lördag 23 september 2006

14. Framnäsudden a-go-go















Love is like an itching in my heart

Jag har nog lyckats klämma ur mig åtmintone en spydig kommentar om klubbens nya halvt dumdryga, halvt enbart ugly slogan "Heart of Hockey", någonstans. Men även om jag hittills inte lyckats, ehh, ta den till mitt hjärta kom det en tät följd av insikter i torsdags som gjorde att jag utan problem kan låta de 2 stora invändiga skyltarna med denna fras i Swedbank Arena hänga kvar, utan försök till åverkan.

För det första så tog det mig alltså två hela dygn och ytterligare en ganska behändig seger mot Malmö innan jag fick så pass mycket kontroll över mina samlade intryck att jag kom till ett fullbordat blogginlägg.















This old heart of mine (is weak for you)

För det andra så började pulsen i mitt Heart of Hockey att stiga så fort jag jag svängt runt hörnet Strandgatan/Viktoriaesplanaden och fick Den Nya i synfältet. Dels handlar det om den massiva visuella käftsmäll man får när kvartsmiljard-kolossen dyker upp bakom en husgavel, dels är det den fantastiska vykortsomgivningen som ramar in det hela.

  • Världsarvet Höga Kustens sista, nordliga veckningar som kastar sig ut i Bottenhavet.
  • Snart hundraårig industriarkitektur i Hörneborg och Domsjö.
  • Botniabanans ännu inte invigda banvall och resecentrum uppe till höger.
  • Enstaka gamla arbetarbostäder som står kvar uppe i Lungviksbacken (vissa med endast drygt 2 000 i månadshyra, fusk!), och till höger i synfältet de nya bostadsrätterna vid hamnkajen.
  • I backspegeln hela den dramatiska stadsplaneringen med sina San Francisco-eska topografiproblem, neonskyltar och vattenrutschbanor.
  • Och så stod det visst någon Hummer på parkeringen också, men att jag skulle ge den utrymme här kan ju ägaren glömma.

Förvisso är det här en helt annan bultande känsla än den man kunde få en blek söndageftermiddag i Januari, svängandes in på Byvägen, med sina långsamt tätnande led av människor som kommer ut på sina förstutrappor, hänger på sig sina rödvitgröna halsdukar och börjar traska västerut, försedda med termosar och svårmod. Ja, förvisso är det så, men jag har faktiskt inte börja sakna det här scenariot, hela två dagar senare.

You can't hurry love
Vidare, in i arenan som den förste elitserieåskådaren som fick sin biljett riven i ingången för sektionerna 203-209 (vill jag tro, i alla fall), sugs jag in i den nya shopen och mitt bultande Heart of Hockey säger genast åt mig att lätta på 499 elektroniska kronor för en grön hoodie. Ett köp som jag absolut inte ångrar två dagar senare. Nä, det här inlägget skrivs faktiskt iförd denna sköna rip-off på 1960-talets übercoola träningsoverall. Det enda jag möjligen saknar är möjligheten att få kunna trycka på Cellva/Vita Lamm-reklam på ryggen. Efter att jag lyckats trycka ner mitt Heart of Hockey på rätt ställe igen (nu med frekvens som en fälthare), handlat matchprogram och hitttat min stol ger jag mig ut på upptäcktsfärd i gångarna. Färden gav mig en härlig syn med Bengt Hedin bärandes på inredningsdetaljer och numera med en allmänt mycket trovärdig vaktmästaruppsyn, en lätt vilse Mike Helber, en ivrigt trampande Martin Sedin från webradion, en stolt MODOTifo-Martin som blev intervjuad av Radio Västernorrland och slutligen en högljudd Hasse Andersson uppifrån pressläktaren (nä jag såg honom inte, bara hörde). Många gamla ansikten alltså, om än med nya roller för vissa. När jag avslutat min upptäcktsfärd intog jag sniperposition intill fönstret som vetter mot staden uppe vid sportbar "Leftwing" och fick syn på en bekant hockeyforumsfigur något trettiotal meter nedanför mig. Efter inmundigande av en härlig tjeckisk pils hade tiden runnit iväg så pass mycket att det var dags att ta sig ner på etage 2 och inta min plats.

Shake me, wake me (when it's over)
När det någorlunda nedtonade introt var avklarat, kom den fjärde hjärtarytmin för er Alfred, när MODOTifo hade den utsökt goda smaken att inkludera en gigantisk version av den gamla AIK-loggan i sitt största tifo-arrangemang hittills. Mycket smakfullt, och rent visuellt är det enda jag i nuläget jag vill göra med arenan invärtes att sänka mediakuben med 2-3 meter och stoppa in en 3 meter hög, dubbelsidig och invändigt belyst AIK-logga. Det skulle göra det visuella intrycket komplett. Men nu när jag tänker på det; var hängde egentligen mästerskapsflaggan från 1979, Foppas tröja samt Nickes och Kabbens förtjänstflaggor? Är de kvar i Kempis eller var jag för dålig på att vrida på skallen?

