106. Koncernredovisningen 2014-15

Inledning

När jag tittar tillbaka på fjolårets text ser jag att den inleddes med lite gnäll om att årsredovisningen hade publicerats på hemsidan bara någon timme innan årsmötet, vilket gör att den praktiskt taget var ganska omöjlig att använda som en del i att besvara frågan om ansvarsfrihet för styrelsen. I år presenterades den med presskonferens mer än en vecka innan årsmötet och alla 1 800 medlemmar har alltså full möjlighet att läsa den, tänka till vad de tycker om styrelsen och sedan dyka upp på årsmötet och rösta som de känner för. Eller sitta 115 mil därifrån och nöja sig med en lång text. Precis som ifjol finns det inte heller någon anledning att ligga och hålla på den, enligt mig i alla fall. Det görs ett habilt jobb utefter givna förutsättningar och att då våga publicera den i god tid är en tydlig signal om att man inte tycker att man har något att dölja. Dessutom har årets redovisning fått sig en rejäl skjuts i form av information – den språkliga tydligheten i noterna har blivit bättre och vi har för första gången på sex år fått en specifikation på intäkternas fördelning (Not 2). Öppenhet och en oräddhet att visa vad som går bra och mindre bra – det kan inte vara en dålig början om man faktiskt har en ambition att bli bättre på allt.

Nä, jag är på allmänt bra humör när jag skriver det här – MoDo verkar skötas allt bättre i det administrativa, några av mina minst omtyckta företrädare i svensk hockey har lämnat sina poster under säsongen och nästa år kommer jag personligen (bor i Skåne) att ha sex MoDo-matcher på kollektivtrafikavstånd. Inte de bästa förutsättningarna för att vara kritisk och butter alltså, men jag ska se om jag inte kan skaka fram något under resans gång.

En mycket underlig utveckling är faktiskt för övrigt haveriet i medlemsantal under året - från cirka 3 100 medlemmar till 1 800 under en säsong. Vad hände egentligen där? Ett större problem på sikt med detta är givetvis - hur väl representerar vi som ingår i denna krympande skara ett genomsnitt av de som bryr sig om MoDo? Hur fångar man upp åsikter från intressenter som vare sig är medlemmar eller frispråkiga sponsorer? Är de hänvisade till banderollprotester i arenan eller går det att bygga någon form av naturligt forum att uttrycka åsikter? Lockar inte medlemskapet i en förening i sig längre, år 2015?

Först dock, alla SHL-klubbars årsredovisningar (de som hittats hittills)

Brynäs

Årsredovisning 2014-15

Djurgården

Publiceras 2/7 enligt hemsidan. 

Frölunda

Ingen länk hittad (men nu verkar de ha börjat publicera, i alla fall, om än sent).

Färjestad

Ingen länk hittad – precis som vanligt.

HV 71

Ingen länk hittad (ovanligt för HV, troligen pga allmänt kaos i klubben).

Leksand

Ingen länk hittad – aktieägare i IdrottsAB uppmanades hämta årsredovisningen på kontoret.

Linköping

Ingen länk hittad – medlemmar uppmanas maila kontoret.

Luleå

Årsredovisning 2014-15 

MoDo

Årsredovisning 2014-15

Skellefteå

Årsredovisning 2014-15

Växjö

Årsredovisning 2014-15

Örebro

Årsredovisning 2014-15

De tre förorden

Både ordförande och VD går in så pass mycket på säsongens sportsliga misslyckande att det nästan ser ut som någon slags bumerangeffekt att den ytterst sportsligt ansvarige i princip bara använder en tredjedel av sin text för att behandla samma misslyckande. VD understryker att den sportsligt ansvarige kommer att få 5 Mkr ytterligare i sin budget för nästa säsong, samt att 14 spelare har utgående kontrakt (och därmed i min tolkning underförstått att deras prestation kan och bör utvärderas i relation till deras lön). Ska man vara lite fundersam kring detta ser VD väldigt konkret ut i vilka ekonomiska förutsättningar sportchefen får. Sportchefen lägger i sin text stor vikt på de spelare som ej påfrestar spelarbudgeten i hög grad (de unga spelarna) och ordföranden verkar ha ett antal större konceptuella frågor kring organisationen som han hintar om, men låter frågetecknen hänga kvar ett tag till. Visst är det intressant, men det kräver ju också konkretisering inom kort, framför allt då när det gäller ordföranden. Som läsupplevelse blir de tre texterna sammantaget något av en blöt tvål som hoppar ur mina händer.

Det är inte underligt att det är svårt att samstämmigt beskriva den sportsligt sämsta säsongen sedan åtminstone 1991-92. Visst var inte MoDos spelartrupp bland de dyraste i serien, men samtidigt har den innehållit några mycket rutinerade spelare på positioner där de inte längre kunnat prestera på SHL-nivå, unga mycket talangfulla spelare som inte nådde upp till samma nivå som under fjolåret, några misslyckade transatlanter, samt sent inköpta europeiska toppspelare till namnet som inte alls levde upp till tidigare prestationer. Det var inget bra lagbygge, det var underprestationer och mellansäsonger för en del spelare, men visst – ju mer pengar som frigörs: desto större marginaler för ett lyckat sportsligt resultat kommer att ges. Det är inte lätt att beskriva allt detta på ett likartat sätt, med samma ord, hos tre personer med olika fokus i sitt arbete.

Resultaträkning

Nettoomsättningen i koncernen ökade med 3,5 Mkr (från 130,8 Mkr till 134,3 Mkr). Detta trots nedgångar i biljett-, restaurang-, kiosk- och konferensintäkter. Det som ökat är hyresintäkter och uppdragsintäkter – rimligen är det här som det fulla genomslaget av det nya kommunavtalet kommer. Jag har redan varit inne på det, men denna specifikation på intäkterna ger väldigt mycket för att få en bild av vilka delar av verksamheten som går bra. Årets biljettintäkter på 23,5 Mkr är hela 14 Mkr lägre än guldsäsongen 2006-07 och påverkar givetvis i sin tur de övriga arenarelaterade intäktskategorierna också. Jag har varit inne på det oräkneliga gånger tidigare år, men MoDo har en stor intäktspotential i den största och mest försäljningsoptimerade arenan norr om Gävle. När en sportsligt bra säsong återigen kommer och publiksnittet börjar dra sig över 6 000 igen så kommer detta att visa sig vara ett väldigt elastiskt gummiband som sträcks i många riktningar. Frågan är dock om den vikande publiktrenden går att vända inom kort, i skrivande stund har man 700 säsongskort kvar att sälja för att komma upp på samma nivå som under den nyligen passerade säsongen.

Den ideella föreningens omsättning vände svagt uppåt, från 95,7 Mkr till 96,4 Mkr, vilket innebär att arenabolagsdelen av koncernens omsättning återigen ökade i både relativa och absoluta tal. Hade man varit en skribent som var rädd för att få betala bolagsskatt så hade detta varit något att fästa vikt vid. Själv är jag inte det då jag är ganska säker på att även ”ideella allmännyttiga föreningar” kommer att få göra detta inom kort. Tidigare internprissättning mellan förening och arenabolag har ju också resulterat i ett antal skatterevisioner. Omställningen mot att en allt större del av resultatet kommer att beskattas tror jag alltså är oundviklig och min inställning till vilken bolagsform MoDos elitverksamhet bör drivas i framtiden är känd. 

