en den 31 mars 1984 hade MoDos 22 år långa vistelse i Sveriges högsta serie tagit slut i Rosenlundshallen i Jönköping, då Hammarby vann kvalserien och avancerade upp i Elitserien tillsammans med redan tidigare klara Luleå HF, som vunnit den allsvenska finalen
En nedflyttning år 1984 innebar inte att man flyttades ner i andraserie som samlade hela Sveriges 14 bästa lag på den andra nivån, med ett eget TV-avtal. Den innebar istället att man flyttades ner i en av fyra geografiskt indelade division 1-serier, med 10 lag i varje grupp. Totalt hade alltså den andra serienivån i Sverige vid den här tiden 40 lag. Den innebar att MoDo skulle få byta ut möten mot Brynäs och Leksand samt derbyn mot Björklöven till möten mot Östersunds IK och Kiruna AIF samt spela derbyn mot IK Polar från Sollefteå.
Hade en nedflyttning år 2009 haft samma innebörd när det gäller motståndet skulle den med ganska stor sannolikhet innebära konkurs inom någon säsong, med fortsatt höga resekostnader och ett förmodat minskat intresse från publik och sponsorer, samtidigt som ränta och amorteringar för en hall i 200-miljonersklassen fortfarande hade behövts betalas.
År 1984 var dock inte katastrofen lika uppenbar, med spelare som fortfarande deltidsarbetade, 10-20 år gamla ishallar som ägdes av kommunerna, elitseriehockey visades 6-8 gånger/säsong på TV och lagen hade 1-3 sponsorer på dräkten. Sociala avgifter för ishockeyspelares löner kom för övrigt inte på tapeten förrän säsongen 1985-86.
På det stora hela måste det ha funnits en bakomliggande känsla av att det här var en oreda som gick att reda upp. Percys Malmö samt miljonsatsningarna i Örebro, Landsbro, Ängelholm och Norrköping syntes ännu inte på horisonten, samtidigt som de hårdsatsande norrbottningarna Luleå nu redan fanns på plats i högsta serien. På förhand tycktes motståndet i Division 1 Norra främst utgöras av Timrå IK, som dock bara var en skugga av det lag som tagit medaljer i SM ett decennium tidigare.
Redan sommaren 1983 hade MoDos skogschef Tore Erkén valts till ny ordförande i MoDo AIK och i en ovanligt frispråkig intervju i klubbtidningen, utförd av lokalradions Lennart Sundwall, pressades han av frågor kring om det var "något speciellt som gör att man hämtar sina ordföranden från koncernen?" Samt om "fotbollen skulle få bryta sig ur och att man istället satsade hela sin själ på ishockeyn?"
Erkén manövrerade sig förbi dessa frågor samt degraderingen för ishockeyn som blev resultatet under hans första säsong, istället gavs han möjlighet att under sommaren 1984 samla 12 "guldsponsorer", vilka alla la 100 000 kronor var för att stärka spelartruppen. 1,2 Mkr till spelarförstärkningar i Division 1 Norra säsongen 1984-85 var en enorm konkurrensfördel jämfört med lagen i den geografiska gruppen och kunde också, använda på ett vist sätt, ge en god möjlighet att komma tillbaka till högsta serien.
Spelarförluster som Michael Hjälm, "Ecke" Holmberg, assistkungen Per Nilsson samt målvaktslegenden Hardy Åström blev inte så allvarliga, då nyförvärv som hemvändande NHL-proffset Lars Molin och den finlandssvenske forwarden Håkan Hjerpe kunde konstateras. Ettårs-fallet Anders Vikberg från Timrå blev nu klar för spel, samtidigt som Bjästa-veteranerna Ulf Norberg och Tommy Själin fortsatt fanns kvar i truppen, liksom Elitseriens troligen bäste offensive back under fjolårssäongen - Juha "Jojo" Tuohimaa. Den offensiva slagklassen var alltså i nivå med ett elitserielag på den nedre halvan av tabellen, samtidigt som en ung lovande målvakt i form av Anders Bergman såg ut att kunna ta över efter den flyktade Åström.
De 16 omgångarna i Division 1 Norra blev heller inget test för det här lagbygget, MoDo förlorade endast 5 poäng av 36 möjliga och skottade ihop en målskillnad på 172—60. Den stora överraskningen stod CRIF för, som slog Timrå både hemma och borta och därigenom la grundplåten för en plats i Allsvenskan. Ett ganska talande resultat för MoDos klass under hösten var hemmamatchen mot just tvåan CRIF, vilken slutade med seger 17—1 . Endast hemmamatchen mot Boden gav en större seger (19—1). Vilken, till min kännedom, också är MoDos största seger i en tävlingsmatch.
Efter nyår var det alltså dags för spel i Allsvenskan tillsammans med CRIF och de 2 bästa lagen från de övriga 3 division 1-serierna. Målfabrikationen krympte, förluster noterades både mot Frölunda hemma och Troja-Ljungby borta, men seriesegern var ändå ohotad, fem poäng före tvåan Troja i en serie med 14 omgångar.
Det var dock med defensiv kompetens som MoDo säkrade segern och finalplatsen i Allsvenskan 1985. Den målglada hockeyn från hösten firade inte alls lika stora triumfer mot bättre motstånd och i ÖAs spalter innan den allsvenska finalen kan man läsa om missnöje med Hjerpe, Vikberg, Norberg, Själin och till och med i viss mån mot den tänkte hjälten Molin. Istället var det målvakten Anders Bergman som utmålas som lagets bäste spelare i Allsvenskan. Tillsammans med en pånyttfödd Robert Frestadius och stabila insatser från Roger Eliasson och Thomas Olofsson innebar det att MoDo endast släppte in 42 mål på de 14 matcherna, vilket till exempel var hela 23 mål mindre än serietvåan Troja.
