Efter snart 4 spelade omgångar av CHL börjar en viss bild utkristallisera sig kring vad som gjorts, vad som inte gjorts samt vad som inte verkar gå att göra och vad som fortfarande går att förbättra. Frågan är dock om de som investerat mest i projektet är de som har en teoretisk chans att bli de långsiktiga vinnarna?
Ända sedan Bosman-domen i EG-domstolen 1995 har en tydlig trend kunnat ses att länder med stor inhemsk marknad (läs: stor befolkning) och etablerade ligor med starka klubbvarumärken har varit de stora vinnarna. Både sett till omsättningstillväxt och då även i förlängningen - förmågan att locka till sig sin sports största stjärnor. I fotbollen syntes detta tydligast i form av engelska Premier League, som var pionjärer när det kom till tv-avtal med privata tv-bolag och med de nya internationella stjärnorna förändrades bilden av den fotboll som spelades i ligan snabbt. Klubbarna kunde göra stora investeringar i arenorna, trängde till viss del ut sin gamla publik och ersatte den med större element av medelklass, kvinnor och fotbollsturister från andra länder. Stora klubbar i Spanien och Tyskland var inledningsvis på efterkälken, men nya tv-avtal och arbete med reklamavtal (Barcelona släppte till slut sitt reklammotstånd på tröjorna) möjliggjorde konkurrens och i stunder dominans på 00- och 10-tal. I journalisten Simon Kupers och idrottsekonomen Stefan Szymanskis bok "Why England lose..." drivs också tesen att vinnarna i framtidens fotboll kommer att komma från Europas stora huvudstäder, då de har förmågan att dra sig till människor med drivkraft och kapital. Exempel på detta är lag som Paris SG och Chelsea. Två dittills nästan framgångslösa storstadsklubbar som hämtat sin nyvunna styrka i det faktum att de var slumrande jättevarumärken i världsmetropoler.
Detta står i stark kontrast till 70- och 80-tal, då starka klubbledare i medelstora europeiska industristäder som Nottingham, Malmö, St Etienne och Aberdeen kunde nå framgång i europaspel med hög sportslig kompetens i tränare/styrelse och stöd av det lokala näringslivet (ja, ser man på det så hade nog Örnsköldsvik kunnat lyckats i någon slags utsträckning här, om fotboll varit Öviksbornas drug of choice, alla faktorer förutom klimatet fanns där i övrigt).
Ishockeyn har ännu inte sett någon sådan här utveckling i riktning mot europeiska storstadsmetropoler, främst på grund av att dess utveckling efter andra världskriget varit centrerad till de glest befolkade nordligaste länderna i Europa och i viss mån även Centraleuropa. Ett besläktat fenomen är visserligen KHLs framväxt i Ryssland, där hockeylag etablerats eller återväckts i vad som i många fall är miljonstäder, nya bekvämare arenor byggts och ishockeyn faktiskt är en nationalsport. Inget arbete med idrottskulturen behövs göras i Ryssland, då ishockeyn har en sådan stark ställning. En tydlig skillnad är dock att de ryska lagen inte i någon större utsträckning baserar sin verksamhet på tv-intäkter eller publik i arenorna (det sistnämnda har dock sett en tillväxt från låga nivåer).
Här ligger CHLs grundproblem, som jag ser det. Att etablera ishockeyn som stor publiksport i befolkningsrika länder i nordvästra, mellersta och helst även södra Europa är en mycket svår sak, i konkurrens med främst fotboll men även basket och handboll. Men ska tv-avtal med betalkanaler och reklamavtal med större sponsorer än ett kranuthyrningsföretag med 2,5 Mdr SEK i omsättning eller en tysk konkurrent till Ejendals (ca 900 MSEK år 2012) kunna landas i framtiden måste ligan, intressemässigt, bli om inte en succé så åtminstone en begränsad framgång i länder som Tyskland, Frankrike, Storbritannien, med flera.
Att lyckas etablera CHL i existerande orter i Norden, Tjeckien, Slovakien är en välvillig sak för oss med ett brett hockeyintresse och i en hel del matcher också en trevlig sportslig upplevelse, men enbart detta kommer aldrig någonsin att bli lukrativ produkt för större mediebolag i Europa eller en jättehit i form av PPV-försäljning.