Souvenirförsäljningen särredovisas ej längre efter outsourcingen till Intersport och dess storlek har varit i en krympande trend under det senaste decenniet. Det är troligen också en verksamhet som är svår att driva med god marginal och ha rätt kompetens in-house för att möta olika åldersgruppers och supporterkategoriers efterfrågan på ett bra sätt. 

De centrala avtalen med intäkter från SHL är ett återkommande sorgebarn, från 2012-13 till 2013-14 ökade denna del av intäktskakan endast från 23,50 Mkr till 23,56 Mkr. Hur mycket denna del av kakan stod för under 2014-15 får vi vänta med till SHL AB fått in sin årsredovisning till Bolagsverket med att fastslå (vanligen: oktober månad). Mina åsikter om SHL som organisation kvarstår, trots att en gammal MoDo-ordförande nu valts som ny ordförande för organisationen. 

Jag tycker inte att den ska hålla på och låtsas vara ytterligare ett sportsligt organ ovanpå SIF, den ska sluta med att dra på sig evigt ökande utgifter för administration, tekniska leksaker och anställningar av personliga vänner till klubbledare med allt mer krystade tjänstebeskrivningar. SHL i dess nuvarande form äter pengar som istället hade kunnat läggas på konkurrens med andra ligor i lönekostnader. Den fördelar dessutom pengarna alldeles för jämnt mellan klubbar med starka varumärken och många supportrar jämfört med nya klubbar som saknar både varumärke och supportrar. En fördelningsnyckel baserad på tv-tittare och publik på lagens bortamatcher borde vara ett minimum att begära, om modellen SHL över huvud taget har något positivt att erbjuda. Jag är som sagt väldigt skeptisk till konceptet i sin helhet och Anders Källström kommer att få ett tufft jobb att göra åtminstone mig nöjd.

Klicka på diagram för att förstora

Ifjol sågs ett tydligt brott nedåt på kostnadssidan, nästan 10% kapades på koncernnivå – i år vänder den dock uppåt igen och då framför allt i arenabolaget under ”övriga externa kostnader”, som det ser ut. Även posten personalkostnader i framför allt föreningen har börjat sakta dra sig uppåt, från 63,1 till 65,6 Mkr. Nästa säsongs aviserade höjning av lönebudgeten hamnar också här och kommer då troligen att peta upp denna post till över 70 Mkr. Överlag sett så anser jag dock att det arbete som gjordes här för 1,5 år sedan är en mycket stor förklaring till årets vinst. Den kostnadskapningen och kanske framför allt en ny kultur att arbeta med dessa frågor skapar större marginaler att arbeta med, även under en sportsligt usel säsong. Man ska inte förringa det nya kommunavtalet, men med en kostnadsnivå på över 140 Mkr (som man var uppe på för 2 år sedan) hade det nya kommunavtalet ändå inte spelat någon roll och man hade i så fall stått på negativt eget kapital i dagsläget.

Återigen kommer en liten post med ersättningar från NHL för två mycket talangfulla spelare (Linus Ullmark och Adrian Kempe) – cirka 4,4 Mkr. När spelarna vare sig har något år på kvar kontraktet eller ens att vi är i en situation där spelarkontrakt redovisas som tillgångar så ser ju detta ut som (och är) realisationsmässiga vinster på "tillgångar" med noll i restvärde. Jag köper detta när kontrakten är slut, men vad jag inte köper är svenska hockeyklubbars metodik att ej redovisa spelarkontrakt som tillgångsvärden när det fortfarande finns år kvar på dem. Spelartrupperna är (möjligen i konkurrens med arenabyggnaderna) de viktigaste tillgångar klubbarna har och speciellt i situationer när spelare med kvarvarande kontraktsår går till NHL för en ersättning enligt gällande avtal hamnar man i situationer som jag skulle personligen skulle beskriva som realisationsmässiga förluster. Man kan helt enkelt inte ersätta spelarna fullt ut med de pengar som kommer in. Bryter man ut årets 4,4 Mkr ur sitt sammanhang går det givetvis att påstå att MoDo skulle ha stått på ett negativt eget kapital utan dem – men å andra sidan så är detta inte helt rätt då ingen möjlighet att skriva långa kontrakt med unga spelare och sedan antingen behålla dem eller sälja till högstbjudande i praktiken existerar. Pengarna är vad man får i nuläget på grund av nuvarande maktförhållanden i hockeyvärlden, det är inte en rättvisande redovisningsmässig bild av de fulla konsekvenserna. 

Modellen i sig att talangfulla, egenutvecklade spelare förväntas kunna kräva korta kontrakt och även försvinna över en natt genererar hela tiden hårda krav på både talangutveckling och köp av spelare utifrån. Jag vill inte beskriva det som en kontrollerad, inkomstbringande situation när kontrakt med potentiella världsstjärnor helt plötsligt kan brytas för en godtycklig värdering på endast 325 000 dollar. Värdet av ett femårskontrakt med en ny potentiell Peter Forsberg hade kunnat vara enormt för en svensk klubb, hockeyvärldens ingångna avtal sätter dock i nuläget ett tak på det värdet, ökar europeiska klubbars kostnader och fördelar marknadsvärdet på spelartalangerna till ett monopol i Nordamerika. Sammantaget blir det lite nervösa eksem för mig när jag läser om NHL-ersättningar som ”räddar resultat”, även om det rent resultatmässigt självklart går att säga så i år. NHL-avtalet i sin helhet är något som driver kostnader och stjäl framtida inkomster från europeiska klubbar, så som MoDo. Både kommunavtalet och kostnadsminskningarna ifjol är dessutom relativt sett mycket viktigare för helheten i årets resultat.

Räntekostnaderna krympte under den gångna säsongen ytterligare, från 5,3 Mkr till 4,3 Mkr och är nu nere på endast 3% av koncernens kostnader. Ska man vara lite fräck så skulle man ju kunna skriva att det nog aldrig funnits ett mer gynnsamt läge för kommunen att ta över ägandet av Fjällräven Center. Lågt ränteläge, de är själva långivare till cirka 35% av arenabolagets lån på 140 Mkr och de har precis sålt Arkenbyggnaderna för 338 Mkr. Lyft nu luren & ring och lägg ett bud, Glenn Nordlund, du verkar ju öppen för goda idéer och initiativ från allmänheten.

Oavsett hur det blir med det kommer nu koncernen nästa säsong (utan oväntade katastrofer) att ha en årsomsättning som är högre än koncernens totala skuldbelopp. Det är första gången sedan man spelade i den kommunägda Kempehallen som man hamnar i en sådan situation. Räntekostnaderna går inte i sig att längre beskriva som särskilt betungande för MoDo – utan det är helheten med att driva en arena och betala personalkostnader, förbrukningsmaterial, el, vatten, räntor och avskrivningar som fortfarande skapar en negativ konkurrensfördel mot exempelvis Skellefteå med en kommunägd hall som hyrs för endast 6 Mkr/år. MoDos helhet kring att äga och driva Fjällräven Center har kostnader på cirka 40-45 Mkr/år.

