69. MoDo i Alperna

I tjusiga Alfredshems-kavajer har Anders "Myggan" Nordin (ej att förväxla med Anders "dödspiloten" Nordin) och Sten Olsén tagit en paus i de italienska alperna. Året är 1961 och nä - inte ens det här var första gången som MoDo/Alfredshem hade sökt sig ner till Alperna för försäsongsmatchande.

Redan 1959, alltså för 50 år sedan, hade Kabben låtit sitt lag förbereda sig inför nystarten i Division 2 (man hade blivit degraderade från högsta serien under föregående säsong, som då varit den första för föreningen på den nivån) genom en mastig turné som tog "AIK-arna" genom hela sex stater: Västtyskland, Österrike, Schweiz, Italien samt Östtyskland. De första motståndarna under denna turné var de regerande österrikiska mästarna Innsbrucker EV, som Alfredshem chockade genom att hålla 2-2 in i tredje perioden innan Innsbruck avgjorde och vann med uddamålet.

Alfredshem var vid den här tiden kända för att träna mycket hårt i relation till sina konkurrenter på norrlandskusten och denna goda kondition kom att sätta tonen för resten av turnén, då division 2-laget från Hörnett fortsatte med att enkelt avfärda Lausanne HC med 6-2, innan man fullkomligt körde över dagens motåndare Servette från Genève i Les Vernets med hela 10-3.

Segertåget bara fortsatte, inför en allt mer förbluffad sportredaktion på ÖA som fick rapportera om dubbla segrar mot HC Neuchâtel (7-2 samt 8-3). Efter detta stannade man till ett tag i det lilla samhället Martigny på gränsen mot Italien för en turnering mot La Chaux-de-Fonds, Chamonix samt hemmalaget Martigny. Endast 6-0 segern mot La Chaux-de-Fonds är bevarad för eftervärlden, men även de 2 andra matcherna rapporterades som segrar och därmed tog man hem denna turnering på schweizisk mark.

Vägen hem gick genom det kommunistiska Östtyskland och inte heller här missade man chansen att göra lite nolaskogsisk propaganda. I dåvarande Karl-Marx-Stadt (idag: Chemnitz) avfärdades SC Wismut med 3-2.

Att den här årgången verkligen var stark visade sig under hela säsongen, då AIK gick fram som en ångvält i Division 2 Norra B, där man av 14 seriematcher vann 13 och spelade oavgjort i endast 1 match. I kvalserien slutade man sedan med 3 poängs marginal ner till det streck som garanterade den andra uppflyttningen till högsta serien.

1961 var det alltså dags igen, den här gången åkte man tåg från Övik C (vilket ju snart går att göra igen) ner till Helsingborg, via Danmark ner till Großenbrode i Västtyskland. Därefter fortsatte man med buss till Hannover för match mot det som då var stadens division 2-lag - EC Hannover. Det här är dock inte samma klubb som MoDo senare möter i årets turnering i Yverdon, utan "Hannover Scorpions" är en nyare konstruktion.

Det exotiska besöket från norr lockade ny rekordpublik till "am Pferdeturm", hela 5 000 personer betalade in sig för att se Alfredshem vinna med 11-2. Publiken hyllade trots detta de överlägsna besökarna - bland annat med att kasta in smällare på isen kring en skräckslagen Sture Norberg i mål. Efter en avstickare till Hamburg (där tydligen besök på Reeperbahn ska ha genomförts av delar av truppen...) bar det sedan vidare till franska Marville.

Marville hade vid den här tiden en NATO-bas som sköttes av det kanadensiska flygvapnet. Kabben fick därmed en möjlighet att matcha sitt lag mot transatlantiskt motstånd, som dessutom spelade i ett internt seriespel mellan olika flygbaser i Europa under namnet "Marville Arrows". Både det fysiska elementet och en högre klass på spelarna än hos det tyska motståndet var bidragande faktorer till en 3-4-förlust. Efter detta bar det vidare till ännu en flygbas med kanadensisk personal - västtyska Baden-Söllingen. De här baserna är egentligen mörka namn i Europas historia, då de var platser där kärnvapen var stationerade, och den personal som hälsade Alfredshem välkomna till matcherna (och i vissa fall kanske till och med spelade matcher) kunde med några sekunders varsel sättas in i ett krig som hade avslutat mänsklighetens historia på Jorden.

