttjade man nu den snörika vintern och byggde en snöläktare i hela sju rader, förstärkta med plankor och räknade innan matchen med att kunna ta emot hela 2 500 åskådare utan problem. För den oinvigde ska då nämnas att denna "Kempevall" inte låg på samma yta som senare tiders Kempehall, utan fanns på grusplanen ovanför fotbollsplanen, det som senare kom att bli parkeringen till Kempehallen.



I sin upplaga av "Puckprat" innan matchen gjorde "Kabben" både reklam för kommande vänskapsmatcher mot ryska ungdomslandslaget och allsvenskarna Leksands IF samt gick igenom hur laget skulle preparera sig inför föreningens hittills största match i ishockey:

"AIK går till seriefinal i enlighet med sina traditioner vid hemmamatcher. Det innebär samling på morgonen, lunch vid pass kl. 12 på treetexfabrikens bar, som blivit något av AIK-mascot med sin tidigare alltid vinstgivande föda. Några kortfilmer i gula paviljongens gillestuga är avkopplingen före kaffet och taktikresonemanget med ordergivning i klubbrummet före ombyte och avslag. AIK har inte förlorat någon match med det programmet som blivit en tradition och tillämpats vid fjolårets kvalmatcher och vinterns serieduster på hemmabana. Håller traditionerna månne?"

Med några enkla rader lyckades han alltså förmedla bilden av AIK-spelarnas förberedelser inför den här matchen till hela Örnsköldsviks ÖA-läsande allmänhet. Det är i sådana små, men genialiska detaljer som jag tror att grunden till engagemanget från hela Ö-vik och sedermera Ångermanland började byggas.

Matchen i sig blev ingen enormt dramatisk historia, Alfredshem gjorde 3-0 på de första 10 minuterna och de 2 676 åskådarna på den proppfulla snöläktaren kunde i feststämning konstatera att maktskiftet i Ångermanland nu var ett definitivt faktum. För att nå nya utmaningar måste Alfredshem nu sikta på riksplanet och högsta serien. En verklighet som inget annat lag i Ö-vik varit i närheten av innan dess.



I en första period med högt tempo gjordes 1-0 på en solo-uppåkning och skott på egen retur av arkitekten "Kabben", back-kollegan Lasse Lindström gjorde 2-0 på ett långskott innan "Kabben" i den 7:e minuten utökade till 3-0 på ännu ett skott utifrån linjen.

En händelseutveckling med så mycket symbolik i sig att det nästan är lite overkill.

Som brukligt är vid 3-0-ledningar slappnade Alfredshem av i andra perioden, tempot sjönk och Nyland tilläts reducera innan Åke Nordström utökade till 4-1. I den tredje perioden följdes en Nyland-reducering av 5-2 från broder Ronny Nordström, innan slutresultatet 5-3 fastställdes av Nylands Ronnie Rödlund.

Som om inte maktskiftet i Ångermanland kunde bli mer tydligt så hyllade faktiskt IFK Nyland sina övermän med att sträcka över blomsterkvastar, en syn som är lite svår att relatera till 51 år senare.

Bestående resultat av matchen för föreningens framtid: Maktskiftet i Ångermanland fastslogs. Den innebar startskottet för en verklighet där endast Sverige-eliten kunde ge nya utmaningar. Alfredshem etablerades definitivt som Örnsköldsviks viktigaste och mest populära bollspelande lag. Behovet av en ny, större, permanent arena blev underförstått allt mer konkret (även om optimistiska tongångar om snöläktare för "5 000 personer" kunde höras efter slutsignalen).

9 kommentarer:

Mange sa...

Grymt rolig läsning, vill ha mer :) När kommer nästa?

Björn W sa...

Mange: Tack! Julledighet fr.o.m. i övermorgon, så #9 borde jag kunna beta av i mellandagarna i alla fall, sedan får jag försöka hålla något slags tempo i produktionen så att de 8 kvarvarande texterna släpps medan MoDo fortfarande spelar denna säsong. Vår trafikmängd brukar gå ner därefter. :-)

hellge sa...

Coolt eller ej, men i Lars Byströms inledande karriär var han mycket långhårig och döptes då till Kjell-Astrid

Björn W sa...

hellge: Har det inte funnits något smeknamn att lägga på minnet under de senaste 22 åren (min tid som aktiv supporter)? Jag kan inte frammana något minnesvärt själv i alla fall. "Susse", "Timmy", "Macke" med mera är ju så otroligt beiga smeknamn. Tyvärr.

Hur skötte jag musiken? Ganska så mycket mittenfåra här, även om Nina Simone och Volare inte är riktigt "ishall". Ishalls-rocksspåret kommer jag f.ö. att vara ganska långt ifrån i fortsättningen.

Kul ska det bli.

Bonus: En match som inte kommer med på topp 10, men som är snubblande nära är den första slutspelssegern mot Brynäs, 1970 (seriespel). Över 6 000 på läktaren, feststämning och i det läget endast 2 poäng efter guldet. Matchen faller dock just på kriteriet att den inte lämnade något riktigt bestående resultat, då de sedan föll ihop i slutet av serien mot sämre motstånd och slutade trea.

Mikael sa...

Jag skulle kunna tänka mig att det finns/funnits många fyndiga men inofficella smeknamn i trupperna. Ett exempel som läckt ut är att Anders Eriksson när han dök upp kallades Sumo av de äldre spelarna. Rätt fyndigt namn baserat på utseendet :-)

I övrigt ett mycket intressant och välskrivet inlägg (som vanligt) och jag ser fram emot resterande nio avsnitt.

hellge sa...

Älgen, sliparn, Jojo, Nubben, Limpa, Turken, Wilma, Trean och D.Y.

Alla är relativt gamla men skaplit coola namn må man säga

hellge sa...

hmm...

jag har ej spotify så mumusikvalet kan jag inte säga så mycket om.

Däremot såg jag att France Gall var med på senaste På spåret.

hellge sa...

mumusikvalet?

musikvalet ska det stå

Björn W sa...

Mikael: Det kan väl vara så att spelarna är lite mer distanserade till sin omvärld idag och mer måna om att bara släppa ut en polerad bild av sig själva, så långt som det är möjligt.

hellge: Inget Spotify? Hur överlever farbror? Med bibehållen skivsamling eller? ;-)

Playlisten såg ut så här (och jag får väl komma ihåg att publicera den i textform i fortsättningen):

Chuck Berry - Johnny B. Goode
Nina Simone - My baby just cares for me
Bo Diddley - Who do you love?
Domenico Modugno - Volare
Buddy Holly - Maybe baby
The Platters - Smoke gets in your eyes
Elvis Presley - King Creole
Jerry Lee Lewis - Great balls of fire
Peggy Lee - Fever
The Everly Brothers - Bird Dog

Sådär, bara att börja ett C30:s kassettband...

Till nästa post så är jag säker på att både du och Lumber Jack kommer att ha synpunkter på musikvalet.

God Jul!