Balansräkning

Den räntebärande skuldmassan krympte med ytterligare 3,8 Mkr i koncernen, från 147,2 Mkr till 143,4 Mkr, som jag var inne på kommer detta snart att vara lägre än en årsomsättning för koncernen, rimligen sker detta under nästa år, då cirka 18,8 Mkr av den räntebärande skuldmassan förfaller till betalning under det nästkommande året. 

För en årsmötesbesökare kan det vara relevant att ställa dessa frågor:

* Varför är den kortfristiga delen av den långfristiga skulden i år 10 Mkr, jämfört med endast 2,6 Mkr ifjol? 

* Hur påverkar detta likviditeten under kommande säsong, speciellt med tanke på de utlovade 5 Mkr extra till spelartruppen?

* I kassaflödesanalysen syns en ökning av kortfristiga skulder på 2 Mkr - är detta möjligen den beviljade checkräkningskrediten på 2 Mkr som nu utnyttjats? Om ja - vad är huvudskälet till att den utnyttjats när koncernen ändå har positivt kassaflöde under året?

De 147,2 Mkr i ingående skuld kostade koncernen 4,3 Mkr i ränta, till en genomsnittlig räntesats på 2,9%. Det är en mycket fin räntesats för en koncern som endast har 1,3% i soliditet (upp från 0,6% ifjol). Som synes i frågorna ovan har jag en liten misstanke om att MoDos beviljade checkräkningskredit på 2 Mkr har utnyttjats under året - något som jag inte ser som nödvändigtvis dramatiskt, jag är mer lite nyfiken på vad skälet är om så är fallet. Att föreningar har likviditetsproblem under en säsong är ej ovanligt, men även utan eventuella krediter har MoDo en tydligt positiv trend i tillgången likvida medel, under fyra säsonger i rad.

Ser man på helheten på skuldsidan och adderar de skulder som ej är räntebärande så krymper även denna siffra från 182,1 Mkr till 178,2 Mkr (-2,1%). Leverantörsskulderna är 2 Mkr lägre än ifjol, samtidigt som upplupna kostnader och förutbetalda intäkter är 3 Mkr högre. Jag upplever inte något av detta som särskilt dramatiskt, utan den nuvarande kostnadsnivån tillåter amorteringar enligt plan samtidigt som likviditeten stärks och redovisningsmässiga plusresultat levereras. Ja, just det - representationslaget hängde ju till och med kvar i högsta serien. Den svarta svanen som kan omkullkasta MoDo i nuläget är en nedflyttning till lägre serie som skulle sänka intäktsnivån i en omfattning som ej skulle ske med kostnadsnivån. 

Notera: förändring i redovisningsmässig hantering av pensionsförpliktelser leder till det stora hacket den senaste säsongen – dock nettoeffekt noll på Eget Kapital

På tillgångssidan finns en del intressanta aspekter att redovisa, speciellt känns det meningsfullt att gå igenom lite grann kring vad som händer när man bygger/renoverar en byggnad ur redovisningsmässigt perspektiv. Ifjol hade arenan ett bokfört restvärde på 147,5 Mkr och ordinarie avskrivningar på 2,57 Mkr. Ett antal renoveringar och ombyggnader genomfördes under året i Fjällräven Center, till synes för ett värde av cirka 2 Mkr (not 10). Det viktiga att komma ihåg här är att dessa 2 Mkr inte har en negativ resultatmässig effekt i sin helhet, utan detta värde tillförs tillgångsvärdet på arenan och skrivs av under lång tid framåt. Den sanna resultatmässiga effekten av årets byggprojekt i arenan var alltså endast 50 000 kronor i ökade avskrivningar som de genererar. Detta är något som tycks vara svårt att förstå, men att hålla arenan i ett bra skick för att säkerställa och öka intäkter är inte något som i stort har en negativ resultatmässig effekt. Det är helt enkelt ett långsiktigt tänk för att kunna säkerställa intäkter och därmed rättfärdiga det bokförda värdet på arenan.

Att en investering i arenan har en kassaflödesmässig aspekt och begränsar utrymmet för bland annat spelartruppens löner under innevarande säsong är dock den relevanta poängen för den som vill kritisera dessa investeringar. Själv gör jag inte det, då jag vill ha minst 55 säsonger till i högsta serien för MoDo och det kommer troligen att komma fler säsonger med kval under dessa oavsett vilket. Att underhålla den största tillgången man har är en oundviklig del i att ha förutsättningar för spel i högsta serien.

Kassaflödesanalys

I kassafödesanalysen ligger mycket information kring hur organisationen som helhet klarar av att finansiera sin löpande verksamhet och huruvida man i nuläget tycks vara på rätt väg. MoDo hade inför denna säsong kunnat redovisa positiva, om än små, kassaflöden (mängden pengar i kassa och på bankkonton ökar) under tre säsonger i rad och även under den nu avslutade säsongen kunde ett positivt kassaflöde redovisas (+3,1 Mkr). Jag vill påstå att ett positivt kassaflöde i fyra säsonger i rad är det absolut tydligaste tecknet på att man har kontroll över ekonomin. MoDo amorterar hårt, driver arenan själv och gör detta samtidigt som man ligger i botten av SHL och därmed inte utnyttjar sin största tillgång (arenan) i närheten av max. MoDo har alltså visat prov på administrativ styrka samtidigt som man nått en bottennivå i den sportsliga underhållning som ska vara koncernens viktigaste produkt för att generera intäkter. 

Det är så jag tänker när jag menar att MoDo är på rätt väg och när jag tar de orden i min mun blundar jag och glömmer många matcher under säsongen som gått.

Noter

Medeltalet antal anställda under året sjönk med fyra personer, från 97 till 93, tre av dessa fyra försvann i moderföreningen. 

Skatterådgivningsposten är något som tydligen inte vill försvinna (495 tkr i år, 498 tkr ifjol) och personligen vill jag bara skratta/gråta över faktumet att en "ideell allmännyttig förening" har dessa problem som kräver avancerad skatterådgivning i denna omfattning år-efter-år. Detta är dock bara ett symptom på en fullständigt havererad modell för administrerandet av svensk elitidrott i stort. Det står en stor rosa elefant i rummet och det är dags att ta tag i den, förhoppningsvis med hjälp av en ny och mer konkret och målinriktad ledning i Riksidrottsförbundet som just tillträtt. Organisationer med över 130 Mkr i omsättning ska givetvis betala bolagsskatt på sina vinster och de ska vara registrerade för moms, lägga 25% moms på sina tjänster och i gengäld få avdragsrätt för momsen på sina inköp. Så pass hemsk är jag och jag kommer inte bli snällare kring detta.