Finalen spelades i bäst av fem matcher, med hemmafördel för seriesegraren MoDo. I den första matchen, inför nästan 4 000 åskådare i Kempehallen, började MoDo svajigt. Troja forecheckade med 2, ibland 3, spelare och kunde ta ledningen 3 gånger i den första perioden. Efter 3—3 i den första perioden var det Ulf Ödmark som började knyta upp nervknutarna i den andra perioden med sitt 4—3-mål i power play. I början av den tredje perioden kom också 5—3, men det dröjde till endast fem minuter kvarstod av den sista perioden innan Håkan Hjerpe kunde göra 6—3 och avgöra matchen. Slutresultat 7—4 till MoDo.
Stärkta av sin insats i Ö-vik pressade Troja MoDo hårt i den andra matchen i ett packat Sunnerbohov. Det krävdes först tre frilägesräddningar av Anders Bergman i den andra perioden innan "Jojo" Tuohimaa i den 8:e minuten av tredjeperioden avgjorde med sitt 4—2-mål. Slutresultat 5—2 till MoDo.
Så, efter ohotad serieseger i Division 1 Norra, ohotad serieseger i Allsvenskan och 2—0 i matcher i finalen kunde det väl inte direkt finnas någon dramatik kvar? MoDo skulle defilera tillbaka till Elitserien inför dryga 5 000 åskådare i Kempehallen och festa hela natten på Bruks? Nja, här kommer den portion dramatik som slutligen kvalificerar den tredje finalmatchen i Allsvenskan 1985 till plats nummer nio i den här listan.
Den gamle Timrå-spelaren Anders Dahlin tystade Kempehallen med 2 mål i den första perioden och när Håkan Hjerpe väl lyckats reducera i den andra perioden drog MoDo på sig en dubbelutvisning. Dubbelutvisningen utnyttjades av den kommande MoDo-bekantskapen "Pirro" Alexandersson fram till 3—1-ledning för Troja. I mitten på den andra perioden blev mörkret ännu djupare för hemmafansen, då Anders Berglund (pappan till nuvarande St Louis-proffset Patrik) ökade på till 4—1.
Klockan tickade snabbt på mot slutet av den andra perioden när Anders Vikberg bryter in mot mål och reducerar till 2—4, via Trojas målvakt för kvällen, den gamle Kramforsfostrade Sune Bergman.
Inte mycket tydde dock på att MoDo skulle klara av att komma tillbaka i den sista perioden, men reduceringen gav en liten strimma av hopp som skulle visa sig värdefull.
Hela 9:46 hann gå innan backen Roger Eliasson reducerade till 3—4, men sedan lossnade det rejält. Kvitteringen vid 12:24 av Ulf Norberg på förarbete från gamle guldkompisen Själin. 5—4 av Ulf Ödmark via Jörgen Palms skridsko vid 13:47 och slutligen så 6—4 av Tommy Själin vid 16:19.
Målexplosionen i ett så viktigt tillfälle har få motstycken i klubbens historia (ytterligare några kommer att tas upp i den här listans framtida texter) och i det här fallet så blev resultatet en återvunnen elitserieplats. En elitserieplats som MoDo fortfarande håller, 24 år senare.
Missnöjet med vissa offensiva värvningar och gamla trotjänare till trots så utfördes MoDos "återtåg" säsongen 1984-85 med en beslutsamhet som saknats i föreningen sedan guldsäsongen 1978-79. Av säsongens totalt 35 tävlingsmatcher vanns 28, 3 slutade med oavgjort resultat och endast 4 förlorades. Sammanlagd målskillnad: 267—112. Även om laget som tagit sig upp skulle få det svårt i högsta serien och spekulationer fördes i ortstidningen om att ett kapitaltillskott på uppemot 2 Mkr skulle behövas för att kunda landa 5 kvalificerade nyförvärv till nästa säsong så var det uppenbart att MoDo i mitten på 1980-talet fortfarande var ett för bra lag för Division 1.
Den första klubben med en frustande vit häst som logotyp var besegrad, en mer bångstyrig hingst väntade dock i kulisserna...
Bestående resultat av matchen för föreningens framtid:
Ännu idag, 24 år senare, spelar MoDo i högsta serien. MoDo hamnade aldrig i samma dödsdans som Timrå gjorde under 80- och 90-tal med konkurshot och sammanslagningar som resultat. Enorma MoDo-ikoner som Ulf Norberg och Tommy Själin glänste till en sista gång och lämnade ett trevligt sista intryck efter sig.
Jag gör mig dessutom troligen impopulär hos ett gäng 60-talister när jag säger att..
Matcherna mot Timrå och Luleå i Kvalserien 1983 kommer inte med på listan, trots ett mycket dramatiskt (och positivt) slut på Tommy Sandlins sista säsong i MoDo och en enorm supporterresa till Luleå så når de helt enkelt inte fram till topp 10. En säsong senare hade ju MoDo fullbordat sin kräftgång efter SM-guldet med att flyttas ned till Division 1. Att då påstå att Kvalserien 1983 och specifikt matchen i Luleå skulle ha haft ett bestående resultat fungerar helt enkelt inte för min del.
Sådär, sätt kommentarsfältet i brand. ;-)
Soundtrack för dig som föredrar C60 framför Spotify:
Framnäsudden, 2009-12-29.
Inlägg