Marville Arrows

Bara en bisats på en ordbajsande hockeyblogg, men den kan vara befogad. Alfredshem tryckte dock till domedagspiloterna i "Wing 4" med 9-2 och lyckades reta upp kanadickerna till långa perioder i utvisningsbåset.

En riktig utmaning fick man i Österrikes regerande mästarlag Klagenfurter EC, som beskrevs vara "ett av sydeuropas bästa lag" vid tiden. Helt rätt, eftersom de kom att vinna med hela 5-1. I nuvarande Slovenien tog man sig an de dåvarande jugoslaviska mästarna Jesenice och vann med 10-1 innan en dåligt hanterad wienerschnitzel däckade hela truppen i akut magsjuka.

Besvikna på det dåliga sportsliga motståndet från Jesenice och den allmännt gråtrista stämningen i stålverksstaden ordnade man snabbt en match mot det västtyska laget Kaufbeuren från högstadivisionen, kastade sig på bussen för en 14 timmar lång resa över slingrande alpvägar, anlände 15 minuter innan match, hyllades med stående ovationer av 5 300 tyskar (som informerats om strapatserna man utsatt sig för innan matchen). Ja - inte kunde det då gå på annat sätt än att man vann matchen med hela 7-3.

Efter det tyska äventyret (som antagligen är en av de mest underliga historierna i föreningens historia) så avslutades turnén med match i Bolzano mot österrikiska HC Graz (seger 5-1) och en hel turnering i Milano med matcher mot hemmalaget, de rödsvarta "djävlarna" (seger 8-4) och återigen Klagenfurter EC (förlust, 0-3). Andraplats således i turneringen innan det var dags för hemresa mot en säsong som för tredje gången skulle föra Alfredshem upp till högsta divisionen, nu skulle man också stanna där ända till 1984.

Sture Andersson deppar på österrikisk glaciär, 1980.

Förutom de här båda turnéerna finns det ytterligare en turné på det tidiga 1950-talet och europacupäventyret i Innsbruck 1980 (förluster mot Slovan Bratislava med 4-8, CSKA Moskva med 1-7 samt Tappara med 3-13) att skriva om, men den första saknar jag uppgifter om i nuläget och den andra bör helst glömmas, så jag hoppar vidare till Spengler Cup i Davos. Världens äldsta ännu existerande turnering för klubblag där MoDo deltog hela fyra gånger under perioden 1964-1971. Som bäst slutade MoDo tvåa 1964, då man också tog den mest meriterande segern, 8-4 mot Spartak Moskva. Samtliga resultat finns här.

Att MoDo tycks ha varit mer öppna för internationellt spel och vad det kan ge under perioden 1950-1971 är ingen förvånande läsning. Perioden sammanfaller ju helt med "Kabbens" period som tränare - en man som byggde sin 22-åriga period som a-lagstränare till stor del genom att vara öppen för intryck utifrån och vilja att testa nya grepp. Tommy Sandlin var förvisso imponerad av ryska tränare som Tichonov, men fokus tycks ändå ha legat på att producera mästarlag för svenska förhållanden, till bekostnad på experimentlustan.

Det absoluta bottennappet när det gäller att vara öppen för intryck utifrån måste för MoDos del ha nåtts under EHL-kvartsfinalen 1999, då fokus kring matchen mot Metallurg Magnitogorsk låg på att hitta bekväma och snabba flighter in och ut ur Ryssland.

En liten, elak, del av mig tycker nog att truppen från 1999 skulle ha mått bra av till exempel en illa tillagad slovensk wienerschnitzel eller en 14-timmars bussresa på serpentinvägar.