Sammanfattning

På det stora hela blir bilden av MoDo år 2015 den av en organisation som kapat kostnader, sett till att få till stånd en någorlunda konkurrenskraftig kommunal subvention (i ett tag i alla fall), uppgraderat sin nu 9 år gamla arena (även om det övre etaget i arenan kan behöva lite kärlek inom kort) och dessutom har outnyttjad potential i arenabyggnaden, mängden supportrar, varumärket samt att få till en tydligare strategi i nationella och internationella kontakter. 

Ja, det var en bedrövlig sportslig säsong av representationslaget på herrsidan. Den produkt som ska vara den största intäktsbringaren - men ändå snurrar organisationen runt i luften i det fria sportsliga fallet och landar förhållandevis smidigt på fötterna per den 30:e april.  Det är imponerande i sig, men det viktiga framöver är att både kunna sälja en bild av det faktiskt finns sportsliga framgånger att sikta vid horisonten och sakta men säkert börja leverera dessa. 

MoDo måste börja bryta ur vissa givna mönster samtidigt som vad varumärket i sig står för i form av talangutveckling och kontinuitet inte kan kompromissas med. I detta krävs en hög grad av separarering mellan sportsliga och administrativa ledares uppgifter, men vissa konflikter är oundvikliga och investeringar i arenan kommer att behövas även i framtiden och de kommer att vid de givna tillfällena begränsa utrymmet för spelarlöner. Min idé kring detta är (givetvis) att ta in kapital på annat sätt, exempelvis via bolagisering och aktieförsäljning av elitverksamheten och på så sätt både kunna stå för en större amortering och vissa uppfräschningar av arenan som fortfarande behövs (övre etage är redan nämnt). Jag fick inte gehör för den idén av dåvarande styrelse och då är man såklart begränsad till att ta pengar från den löpande verksamheten för att kunna göra investeringar i arenan. Även så i framtiden utan förändringar i detta tänk.

MoDo har ett starkt varumärke och när organisationens förmåga att presentera sig själv matchar detta varumärke blir resultatet fantastiskt - såsom vid hissandet av Peter Forsbergs förtjänstfana. Professionalitet (regelbunden sådan) i bemötandet av supportrar och sponsorer är ett gummiband som kan stretchas så mycket mer. Det ger fler besökare i arenan, på websidan, fler sponsorer och sponsorer som är villiga att betala mer för att synas i samband med varumärket.

Jag tror att många som varit involverade kring MoDos sportsliga och administrativa funktioner genom historien levt med en bild av att MoDo handlat om talangutveckling och så betalade "bolaget" eventuella ekonomiska underskott i den verksamheten. I princip är detta ingen större skillnad mot hur exempelvis Skellefteå sköts i nuläget, även om "Bolaget" i deras fall är kommunen och underskotten utan den skulle vara så mycket större. Ska MoDo kunna bryta några bojor kring sitt nuvarande läge finns det egentligen tre vägar, men framsteg på någon av dessa vägar utesluter såklart inte framsteg på någon av de andra.

* Arenan och den allmänna finansieringen av verksamheten - går det att få kommunen att ta över ägandet och driften efter att man sålt Arkenfastigheterna för över 338 Mkr och/eller bör styrelsen omvärdera sin tjurighet kring att inte bolagisera elitverksamheten för att frigöra kapital för amorteringar och investeringar som då undviker att nagga på utrymmet för spelartruppen? Flera alternativ finns här och jag är inte alls tvärsäker åt något håll. Det är även tufft att säga att skattebetalare 115 mil bort från mig ska gå in och ta utökat ansvar. Men vill ni så får ni, givetvis.

* Presentationen av upplevelsen - mot supportrar och sponsorer, nya som gamla. Maxar vi verkligen intäkterna ur det varumärke MoDo byggt upp nationellt, europeiskt och i Nordamerika? 

* Varumärket och spelarförsörjningen - MoDos varumärke är, grovt tillyxat, att man spelat i högsta serien i 55 säsonger, levererat en lång rad spelare i Sverigetopp, många NHL-proffs och snart en handfull av ishockeyhistoriens största spelare. Detta i en liten norrländsk industristad med enbart lite drygt 120 år på nacken som stad. Det finns många engelska fotbollsklubbar som är äldre än staden i sig. Sett ur detta perspektiv är prestationen fantastisk. Sett ur perspektivet att dessa 55 säsonger endast resulterat i två SM-guld för herrarnas representationslag blir den aningen mer medioker. Går det att utveckla varumärket mot en starkare vilja om sportslig framgång nationellt eller ligger all glädje i föreningens överlevnad i att sätta väckarklockan på halv två för att se en ny generation f.d. MoDo-spelare spela Stanley Cup-final på tv? Jag menar att vissa klubbars vinnarkultur är självvald och MoDos nöjdhetskultur är precis lika självvald. Det är skillnad på att vara stolt och att vara nöjd. Stolt räcker för mig fortsättningsvis. 

Referensmaterial

Modo Hockey årsredovisning 2014-15: Länk

Modo Hockey årsredovisning 2013-14: Länk

Modo Hockey årsredovisning 2012-13: Länk

105. Om en relation

Jag skrev för några dagar sedan en kommentar på Twitter, halvt på skämt, halvt på allvar om att en ledstjärna för den här sajten varit att försöka lägga fram MoDos historia så nära en objektiv verklighet man bara kan komma, även om det ibland resulterar i att vissa skeenden i klubbens historia möjligen framställs i en inte helt fördelaktig dager, sett från 2015.

Det fick en pollett att trilla ner för mig, som troligen suttit ett tag i skallen. Jag mindes nämligen att jag i samband med det gigantiska arbetet att sammanställa interna poängligor för MoDo/Alfredshem tillbaka till 1938 plitade ner en ganska orelaterad sak, direkt från den mikrofilmade versionen av ortstidningen. Det var något i den saken som sa ganska mycket om relationen med bolaget och klubbens företrädares vilja att uppfattas som tacksamma mot det.

Extra intressant blev detta när den nuvarande efterföljaren till MoDos sponsring, Holmen, inte längre riktigt tycks veta när stödet till MoDo började.

Att stödet fanns där sedan dag ett är inte ens uppe för diskussion, då en av punkterna i det första mötesprotokollet från den 27 mars 1921 handlade om att man skulle gå till "bolaget" och be om att få ta över driften av en lokal dansbana för att skapa intäkter.

Vad var det då jag plitade ner? Jo, invigningstalet av den nyrenoverade och i samband med det omdöpta idrottsplatsen Kempevallen. Relationen med bolaget och dess ledande företrädare går inte att ta miste på (Herr Direktör!) och det är den här kulturen vi kommer ifrån. Fram till år 2001 var Mo & Domsjö Aktiebolag en grundförutsättning för först klubbens existens, sedan en ganska stabil tillvaro i landets högsta serie för ishockey. En kultur som var närvarande i 80 år försvinner givetvis inte över en natt, även om grundförutsättningarna för att kulturen växte fram nu är borta. Vad vi sedan gör av MoDo i framtiden är självklart en annan fråga, men för att förstå beslut i historien och befattningshavares beslutsgrunder är den här typen av frusna tidsfragment ganska ovärderliga.