I ovanstående ligger också en inbyggd motsättning om ligan mot förmodan skulle börja bli en intressemässig succé i de kommersiellt viktiga länderna, då ligaorganisationen sitter med en stor mängd klubbar från kommersiellt obetydliga orter som Karlstad, Linköping, Pardubice, m.fl. som aktieägare. Ligan har från dag ett byggt in en medveten eller omedveten spärr till att kunna avlägsna de kommersiellt obetydliga klubbarna i händelse av en intressemässig succé.
Kommer å andra sidan inte den intressemässiga framgången verkar aktieinvesteringen som något som ska få klubbarna att fortsätta satsa tid och pengar på CHL, enligt ligans företrädare - men är inte detta något som bör få klockor att ringa? Att gå "all-in" i en investering för att sedan kunna förlora ohejdade mängder med pengar, om än för en "god sak". Var det verkligen vad dessa klubbars medlemmar ville?
Detta är exempel på rent kommersiella/ekonomiska motsägelser, men knorrandet som hittills hörts är av sportslig karaktär (även den relevant, men av en annan betydelse om man lyssnar på den och låter den styra CHLs framtida utveckling). Sportsligt undermåliga lag har getts wild card av just de kommersiella anledningar som jag diskuterar här ovan, men matcherna mellan dessa lag och etablerade lag från hockeynationer håller givetvis inte måttet för att kunna säljas som sportslig underhållning. Det sistnämnda har också kunnat ses i form av mycket svaga publiksiffror i de flesta matcher. Överlag ligger ligans snitt mer än 40% under publiksnitten som lagen har i sina nationella ligor och frågetecken måste resas kring vad kostnaden blir för risktagandet/investeringen. Speciellt för lagen från de etablerade hockeynationerna som fått sportsliga wild cards men inte är delägare. Dessa klubbar sitter vare sig med trygghet eller kan se någon gigantisk kommersiell framgångshistoria i horisonten. I nuläget innebär spelandet enbart ett större slitage på spelarmaterialet, ökade omkostnader och sämre konkurrenskraft i den nationella ligan, i bästa fall för att konkurrenter i samma nationella liga ska kunna få bättre avkastning på sina investeringar i CHL.
Men är jag nu inte bara en MoDo-räv som tycker att rönnbären är sura? Jo, visst - jag hade med glädje sett MoDo i Prag, Berlin eller Briancon i höst. Otroligt mycket trevligare bortaresor än till Växjö, Jönköping eller Linköping. Lag som jag tröttnat på och provinsiella småstäder som saknar all form av betydelse i en europeisk kontext. Det hade varit alldeles, alldeles underbart att se MoDo i den balen på slottet, men tyvärr tror jag att i September 2014 är utsikterna till att MoDo skulle bli en permanent invånare på just detta slott väldigt små.
Jag hoppas att MoDos klubbledning är aktiva i det tysta och för samtal med andra klubbar i Sverige som har starka varumärken lokalt (Leksand, Brynäs och storstadsklubbar utanför SHL) och andra geografiskt närliggande klubbar (Björklöven, Timrå, Vasa Sport, Ässät Björneborg och norska lag från stora städer), men inte deltar i CHL. Jag hoppas att man är öppna för framtida permanenta nordiska ligasamarbeten där Örnsköldsviks litenhet inte kommer att innebära samma grad av handicap, men tv-marknaden kan komma att mer än fördubblas. Jag hoppas även att ett eventuellt sportsligt kvalificerande av MoDo till CHL i framtiden innebär en seriös satsning och ett bra jobb med lokala sponsorer som vill exponera sig i samband med det. Jobba snyggt utåt, men var inte rädda för att knyta kontakter som inte ser CHL som en ofrånkomlig frälsare och ha dörren öppen för andra utvecklingsidéer kring europeisk och nordisk ishockey.
I grund och botten tror jag inte på ishockey som en succéhistoria i Be-Ne-Lux, Storbritannien, Frankrike eller Medelhavsländerna, och det är en starkt begränsande faktor för CHLs eventuella framtida framgång. Det är nog det jag vill säga, i kort form.
Inlägg