Baby I need your loving
Rent hockeymässigt ska jag väl klämma in ett kortfattat matchreferat här också, och som rubriken antyder väljer jag att slå in en helt vidöppen port i en varvsdocka med en finlandsfärja, genom att säga att Karol Križan var skillnaden mellan den uddamålsvinst som det trots allt blev och ett oavgjort resultat. Detta faktum givet så gav Linköpings uppenbara prister i power play-spelet goda möjligheter för MoDo att plocka med sig åtminstone en poäng. Styrkorna visade sig, förutom Krazy Karol, tydligast i form av ett, om inte bländande, så åtminstone helhjärtat backspel av Mattias Timander som fick sopa rent efter en lite väl yster Tommy Wargh, vilken bjöd på 3-4 riktigt farliga lägen för yrvakna Linköpings-forwards.

Per-Åge Skröder var en positiv överraskning jämfört med hans insats i den träningsmatch jag sett hittills, och hans roll ter sig nu mer given. Här ska det väl dock sägas att jag fuskar lite och dessutom tar med hans hattrick i lördagsmatchen i bedömningen. Adam Andersson hypade jag däremot efter att ha sett honom mot allsvenskt motstånd, men han måste visa mer för att göra rätt för de positiva omdömena. Han var alldeles för osynlig i den power play-roll som till en betydande del ligger bakom värvningen av honom. Per Svartvadet, Niklas Sundström och Andreas Salomonsson höll alla god elitserieklass, men kan bättre i avsluten, det sistnämnda kan väl även sägas om Hans Jonsson som såg till att segern stannade vid ett mål.

Intressanta tendenser bland de unga visade framför allt Johan Nilsson upp, som vid ett antal tillfällen bara var ett felskär från rena frilägen. Han är riktigt rolig att se och kommer förhoppningsvis snart att hitta nätet.

Vad det gäller de unga backarna har jag visserligen berört Tommy Warghs svajiga tendenser redan, men jag har svårt att göra det till en allmän bild att "de unga backarna" skulle vara ett säkerhetsproblem. Hedman och Viklund har jag svårt att se några klara brister hos, och när det gäller Wargh har han vissa offensiva, puckförande kvalitéer som jag gärna ser att han fortsätter att utveckla, glöm inte att Pierre Hedin i perioder under sina första säsonger var svårt mobbad av Kempispubliken för liknande brister och spelsätt.

These boots are made for walking
En kort iakttagelse av utrymningskaraktär; de många portarna ut mot pausutrymmena tömmer själva läktarskålen mycket snabbt, men ger samtidigt en hård belastning på personalen i sportpubar och kiosker. Möjligen skulle en person till behövas i varje bar, om publiktillströmningen håller sig över 5 500 i snitt under säsongen. Vad som är underdimensionerat för publiksiffror över 6 000 i Swedbank Arena är dess trapphus, här behövs det ytterligare möjligheter att snabbt ta sig ut och en breddning borde nog göras så snabbt som möjlighet finns.

I can't help myself
Sammantaget är mitt invärtes intryck av Swedbank Arena att det är det klart bästa jag sett för inomhusidrott i Sverige (det enda jag inte sett som skulle kunna matcha är Cloetta Center). Det har ju börjat spridas en uppfattning om att Bergfjords arkitektkontor skulle prestera karbonkopior av ett lyckat format på plats efter plats i hockeysverige, men själv har jag sett "originalet" Löfbergs Lila Arena och det som gör att Swedbank trots allt har en egen identitet gentemot den, läktarskålens utformning till trots, är att den senare är en helt nybyggd arena, medan originalet byggdes ovanpå gamla Färjestads Ishall. Enligt min mening ledde karlstadsmodellen till en rad kompromisser i allt från hallens placering till invärtes lösningar som placering av entréhall på kortsidan, dåliga möjligheter att ta sig runt arenaskålen innanför hallens väggar samt mindre lyckade placeringar av sportbarer att man åkte därifrån med en känsla av att det hade kunnat gå att göra bättre. De 240 miljoner som plöjts ner i Swedbank Arena ger mig just den känslan (med reservation för trapphusens bredd) att man inte behövt kompromissa på någon punkt. Skanska röjde ett ruffigt hamnkvarter och smällde upp en helt ny byggnad.

Problemet med att behålla delar av en gammal hall har ju även visat sig på en rad andra ställen i Sverige, i nya Läkerol Arena i Gävle behöll man den nedre läktarskålen vilket leder till många meters avståndsskillnad i hörnen av läktarna gentemot Swedbank Arena och i Jönköping/Timrå behöll man i stort sett ytterväggarnas placering vilket ledde till en alldeles för brant lutning på läktarna. Det må skrivas saker om att detta skulle höja stämingen, men vad det handlar om är ju en budgetlösning som faktiskt inte gör att folk på raderna längst bak hamnar närmare isen, det man vinner i x-led förloras ju i stor utsträckning i y-led. Den brittiske arena-gurun Simon Inglis sågar för övrigt lutningar på sittplatsläktare över 35 grader, att det sedan förekommer även på ståplatsläktare gör skohornsarkitekturen än mer cynisk.