Så, en gång för alla Holmen - ni har (i form av MoDo och dess ägare) varit med oss hela tiden. Tack för degen, kvinnor och herrar direktörer!

1935-07-28

Efter ett par musiknummer av Husums Harmonikår under dir. Ekblads ledning tog hr. Th. Sidén till orda:

-Å Alfredshems idrottsklubbs vägnar ber jag att få hälsa er välkomna allesammans till denna idrottsplats invigning.

I första rummet vill jag då med mitt välkommen vända mig till klubbens invigningsgäster, damer och herrar, och särskilt då till vår värderade chef, klubbens gynnare och finansiär, direktör Carl Kempe, som nu för första gången är klubbens gäst.

Herr Direktör!

Det är med uppriktig glädje Alfredshems idrottsklubb bjuder er sitt välkommen, denna för klubben så minnesvärda dag. Klubbens mångåriga dröm har nu blivit verklighet - den nämligen om en modern och ändamålsenlig idrottsplats, där klubbens egna medlemmar ska kunna förkovra sig i allsköns idrott och även gå till ärlig kamp mot idrottsfolk från andra orter.

Detta har blivit en möjlighet endast tack vare Er hjälp, herr Direktör. Tack vare er frikostighet och förståelse för klubbens strävanden. Det är att hoppas, att det arbete som här nedlagts, och de anordningar som här vidtagits bliva godkända av Er, herr Direktör, idag och om så blir fallet, vilket vi hoppas, blir detta lön för mödan för de klubbens medlemmar som här ha offrat många timmars arbete.

Jag hälsar Er än en gång välkommen, herr Direktör!  

104. CHL - framtid eller stickspår utan stoppbock?

Efter snart 4 spelade omgångar av CHL börjar en viss bild utkristallisera sig kring vad som gjorts, vad som inte gjorts samt vad som inte verkar gå att göra och vad som fortfarande går att förbättra. Frågan är dock om de som investerat mest i projektet är de som har en teoretisk chans att bli de långsiktiga vinnarna?

Ända sedan Bosman-domen i EG-domstolen 1995 har en tydlig trend kunnat ses att länder med stor inhemsk marknad (läs: stor befolkning) och etablerade ligor med starka klubbvarumärken har varit de stora vinnarna. Både sett till omsättningstillväxt och då även i förlängningen - förmågan att locka till sig sin sports största stjärnor. I fotbollen syntes detta tydligast i form av engelska Premier League, som var pionjärer när det kom till tv-avtal med privata tv-bolag och med de nya internationella stjärnorna förändrades bilden av den fotboll som spelades i ligan snabbt. Klubbarna kunde göra stora investeringar i arenorna, trängde till viss del ut sin gamla publik och ersatte den med större element av medelklass, kvinnor och fotbollsturister från andra länder. Stora klubbar i Spanien och Tyskland var inledningsvis på efterkälken, men nya tv-avtal och arbete med reklamavtal (Barcelona släppte till slut sitt reklammotstånd på tröjorna) möjliggjorde konkurrens och i stunder dominans på 00- och 10-tal. I journalisten Simon Kupers och idrottsekonomen Stefan Szymanskis bok "Why England lose..." drivs också tesen att vinnarna i framtidens fotboll kommer att komma från Europas stora huvudstäder, då de har förmågan att dra sig till människor med drivkraft och kapital. Exempel på detta är lag som Paris SG och Chelsea. Två dittills nästan framgångslösa storstadsklubbar som hämtat sin nyvunna styrka i det faktum att de var slumrande jättevarumärken i världsmetropoler.

Detta står i stark kontrast till 70- och 80-tal, då starka klubbledare i medelstora europeiska industristäder som Nottingham, Malmö, St Etienne och Aberdeen kunde nå framgång i europaspel med hög sportslig kompetens i tränare/styrelse och stöd av det lokala näringslivet (ja, ser man på det så hade nog Örnsköldsvik kunnat lyckats i någon slags utsträckning här, om fotboll varit Öviksbornas drug of choice, alla faktorer förutom klimatet fanns där i övrigt).

Ishockeyn har ännu inte sett någon sådan här utveckling i riktning mot europeiska storstadsmetropoler, främst på grund av att dess utveckling efter andra världskriget varit centrerad till de glest befolkade nordligaste länderna i Europa och i viss mån även Centraleuropa. Ett besläktat fenomen är visserligen KHLs framväxt i Ryssland, där hockeylag etablerats eller återväckts i vad som i många fall är miljonstäder, nya bekvämare arenor byggts och ishockeyn faktiskt är en nationalsport. Inget arbete med idrottskulturen behövs göras i Ryssland, då ishockeyn har en sådan stark ställning. En tydlig skillnad är dock att de ryska lagen inte i någon större utsträckning baserar sin verksamhet på tv-intäkter eller publik i arenorna (det sistnämnda har dock sett en tillväxt från låga nivåer).

Här ligger CHLs grundproblem, som jag ser det. Att etablera ishockeyn som stor publiksport i befolkningsrika länder i nordvästra, mellersta och helst även södra Europa är en mycket svår sak, i konkurrens med främst fotboll men även basket och handboll. Men ska tv-avtal med betalkanaler och reklamavtal med större sponsorer än ett kranuthyrningsföretag med 2,5 Mdr SEK i omsättning eller en tysk konkurrent till Ejendals (ca 900 MSEK år 2012) kunna landas i framtiden måste ligan, intressemässigt, bli om inte en succé så åtminstone en begränsad framgång i länder som Tyskland, Frankrike, Storbritannien, med flera.

Att lyckas etablera CHL i existerande orter i Norden, Tjeckien, Slovakien är en välvillig sak för oss med ett brett hockeyintresse och i en hel del matcher också en trevlig sportslig upplevelse, men enbart detta kommer aldrig någonsin att bli lukrativ produkt för större mediebolag i Europa eller en jättehit i form av PPV-försäljning.

I ovanstående ligger också en inbyggd motsättning om ligan mot förmodan skulle börja bli en intressemässig succé i de kommersiellt viktiga länderna, då ligaorganisationen sitter med en stor mängd klubbar från kommersiellt obetydliga orter som Karlstad, Linköping, Pardubice, m.fl. som aktieägare. Ligan har från dag ett byggt in en medveten eller omedveten spärr till att kunna avlägsna de kommersiellt obetydliga klubbarna i händelse av en intressemässig succé.

Kommer å andra sidan inte den intressemässiga framgången verkar aktieinvesteringen som något som ska få klubbarna att fortsätta satsa tid och pengar på CHL, enligt ligans företrädare - men är inte detta något som bör få klockor att ringa? Att gå "all-in" i en investering för att sedan kunna förlora ohejdade mängder med pengar, om än för en "god sak". Var det verkligen vad dessa klubbars medlemmar ville?

Detta är exempel på rent kommersiella/ekonomiska motsägelser, men knorrandet som hittills hörts är av sportslig karaktär (även den relevant, men av en annan betydelse om man lyssnar på den och låter den styra CHLs framtida utveckling). Sportsligt undermåliga lag har getts wild card av just de kommersiella anledningar som jag diskuterar här ovan, men matcherna mellan dessa lag och etablerade lag från hockeynationer håller givetvis inte måttet för att kunna säljas som sportslig underhållning. Det sistnämnda har också kunnat ses i form av mycket svaga publiksiffror i de flesta matcher. Överlag ligger ligans snitt mer än 40% under publiksnitten som lagen har i sina nationella ligor och frågetecken måste resas kring vad kostnaden blir för risktagandet/investeringen. Speciellt för lagen från de etablerade hockeynationerna som fått sportsliga wild cards men inte är delägare. Dessa klubbar sitter vare sig med trygghet eller kan se någon gigantisk kommersiell framgångshistoria i horisonten. I nuläget innebär spelandet enbart ett större slitage på spelarmaterialet, ökade omkostnader och sämre konkurrenskraft i den nationella ligan, i bästa fall för att konkurrenter i samma nationella liga ska kunna få bättre avkastning på sina investeringar i CHL.

Men är jag nu inte bara en MoDo-räv som tycker att rönnbären är sura? Jo, visst - jag hade med glädje sett MoDo i Prag, Berlin eller Briancon i höst. Otroligt mycket trevligare bortaresor än till Växjö, Jönköping eller Linköping. Lag som jag tröttnat på och provinsiella småstäder som saknar all form av betydelse i en europeisk kontext. Det hade varit alldeles, alldeles underbart att se MoDo i den balen på slottet, men tyvärr tror jag att i September 2014 är utsikterna till att MoDo skulle bli en permanent invånare på just detta slott väldigt små.

Jag hoppas att MoDos klubbledning är aktiva i det tysta och för samtal med andra klubbar i Sverige som har starka varumärken lokalt (Leksand, Brynäs och storstadsklubbar utanför SHL) och andra geografiskt närliggande klubbar (Björklöven, Timrå, Vasa Sport, Ässät Björneborg och norska lag från stora städer), men inte deltar i CHL. Jag hoppas att man är öppna för framtida permanenta nordiska ligasamarbeten där Örnsköldsviks litenhet inte kommer att innebära samma grad av handicap, men tv-marknaden kan komma att mer än fördubblas. Jag hoppas även att ett eventuellt sportsligt kvalificerande av MoDo till CHL i framtiden innebär en seriös satsning och ett bra jobb med lokala sponsorer som vill exponera sig i samband med det. Jobba snyggt utåt, men var inte rädda för att knyta kontakter som inte ser CHL som en ofrånkomlig frälsare och ha dörren öppen för andra utvecklingsidéer kring europeisk och nordisk ishockey.

I grund och botten tror jag inte på ishockey som en succéhistoria i Be-Ne-Lux, Storbritannien, Frankrike eller Medelhavsländerna, och det är en starkt begränsande faktor för CHLs eventuella framtida framgång. Det är nog det jag vill säga, i kort form. 

103. Årsredovisning för koncernen 2012-13

Några dagar innan årets årsmöte för föreningen låg årsredovisningen för koncernen (den ideella föreningen MoDo Hockeyklubb och det helägda dotterbolaget Evenemangsarenan i Örnsköldsvik AB) på plats på den officiella hemsidan. I år missade i alla fall jag nyheten om att detta hade gjorts, vilket tidigare skötts mer eller mindre klanderfritt.  Överlag är dock MoDo i det absoluta toppskiktet i serien när det gäller att behandla sina medlemmar och övriga intressenter som någorlunda vuxna människor i den här aspekten. Det bör sägas att en stor del av klubbarna fortfarande väljer att inte publicera någon årsredovisning alls på sin officiella hemsida, men antalet krymper sakta men säkert. Bland de klubbar som tycker att medlemmarna skall klappas på huvudet med en kortare notis om resultatet är Färjestad och de kommunalt bekostade svenska mästarna Skellefteå. I fall som Växjö eller Örebro hittar i alla fall jag ingen antydning om vilja att redovisa vare sig resultat i form av en nyhet eller som en pdf-fil av årsredovisningen. Det kan mycket väl vara så att det är klubbar som till stor del kretsar kring en eller ett fåtal ”starka män”, men att inte i någon form tydligt kommunicera resultat eller ekonomiska faktorer som påverkar verksamheten skänker ett löjets skimmer över föreningarna i synnerhet, men tyvärr även det påkostat nylanserade marknadsföringsbolaget SHL i allmänhet, som i allt högre grad även låtsas vara ett sportsligt organ med makt över dess ägare, klubbarna. Krav på standardiserad ekonomisk redovisning gentemot respektive klubbs intressenter kanske vore något att ta tag i?

AIK

http://www.aikhockey.se/shared/netw-shl/files/AIK/pdf/1213Arsredovisning.pdf

Brynäs

http://www.brynas.se/upload/Dokument/Verksamhetsberattelse/Verksamhetsber%c3%a4ttelse%202012-2013.pdf

Frölunda

http://cdn.hockeyligan.se/files/FHC/Arsmote2013/rsredovisning12_13.pdf

Färjestad

Ingen länk hittad.

HV71

http://cdn.hockeyligan.se/files/HV71/Arsredovisningar/hv71_verksamhetsberattelse_1213.pdf

Leksand

http://static.leksandsif.se/objects/b5eb8e29b437742bec1cd8dce56156b5.pdf

Linköping

Ingen länk hittad – medlemmarna uppmanades maila för att få handlingar.

Luleå

http://cdn.hockeyligan.se/files/LHF/EKONOMI/LHF_verksamhetsb_2013.pdf

MoDo

http://cdn.hockeyligan.se/files/MODO/rsredovisningMODOHockey201213SLUTLIGmedrevisionsberttelse.pdf

Skellefteå

Ingen länk hittad – medlemmarna uppmanades hämta årsredovisningen på årsmötet.

Växjö

Ingen länk hittad

Örebro

Ingen länk hittad

Nåväl, mina åsikter om SHLs jobb som marknadsförare och fokus på saker av vikt för att höja ligans anseende och intjäningsförmåga har jag gått igenom tidigare, så jag lämnar det därhän. Det kan ju hända att Håkan Loob och Mike Helber helt plötsligt tycker att samtliga Sveriges föreningsmedlemmar och skattebetalare i kommuner med ett elithockeylag bör nöja sig med en klapp på huvudet.

Bristen på standardiserad ekonomisk externredovisning (den finns ju givetvis, problemet är att den inte görs särskilt tillgänglig) har alltid gjort ekonomiska jämförelser mellan elitserielagen svårhanterliga och personligen rycker jag alltid till när artiklar med rubriker som ”så mycket drar klubbarna in i sponsring!”, ”de har dyraste arenan!” droppas av en stolt journalist. Att i nuläget få ihop underlag till en sådan artikel innebär antingen att snoka reda på årsredovisningarna på ett tidsödande hands–on-sätt eller skicka ut en enkät som kanslipersonal får svara på. Det första alternativet tror jag ett fåtal svenska journalister har tålamod för att genomföra, det sistnämnda alternativet inbegriper en obegränsad potential för jämförelse av äpplen med päron. Addera utöver detta att det finns en uppsjö av kombinationer i organisationsform för det lag som deltar i Elitserien, för hur de nya arenorna ägs och finansieras, samt hur stora och kreativa upplägg som finns för finansiering av klubbarnas verksamhet med kommunala skattemedel.