Get ready
En fantastisk inramning för Sveriges viktigaste hockeylag, se till att utnyttja den och grina dig själv till sömns om du missade första matchen.

Put yourself in my place
Ja, tyvärr har jag ju då 10 mil till Framnäsudden från platsen där jag skriver detta.

Money (That's what i want)
Under pauserna visades Canal+-sändningen på plattskärmar och projektionsdukar runt om i hallen, och en skylt som sa mycket om kvällen var den med elitserieklubbarnas omsättning under fjolårssäsongen. Ett koppel lag som passerat 100-miljonersstrecket och MoDo hade redan ifjol passerat 50-miljonersstrecket med god marginal. Mitt eget tillskott till klubbkassan denna kväll stannade vid 874 kronor inklusive matchbiljetten och hoodie-köpet, då var jag självklart i den övre kvartilen när det gäller spenderande, men tänk vad ett tusental flaskor öl, något hundratal middagar, något hundratal souvenirer extra och något hundratal hinkar popcorn extra gör för den där omsättningen. För att inte tala om man faktiskt skulle nå det budgeterade publiksnittet på 5 500, och därmed öka antalet sålda stolar med 1 400/match jämfört med ifjol.

Sammantaget kan man bli man lite rädd för att intäktsökningen kommer lite för snabbt och att det handlar om en mycket hastig omställning i konsumtionsmönster kring en hockeymatch, men självklart har den välmående, fast industrianställde öviksbon råd att betala för det här kalaset. Ett tiotal matcher per säsong och skalle, det handlar i slutändan bara om att ha lust för att se på hockey i en perfekt omgivning, och MoDo har nu verkligen gjort allt de kan göra för att folk ska ha lust.

Come and get these memories
Vad som återstår så här två dagar efteråt är framförallt en fundering om vad som skulle ha hänt med mig, om jag åtta år gammal, hade fått se min första MoDo-match i Swedbank Arena den 21 september 2006, istället för i en sunkig Leksands Isstadion, den 15 februari 1987?

Jag kan inte komma till något bra svar, men inte hade jag blivit disträ och ointresserad med tiden tack vare all skönhet, smart planering och marknadsföring rakt in i hjärtat som man fick i torsdags i Swedbank Arena. Nä, nog skulle jag fortfarande vara intresserad av ishockey år 2025, och med en sådan marknadschef som Mia Karlsson hade jag säkert blivit medlem i föreningen redan samma kväll, och inte (som i verkligheten) ett år senare när jag självmant ville in på CeWe-förlaget i Bjästa för att tigga till mig en medlemstidning, klippa ut kupongen och anmäla mig som medlem via papperspost. Det finns inte en chans i världen att en åttaårig version av mig inte skulle ha kastat sig på en chans att vinna den där limiterade retrotröjan som nya medlemmar har möjligheten till idag.

Hang on Sloopy
Nä, nu går det inte att göra något av den här rubriken så jag tar istället chansen att förklara vad de här rubrikerna handlar om. Det här är ju trots allt inte en blogg av Andres Lokko, lite från oben så där, utan en blogg av en lite white trashig hockeyälskande civilekonom utan bratfrisyr, men med den obligatoriska förkärleken för mainstream-soul från 60-talet.


The Supremes - A' go-go (1966)
Världens bästa skiva, får jag en känsla av ibland. Särskilt vid tillfällen när jag förlorat nästan all min förmåga till kritik och sarkasmer.

5 kommentarer:

Paddan sa...

Vilken underbar läsning, det går rysningar i kroppen av välbehag när jag läser ditt senaste alster.

Efter att ha hunnit besöka arenan vid ett femtontal tillfällen så är det klart att det finns vissa saker att anmärka på, som antalet anställda i sportbarerna och vissa smärre kvalitetsfel, men de överskuggas helt av det faktum att man i Swedbank Arena upplever en helt annan överblick och närhet till spelet än vad som var möjligt i Kempehallen.

Alfred Awful sa...

Tackar, men glöm inte att tacka Florence, Diana och Mary för soundtracket också. :-)

Martin Sedin sa...

Som vanligt en mycket läsvärd text. Så vart var det som du såg mig ivrigt trampande?

Väntar med spänning på nästa allster. Kanske något med Kabben Berglund/Bosse Berglund? Eller varför inte Ångermanlands TV-Puck lag från början av 70-talet med Gradin, Molin, Frestadius och inte minst Gunnar Svensson.

Någon som känner Mr Svensson förresten? I såna fall ring och tipsa hans son om ett visst hockeygymnasium :)

Alfred Awful sa...

Å, det var uppe på mediahyllan. Ingen längre observation, och jag vet inte om du vankade av eller an. Du såg positivt sammanbiten ut i alla fall. :-)

TV-pucken 1971 har det skrivits om i en ännu ej producerad biografi om Thomas Gradin, som kommer att läggas ut på den besläktade sidan arvet.tk under hösten.

Alfred Awful sa...

Publicerad, inte producerad, menade jag.