Förvaltningsberättelse

Årets förvaltningsberättelse inleds med en text om förre ordföranden Göran Ericson, som gick bort under året. Ericson var den tredje ordföranden sedan Åke Eklöfs lika tragiska bortgång under den första säsongen i den nya arenan.

En betydande del av förvaltningsberättelsen ägnas sedan åt juniorlagens framgångar under våren och förhoppningar om att åter kunna få igång plantskoleverksamheten. Det må låta som floskler, men faktum är ju att ur ett strikt ekonomiskt perspektiv så är egenproducerade juniorer som håller för Elitserien det enklaste och mest effektfulla sättet att kapa personalkostnader, samtidigt som det enda tydliga mönster i MoDos publikhistoria som återkommer genom decennierna är att en hög andel lokala, ångermanländska  förmågor i a-laget som hör till de bästa i sin generation på ett nationellt plan är det som verkligen har en förmåga att generera ett högt publiksnitt. 

Detta är också  förhållandevis obundet till arbetsmarknadskonjunktur och slutlig tabellposition för MoDo. Hur det skulle se ut i en teoretisk situation där MoDo hade tillgång till seriens högsta lönebudget och genomgående använde den till spektakulära värvningar av spelare utanför landskapet är i och för sig ett oprövat scenario. Det bör då även påpekas att det är min personliga åsikt att den viktigaste komponenten i biljettförsäljning är försäljning av säsongsbiljetter – inte ett desperat sökande av att sälja lösbiljetter. Det är den sålda säsongsbiljetten som garanterar en hög beläggning på en tisdagsmatch mot Växjö, jag tror tyvärr inte på ett häftigt intro eller ens att man har tre raka segrar innan denna hypotetiska match. Dragningskraften i de sistnämnda faktorerna går att diskutera, men en såld säsongsbiljett kommer alltid att vara en såld säsongsbiljett – samtidigt som den skapar en bristsituation för lösbiljetterna, en bristsituation är i sig är ett argument för att köpa sin lösbiljett snabbt.

Resultaträkning

Nettoomsättningen i koncernen ökade med 6,4 Mkr jämfört med föregående år (från 132,3 Mkr till 138,7 Mkr). Under posten Övriga rörelseintäkter hade vi under förrförra året dessutom den andra delen av två i en försäljning av träningshallen MoDohallen i Hörnett till kommunen – den transaktionen gick nu såklart inte att genomföra en gång till under det nyligen passerade räkenskapsåret. Den ideella föreningen ökade sin omsättning från 98,1 Mkr till 105,0 Mkr och var alltså den del av koncernen där lejonparten av tillväxten gick att finna. Ur de offentliga upplysningarna kan vi finna att souveniromsättningen ökade från 4,0 Mkr till 6,9 Mkr (näst högsta årssiffran någonsin). Jag kommer dessutom att lägga en kommentar i kommentarsfältet här nedan när SHL skickat in sin årsredovisning till Bolagsverket, där det går att utläsa hur mycket MoDo fått från centrala avtal. Klart är i alla fall att vi har ett klart avbräck i posten publikintäkter på -3,2 Mkr, så utrymmet för att en stor del av den slutliga omsättningsökningen härstammar från centrala avtal är därför stort. 

På kostnadssidan vore det förmätet av mig att tycka något om att rese- och materialkostnader för spelartrupperna ökade med 2,0 Mkr, särskilt som både J18 och J20 tog sig till finalhelgen. Personalkostnaderna för koncernen som helhet och moderföreningen i sig fortsatte båda uppåt, med en totalkostnad för koncernen på 77,8 Mkr (76,2 Mkr ifjol), där enbart 0,9 Mkr av ökningen går att hänföra till moderföreningen. Det går med andra ord inte att säga att spelarlönerna hade en galopperande utveckling då dessa tas i moderföreningen. De administrativa bantningar som genomförts under sommaren kommer att få genomslag i nästa årsredovisning och används inte detta utrymme direkt för att utöka spelarbudgeten finns redan här en god möjlighet till att nå nollresultat, givet begränsat eller inget tapp i publik- och sponsorsintäkter.  Ett mantra under åtminstone de två senaste säsongerna är att finansieringskostnaderna för hallen skulle vara för höga – allt är givetvis en definitionsfråga, men min  personliga åsikt är att det påståendet är antingen kvalificerat skitsnack eller i behov av en motfråga – varför väljer man att skuldfinansiera ägandet till nästan 100% när Riksidrottsförbundet tillåter MoDo att finansiera sitt arena-ägande med en mycket högre andel Eget Kapital än idag?

Finansieringskostnaderna, räntan alltså, för koncernen är i dagsläget lite drygt 6 Mkr, eller drygt 4% av koncernens totala kostnadsmassa. Personalkostnaderna är 77,8 Mkr, eller 56% av koncernens kostnader. Enbart arenabolagets personalkostnader var dubbelt så höga som finansieringskostnaderna. Det hedrar därför MoDo att man genomfört nedskärningar i personalkostnaderna under sommaren, men det hedrar inte MoDo att ägandet fortsatt beskrivs som ett problem i ljuset av detta. Nåväl, personligen la jag fram en motion till årets årsmöte om bildande av IdrottsAB för föreningens elitverksamhet samt en dedikerad extraamortering av skulder till kreditinstitut för att minska dessa finansieringskostnader som ses som ett sådant gigantiskt problem. I skrivande stund väntar jag på respons från styrelsen kring min åsikt. Skulle MoDo värderas på likartat sätt som AIK Fotboll vid sin börsintroduktion, sett till omsättning, är det inte orimligt med en värdering på 20-30 Mkr för 49% av rösterna i MoDos elitverksamhet och då skulle uppemot en tredjedel av de nuvarande finansieringskostnaderna kunna elimineras och återbetalningstiden minskas med över 10 år. Vill man kan man även be supportrar, sponsorer och andra direkta intressenter i elitverksamheten att via kampanjer minska MoDos lånebelastning. Det håller dock inte som argument att peka på 4% av koncernens kostnadsmassa för att öka skattebetalarnas stöd. Skattebetalarnas eventuellt utökade stöd är avsedda att öka utrymmet för personalkostnader och MoDos konkurrenskraft i serien. Inget annat.

Balansräkning

Trots nyupptaget lån hos kommunen för bygge av museum så ökade vår totala räntebärande skuldmassa under året bara med lite drygt två Mkr (från 153,8 Mkr till 155,8 Mkr). Detta givetvis beroende på vårt trägna amorterande av skulderna till kreditinstituten för våra ursprungliga lån till arenan. Det har redan tagits upp i lokalpressen, och visst – det ser inte snyggt ut, man kan koppla helheten till en likviditetsbrist, men vad man inte diskuterat i sammanhanget är att likviditetsbrist i svenska elitidrottsföreningar är legio och det behövs inte lösas på detta vis – utan man låter istället någon snäll leverantör som också är supporter vänta på sin betalning. Lånet i sig har ju ingen resultatmässig effekt – tillgångarna ökar, men så gör också skulderna. Det finns inget långsiktigt positivt i MoDos fall att utstuderat be om ett lån från kommunen för ett syfte, använda det till något annat och sedan inte ha en plan om hur det ska betalas tillbaka. Jag väljer att vara så pass blåögd att jag tror på att man tänkt använda pengarna till ett museum och att det i detta fall dessutom hade den lyckliga bieffekten att man slapp låta bli att betala en faktura till en supporterleverantör i några månader. Det finns något förnumstigt i rapporteringen som jag inte gillar – skribenterna i lokalpressen och de lokala politikerna är mycket väl medvetna om att MoDos väl och ve inte hänger på om man saknar någon miljon under våren 2013 – det hänger på om man har en långsiktig förmåga att generera den omsättning som krävs för att avlöna en spelartrupp i Sveriges högsta serie i ishockey. Under drygt 50 år har man haft den förmågan och successivt sett till att förbättra den. Huvudsakligen är det tillväxt genererad av klubben individuellt och ligan som kollektiv som betalar för spelartruppen – inte skattepengar. Personligen är jag dock av åsikten att andelen skattepengar i MoDos omsättning kan bli mindre på sikt, absolut.

På tillgångssidan skrivs vår största tillgång – hallen med namnet Fjällräven Center – av med 3,8 Mkr per år och har nu ett bokfört värde på 149,6 Mkr. Jag har tagit upp det tidigare och ingen förändring har skett här – det är rimligt att resa frågetecken kring denna siffra – då den långt ifrån speglar ett marknadsmässigt värde för hallen. Omvärdering kommer dock aldrig på tal, då det skulle leda till negativt eget kapital. Det är bara en hypotetisk fråga.  En intressant sak att lägga märke till på tillgångssidan är att MoDo nu köpt aktier för 30 000 kr (röst- och kapitalandel på 30%) i det nya bolaget MODO Sports Academy AB, med verksamhet i Fjällräven Center och Fredrik Östman som styrelseordförande. Jag gillar verkligen den här typen av lösningar – hitta fler användningsområden för lokalerna i arenan och skilj risken från föreningen och koncernen. Bolaget registrerades den 12/6 – 2012 och ingen årsredovisning har ännu inkommit till Bolagsverket. Jag återkommer i kommentarsfältet med nyheter kring detta.

Kassaflödesanalys

Ytterligare en aspekt jag missat kring den stora uppståndelsen i lokalpressen kring att kommunen ”räddat” MoDos likviditet är att ingen fört ett resonemang kring varför MoDos kundfordringar per den 30/4 var cirka 10,3 Mkr i föreningen, över 10 Mkr högre än vid samma tidpunkt föregående år. Hade dessa kundfordringar varit inne skulle de likvida medlen vid räkenskapsårets slut varit över 11 Mkr, istället för dryga 1 Mkr. I samma utsträckning som man kritiserat kommunen för ett luddigt lån kunde man ställt sig frågan varför drygt 7% av en årsomsättning tillåts stå som fordringar vid årets slut? Hade det gått att göra något åt detta och bör denna siffra tas med i bedömningen av MoDos förmåga att förbättra sitt framtida kassaflöde?

Noter

• Under året gick medeltalet anställda över 100 personer i koncernen, en siffra som innehåller många olika ansvarsnivåer och arbetstider, men trenden har ändå varit förhållandevis uppåtgående sedan arenans invigning och inte i proportion till den omsättningstillväxt som genererats under perioden.
• Posten utrangeringar i Not 7 för förrförra året hänför sig till MoDohallen, då den också var helt avskriven hade den ingående avskrivningar på 100% av det bokförda värdet som också  utrangerades – med andra ord en nettoeffekt i balansräkningen på 0 kr för den övningen, medan köpeskillingen bokfördes rakt av som ”Övriga rörelseintäkter”, vilket tidigare nämnts.
• Det är illa att vi återigen bränt stora pengar på Skatterådgivning till PWC. 659 tkr motsvarar en tiondel av de räntekostnader som är ett så stort diskussionsämne. Förhoppningsvis kan denna post snart släckas och frågan är om inte kompetensen ska finnas inne i byggnaden. Totalt har nu rådgivningskostnaderna tickat upp till miljonbelopp. Kompetensen borde gå att få till samma pris hos en heltidstjänst. Denne person borde dessutom kunna ta deltidsansvar för andra redovisningsuppgifter, om man hittar rätt person.

Sammanfattning

Nej, det är inte helt kört ännu – personalminskningarna kommer att ha en effekt på kostnadsmassan om inte Markus Näslund tillåts fri lejd till detta utrymme för ökning av spelarbudgeten. Ytterligare minskade publiksiffror kan kontras ut med ytterligare höjda utbetalningar från det centrala tv-avtalet. MoDo kan fortfarande tjäna mer på långväga supportrar och förbättra vård av existerande sponsorer. Man kan få bättre koll och kontroll över medierättigheter som inte omfattas av centrala avtal. Det går att göra hemsidan engelskspråkig och det går att aktivt söka sponsorer på den nordeuropeiska och kanadensiska marknaden i någon omfattning. Potentialen i det sistnämnda är givetvis svårbedömd – men den är de facto otestad i nuläget. MoDo kan givetvis bli bättre igen på att producera egna spelare och vidareförädla andras – detta har direkt effekt på kostnadsmassan och har historiskt bevisat en mycket reell påverkan på publiksiffror i form av ökad säsongsbiljettsförsäljning, om dessa spelare tar steget till svensk toppnivå. Ja, MoDo är dessutom nu återigen det enda elitserielaget på en kuststräcka som är 61 mil lång längs E4:an, mellan Gävle och Skellefteå. Sådant går att göra något med marknadsmässigt, även om effekten nog inte är omedelbar och situationen bör behandlas på ett snyggt sätt, särskilt i det landskap som precis förlorat sitt elitserielag.

Jag tippar på att vi klarar det här, och att vi alla får dra ett lass, som vanligt.

102. Tack till den störste

Måndagen den 14:e februari 2011 så tog det då slut, efter en karriär i Elitserien och NHL som spänner över 20 år. Tack för allt Peter och vi återkommer så klart med en spelarbiografi (eller många?) om vår störste någonsin.

Kämpa Dö, Gene Brö

Kämpa Dö

Gene Brö

.

"Thorsan"

"Thorsan"

"Thorsan"

.

Biljetterna släpps 101206, ni som inte har.

.

KÖP

.

22/1 -2011 Timrå borta.

.

Många bussar. 5, 6, 7, 8?

.

Vi ska ge lillbrorsan smisk på barrumpan! :)